Och jag ser.
Ropar tillbaka.
Vilken tur att varje kväll har en ny föreställning vid älven!
Efter en iskall natt vaknar jag och tar på mig den tjockaste koftan
Gräset som glittrar.
Och jag tänker vackert, lika vackert men på ett sprödare vis.
måndag 27 september 2010
Mamma titta!
Och jag ser.
Ropar tillbaka.
Vilken tur att varje kväll har en ny föreställning vid älven!
Efter en iskall natt vaknar jag och tar på mig den tjockaste koftan
Gräset som glittrar.
Och jag tänker vackert, lika vackert men på ett sprödare vis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är verkligen vackert och jag vill också tänka vackra spröda tankar men när jag tänker vinter och tjockkofta blir jag lite dyster!
Det gäller att hitta minst en positiv tanke varje morgon när minusgraderna möter i dörren. Då går det att överleva att det blir kallare och kallare, mörkare och mörkare. Tänk att vi kan lura hjärnan så enkelt mellan stunderna av fasa inför det som ska komma.
Skicka en kommentar