En lång tid på tåget är en berättelse om att åka tåg och att fastna ute på spåret. Den tipsade Victor om.
Jag blev helt inspirerad att berätta om min resa söderut. Den skedde förra gången SJ körde tågen från Stockholm till Norrbotten. Det var ett tag sen men det här är vad som kan hända när det bara finns ett spår. Det innebär att så fort det blir ett möte måste tågen vara inom samma stationsområde i rätt tid. 80 mil när allt måste vara anpassat på minuten.
Jag tog det sena tåget från vår station i byn. Somnade redan i Boden södra. Och drömde om resor och om att gunga på havet. Kände att sömnen blev allt djupare. Snarkade och sov som en stock. Började drömma om att vi var framme.
Då blev jag väckt.
Vi var i Jörn och klockan var halv tre på natten. På sex timmar hade vi tagit oss 15 mil. Där hade vi sovit i godan ro sedan klockan tio på kvällen. Nu hade SJ bestämt att vi skulle få den stora äran att åka buss till Sundsvall. De räknade med att vi skulle vara framme i Stockholm vid 19 på kvällen. Hela perrongen vimlade av sömniga passagerare med små barn, spädbarn och många äldre.
Jag och tre till var inte intresserade av att komma ett halvt dygn för sent till våra möten. Vi bad att få åka till flygplatsen i Skellefteå för att få flyga ner. Det vägrade SJ att låta oss göra trots våra urdyra tågbiljetter, dyrare än flyg. Istället fick vi sätta oss i en stor taxi.
Den unga chauffören hade aldrig varit åt Lule, som han sa. Så vi fick lotsa honom över Långträsk mot Piteå. Utanför så sprakade norrskenet. Det var alldeles stärnklart.
Det var bara lite snö men tillräcklig för att det skulle kännas ljust trots nattmörkret.
En älg, några renar och en räv räknade vi in under den 15 mil långa turen.
Returen tog lite mer än två timmar.
Vi kom inte många meter men hade gjort en resa på mer än nio timmar. Allt för att en vagn spårat ur i Bastuträsk och Banverket hade plockat bort alla reservlok.
Nu hoppas vi här uppe på en kustjärnväg där persontågen kan rulla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar