min mammas berättelse från 1947. Hon hade ett nytt jobb. Kontoret var placerat nära Kungsträdgården. Där promenerade hon med sina arbetskamrater på lunchen och efter arbetets slut. De hade korta dagar. I bästa fall jobbade de mellan halv tio och fyra. På våren och sommaren vandrade de ut på Djurgården för att dansa på Skansen. Det var mamma, Isbiten och tant Birath.
Det här var i en tid när vårt land var uppdelat i många skikt. Ungefär som i Herrskap och tjänstefolk. Mamma hade realexamen och då kunde hon umgås med de som var på samma nivå och de utan examen. Isbiten hade en handelsexamen och arbetade med bokföring så hon hade sin egen nivå och tant Birath hon ville vidare i livet. Vad hon gjorde? Jo, hon köpte sig en studentmössa som hon bar om vårkvällarna på¨Skansen.
Och vet du vad, sa min mamma. Hon hittade en ingenjör!
De andra danslystna kvinnorna i 20-årsåldern gjorde likadant. De hoppades på att finna en man som kunde hjälpa dem att klättra upp några skikt i samhällstrappan. Isbiten, hon, gifte sig med en jurist och ekonom två gånger.Jo, de var skilda en gång men gifte sig igen.
Min mamma hade en blindträff med en av aktörerna i studenternas spex. Hennes träff var sjuk så hon mötte inhopparen istället. Honom har hon varit tillsammans med i 61 år.
6 kommentarer:
Ditt inlägg väckte tankar... och jag minns det där med att "lägga bort titlarna"- hur noga det var att inte "fel" person föreslog detta och alla regler runt omkring ... allt var inte bättre förr...
Nej, det var inte det. Jag kan aldrig glömma när jag fick niga inför min chef på Departementens organisations avdelning. Varje gång han kom in i vårt kontor. Puh, tur att det är en annan tid.
Vilken fin berättelse Eva! Och det där med titlar, jag vet inte, men jag tycker fortfarande att det känns aktuellt, 61 år år senare. För än är ju inte klassamhället skrotat.
Jenny du har helt rätt på ett viktigt sätt. Idag finns det många fler möjligheter att undslippa att möta andra än dem man väljer.
Grundskolan som skapades för att vi alla skulle ha en gemensam grund att stå på. Både som människor och när det gäller kunskap är ju helt sönderslagen i storstäderna. Och snart även här i de mellanstora städerna.
Det är nog så att det inte finns så många människor här vid älvens strand med anspråk på titlar vilket gör att jag tror att det är bättre än det är.
Vad roligt att läsa och vilken fin stämning i texten, jag kan se promenaderna i Kunsträdgården och danserna på Skansen framför mig och hur kvinnorna och männen var klädda då (minns från foton).Det där med att träffas av en lycklig slump, så träffade jag mina barns far av två lyckliga "slumpar". Han hoppade in som trummis för en trummis som brutit benet. Själv hade jag heller inte befunnit mig på den platsen, där vi två, från olika delar av landet, den gången träffades, om inte en mycket märklig slump fick mig att några dagar tidigare besöka en gammal arbetsplats på semestern och där väntade ett meddelande på mig från en arrangör som tidigare använt sig av mina tjänster och ville anställa mig för några dagar igen, på precis det ställe där vi sedan då sammanstrålade.
Eller var det ödet?.. Jag tror mer på slumpen än ödet. Vad kul att du också har en erfarenhet av att allt kan hända även om det var fel från början.
Skicka en kommentar