- Vet du vad pappa gjorde på dagarna, frågar Diana Mosley sin 10 år yngre syster Deborah, när hon sitter i Paris döv och nästan blind, 90 år gammal. Jag kan inte minnas att han någonsin gjorde något.
I ett av de sista breven mellan de två systrarna ser vi hur Diana upptäcker att hon levt ett liv ovanför alla andra. Hon börjar begripa att hennes liv varit långt från andras.
Det är så brevväxlingen mellan de sex systrarna Mitford avslutas 2003, en korrespondens som börjar 1925.
Nu har jag läst alla breven. Och fått följa de sex systrarna genom 1900-talet. Intressant, ibland lysande och ibland urtråkigt. Men alltid upplysande.
5 kommentarer:
Oj, hur länge har du nu hållit på och hur många sidor är brevväxlingen på?
Du har varit tålmodig med systrarna!
Annika det är 800 tätskrivna sidor. Breven har jag inte räknat. Jag började läsa i mellandagarna. Den har en förmåga att locka i och med att systrarna är så olika.
Och så med överallt.
De är elaka som få när de talar om John F Kennedy som de kallar "The loved one". Både för att han är älskad av folket, och för alla hans kvinnoaffärer. Då är han inte exklusiv nog.
Nu på slutet har jag inte orkat med fler än ett par brev per kväll.
Nu ska jag öppna sista beställningen på Balto.
Eva, för nu råder nya tider när jag hoppas att jag kan läsa litteratur.
Du har varit synnerligen envis och tapper! Nu får du skåla i lite blåbärssoppa (jag är inspirerad av din vinterbild ovanför här och smaken blåbärssoppa kom plötsligt för mig, gud vad gott).
Skåla och skråla ska jag. Måste skaka av mig lite av deras snobbism.
Skicka en kommentar