Det håller jag inte med om. Men vem har en chans mot en katt som har bestämt sig. Snubblar upp och trampar snett på en av sandalerna som jag glömt på golvet. Glasögon, yllekofta och ömma tår. Ner ska jag för att få tyst och somna om. Men utanför fönstren finns ett spirande ljus och jag fastnar.
Dimman blir tjockare och tjockare. Jag hinner tänka: Är det profetiskt? Och jag hinner känna efter. Det är ju så tyst. Inte en enda fågel kvittrar, inte en enda bil rullar förbi på stora vägen, inte ett enda malmtåg dunkar där borta i skogen. Det är bara tyst och grått och sammetsfuktigt.
Och då känner jag att jag längtar efter ett rum där vi alla får vara de vi är och där vi alla har tid att se våra medmänniskor. Det är nog det jag kallar hem. Det rummet önskar jag fanns inte bara här och nu. Utan alltid överallt.
PS: Här är den första analysen av vad de fem största dagstidningarna har skrivit inför valet. Och vi hade rätt, så rätt, när vi reagerade på hur nyheterna presenterades i DN och de andra tidningarna.
8 kommentarer:
Klockan fyra! Så tokig hon är Celina; gå upp så tidigt och inte låta matte vila. Men vilken otrolig bild du tagit av henne på väg i dimman. Vilken stämingsfull, talande bild Eva.
Vilka vackra konstverk. Tur katten väckte dig så du kunde föreviga denna ödesvalsmorgon.
Tack Maria, Tack Jane. Nu ska jag ta bilen och rösta. Koka klart min rödbetssopa och hålla tummarna.
Ja, dessa katter! Min katt håller mig också vaken. Först hittade vi henne inte igår kväll. Visste inte om hon var ute eller inte. Tänkte oroligt på medias rapporter om kattjuvar. Klockan fyra när jag vaknade till var jag tvungen att gå ner och kolla och då låg hon i sin låda. Före sju var hon uppe och jamade och väckte oss...
I övrigt manifesterar jag demokratin genom att lägga ut en bild på mig själv när jag röstar. Titta in på min blogg, så får du se.
Det ska jag göra. Sen måste jag sova.
Fina bilder med mycket stämning :-)
Hej Osloskånskan. Välkommen till min blogg. Vad kul att du tittade in och tack för komplimangen.
Så vackert Eva, såväl bilder som text. Och med eftertankens kranka blekhet, som det så fint heter, skulle det där rummet som du talar om, där vi alla kan få vara de vi är och där vi har tid att se våra medmänniskor, behövas än mer i dag och säkerligen för en lång tid framöver.
Skicka en kommentar