Om minnen

Det är inte den svarta kattan Celina, som tassar omkring tidigt på morgonen i djupa mörkret, det bara låter så. Det är det första isande kalla höstregnet som dunkar mot fönstret. Tittar ut genom regndropparna och ser allt som jag glömt ute.
Fyra ihopfällbara solstolar som stått och torkat mot söderväggen och den gamla gräsklipparen. De står där ute i de sista plusgraderna som ett minne över sommaren som försvann. Det är lite som när fans tar sin idol i handen och låter bli att tvätta sig. Plockar jag in allt, så fanns inte sommaren. Ännu är det fem plusgrader och vi har inte sett någon snö.
Idag är det 127 år sedan Emil Kristoffer föddes på gården i Dalby. Han växte upp på sin pappas gästgiveri. Läste till jurist i Lund. Klev på tåget till Stockholm där han träffade Görel Elisabeth. Hon kom från Falun med sin mamma och syster. De blev mina farföräldrar. Emil Kristoffer levde i 94 år, Görel Elisabeth levde i 73 år.
En svart regnig morgon lever de fortfarande i mitt minne. Farfar sträng och reslig i sin hårda stol, farmor som ilade runt och arbetade hela tiden. En film i mitt huvud som visar en förgången och förlegad tid. En av de sista gångerna vi träffades, farfar och jag, sa han beklagande att: Inget är som när jag kom till Stockholm. Jag bodde i korsningen mellan Sveavägen/Kungsgatan i ett tvåvånings trähus. Det var en småstad, alla kände varandra.
Det var en lång parentes om minnen och ursprung.