Utanför det möjligas gräns

Min hud känns för trång och jag fryser. Fina S ringde och berättade en helt upprörande sak. En av hennes kompisar har en far som vårdades på hospice i höstas till det att han dog. Då när han skulle dö drog försäkringskassan in sjukpenningen. Han hade ju inget datum när det skulle ske!

Lite tröstande, säger hon sen: Vet du en annan kompis som har jobbat aktivt för moderaterna har fått nog. Nu har hen gått ur partiet och jobbar för att dessa övertramp ska ta slut.

Det är helt sanslöst. Helt utanför det möjligas gräns om tjänstemän och politiker ska kunna förstöra en människas sista dagar här på jorden genom att konstruera omöjliga lagar och regler.

Jag vill bara skrika alla fula ord som jag kan. Men istället sitter jag här och hurves. Letar efter något trevligt att göra. Slår in ett paket. Men ilskan och maktlösheten den vill inte försvinna.

En röd tråd med knutar på

Skål för samernas nationaldag idag och att det är Jokkmokksmarknad. Även om i år är ett år då många av de hantverkare som brukar förgylla vintermarknaden avstår i protest mot hur kommunen förhåller sig till gruvan i Kallak.

Är det någon som trodde att vi skulle se strider om urfolkens rätt till mark och vatten 2013, 20 14...

...det är otroligt hur lätt vi glömmer gamla synder och brott.

Mitt när jag skriver dyker Stefan Attefalls stämma upp, vår bostadsminister, och han har hittat en lösning på bostadsbristen i alla fall ett steg på vägen. Vad? Jo, de som vill bygga på vindskupor på sina villor får göra det utan byggnadstillstånd om hans förslag går igenom.

Men låt honom drömma om att detta skulle avhjälpa en bostadskö på fler än 200.000 familjer.

Jag vill drömma med Alexander Majorov om ett perfekt åk i Sotji, nu när vi skickar dit våra atleter. Vet ni att Alexander inte kan hoppa på träningarna som han har i hall C? Där är isen för tunn. Men där ishockeyn tränar finns det is som håller.

Snälla gör isen tillräckligt tjock innan Alexander slutar att hoppa sina kvadruplar så att vi kan får njuta av hans fina konståkningsprogram i flera år till.

Håll tummarna för att det går allra bäst när det gäller. Heja Sacha!

Bara vara lite grann

Nu har bilderna kommit som jag beställde i Stockholm. Den har bilden ska jag beskära och beställa en passepartout till, för den ska bli bröllopspresent till ett vinterälskande brudpar. Vi ska ju på ett bröllop snart.

Vintern börjar bli till vårvinter för oss som ser solen över trädtopparna för första gången sen i höstas. Det är något helt speciellt de här dagarna när vi märker att ljuset kommer tillbaka. Nu lyser solen över snön på ängarna och klimatet är helt nytt.

Idag ska jag njuta av att inte stressa. Att bara vara lite grann.

Utan skavanker

Jag drömmer om  att skönheten hos oss som slagit ut och börjat falna får samma status som det vackra hos de kvinnor som krampaktigt gör allt för att se ut som om de inte har levt. Men så öppnar jag veckans nummer av Elle och möter Carole Bouquet, 56, en ikon för dem som skapat ett ansikte utan ålder. 

Då blir jag matt. Ja, jag hade hoppats att det finns annat som en kvinna kan vara känd för än sin gjorda skönhet. Jag vet ju inte vad som gör att denna vackra kvinna inte har ett enda märke av sin ålder på bilderna, photoshop eller kniven, det spelar ingen roll. Det som får mig att blir trött är att så stor kraft och fokus läggs på hur det ser ut och inte på vem det är.

Som ni ser har jag fortfarande lätt att bli upprörd över de där vanliga könsstereotyperna. Upprörd över att det är naturligt att skapa tio sidor med tips om hur kvinnor ska försöka behålla sitt utseende utan skavanker. Jag hade hoppats att det finns mer intressanta sidor av livet som skulle kunna skildras i en veckotidning, eller hur?

Det skulle vara spännande.

Grått skitsnack

Jag vet inte vad som drabbat så många debattörer denna gråa kalla januarivecka, vet ni? Ja, var de har hittat argumenten för att återgå till Hedenhöstid när det gäller debatter om lika värde mellan alla människor.

Feminism är helt plötsligt inte en kamp för att alla människor ska ha lika värde i livet.

Mänskliga rättigheter är inte självklara utan förhandlingsbara.

Att ta ansvar för det man gör, är ett omöjligt krav, när det gäller OS eller VM.

Det allra värsta ordet dessa debattörer vet är kvotering, att vi skulle kvotera in det kön som är underrepresenterat i en styrelse. Skräcken inför kvotering finns dock inte när det kvoteras in män.

Nej, när tio kvinnor och en man söker en tjänst så får mannen oerhört många fler poäng bara för att han är...en man. Då räcker det att han når upp till de krav som ställs, inte att han är bäst. För att han jämnar ut den sneda könsfördelningen på arbetsplatsen. Vad hade vi fått höra om det samma skett på en arbetsplats med ett överskott av män när den enda sökande kvinnan fått en tjänst?

Nej, sluta vandra där borta bland flintyxorna tillsammans med Ben och Flisa. Ta tillbaka nutiden och framtiden och ta den plats som är din i debatten. Oavsett om du är man eller kvinna. Men glöm inte bort alla framsteg som vi har hunnit göra och tänk på vad vi borde göra för att förstärka och förbättra för alla.

Ny färg på gång

Alla som har känt mig nån gång vet att jag fastnar i färger. I snart tio år har olika gröna och blågröna toner dominerat i min garderob. Men helt plötsligt ser jag mest en färg som på akvarellspråk kallas quinacridone eller rose madder. Och då är det som om allt mina ögon ser har denna brunröda plommonfärgade ton. 

Så nu finns det något nytt på galgarna.

Något nytt är att jag hamnade i tystnad. Efter en undersökning på sjukhuset var det som om orden tappade sitt värde. Ja, så kom Belinda Olsson och försökte ta över kloka kvinnors kamp för att profilera sig på SVT. Det gäller ju att stryka gubbcheferna medhårs, avsett kön. Jag såg helt plötsligt reklamen för den Lille prinsen som det mest vederkvickande när jag öppnade webben. Det fanns som inget både och längre.

Barnen Bergfors gick i pappas fotspår och behandlade sina anställda som dumma får. För om de får säga det själva så är Maxbröderna värda de extra miljoner som den nedsatta restaurangmomsen och de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga ger dem.

Jag tänker på mamman som förlorade sin son och sin fd make i arbetsplatsolyckan i gruvan när en hisskorg vek sig. Hon får aldrig ett avslut för utredningen blir aldrig färdig.

Det är ett tecken på hur vårt land delas. Ingen tar ansvar för att en lägsta nivå för byråkratiska klantigheter hålls. I kontorsrummen finns inte en anständighet längre. Det är ingens ansvar att verkligheten utanför kontorsfönstren håller en fungerande nivå.

Tågen rullar inte när det är kallt. Rälsen håller inte för de hastigheter som utlovats,  Reparationer av infrastrukturen sker inte. Fyra av fem kronor som ska användas till förbättringar stannar i Trafikverkets korridorer.

Men det borde finnas ett hopp om ändring. Kunde min blick förändras borde makthavarnas också ha en chans att se nytt, eller?

Livslängtan

Temperaturen stiger och .molnen hopar sig i den vita skyn. De dämpar polarkylan. Fyra grader varmare. Varmare, säger familjen och bara skakar på sina huvuden. Kvicksilvret når bara upp till -27C. Men det är ett mindre problem idag när jag får hålla mig inne. Då är det härligt med nymalet kaffe, morotsjuice och utslagna tulpaner som sträcker sig ut över vasens kant och sprätter lite gult frömjöl över duken. Våren känns närmare. I ett fönster står tre glas med små krokuslökar som jag väntar på. Det finns så många knep att ta till när man vill skynda på årstiderna. Ja, jag vet att det tar minst fyra månader till innan jag kan skåda vårtecken ute, desto viktigare att plocka in dem i huset.

Den där längtan efter att ett litet grönt grässtrå ska spira, att jorden ska dofta och att solen ska hinna upp över träden innan den går ner igen, den tar aldrig slut. Det kan jag intyga här vid köksbordet. Är det en längtan efter liv?

Varma tankar mot frosten

Det är kallt vid älvens strand idag. 30 kalla isande grader. Ännu kyligare känns det när jag läser om Rysslands rapport om mänskliga rättigheter, sic! I den påpekar regimen att i Sverige kränks romers, samers, invandrares och vanliga människors rättigheter. Och ryssarna har poäng. Min fråga är hur vi har kunnat hamna i detta moras. Hur kan vi ha så många orsaker till oro i vårt land? Inte fler än i Ryssland men ett öppet mål för denna människofientliga regim att ta poäng på. Ute är det stillastående men jag hoppas liksom Eva Swedenmark att detta valår får oss att enas kring allas lika värde. Då krävs det inte lika många lager med ylle när vi ska hålla oss varma. 

Med en blå burka vid havet

Foto:Rosa Liksom

Hur ska vi som räds burkor se på dem som något annat? Den frågan ställde sig Rosa Liksom och påbörjade ett konstprojekt där hon reser världen rumt med sina blå burkor. Hon fotograferar sig själv, och andra som aldrig bär burka, på platser där ingen har tänkt sig se en burka. Och resultatet får mig att tänka.

Vad säger bilden med en kvinna i burka på den steniga stranden i den yttersta skärgården?

Är hon en person som fyller sin klädsel med luft för att flyga?

När jag såg denna bild återkom ett minne från stranden i Råå. Där satt vi för 18 år sedan, och tittade ut över Öresund mot den danska kusten, en kväll i solnedgången. Då kom en stor arabisk familj med många barn. Alla männen tog av sig kläderna och började bada i badbyxor tillsammans med de små pojkarna. Men kvinnorna och flickorna klev rakt ut i vattnet med sina svarta heltäckande kläder på. Jag minns att jag blev modfälld.. Jag kände mig förflyttad bakåt i tiden.

Men alla kvinnor och flickor hoppade upp och ner och stänkte vatten på varandra skrattade och skrek. Det fick mig att börja tänka på vad vi har med oss i bagaget när vi möter människor som täcker sina kroppsdelar på grund av religiösa påbud. Jag ser hukande äldre kvinnor som lever i skräck inför prästen och gud.

Vad ser du?

Det vill jag också veta

Både och är mitt mantra. Då är det nästan pinsamt att lyssna till de frågor som ställs i morgonprogrammet på radion. Och att se Aktuellts sändning om kidnappning igår. Vem i hela fridens namn har nytta av att veta hur militären lär ut vad man ska göra om någon kommer och kidnappar mig?

Här gick nyhetsdesken i spinn och glömde att det finns nyheter med mycket större relevans. Ja, det är en viktig nyhet att de svenska journalisterna är släppta och på väg hem, men mer än vad de har att säga och vad som gjort att de är fria behöver vi inte veta. Det övriga är ej efterfrågad överskottsinformation.

Vad fick vi inte veta igår? Hur vi påverkas av att så många stora länder inom EU styrs av stora koalitioner med partier från höger till vänster? Eller hur vi kommer att påverkas av de sydeuropeiska försöken till att gömma den ekonomiska krisen...bakom en strid om abort?

Ja, vad sker under ytan? Det vill jag också veta.

PS: Bilden.. är ett försök att illustrera både och...

Åtta bilder den åttonde

En liten kavalkad av bilder från den åttonde varje månad fram till och med augusti. Bilder som innehåller lite humor och mycket vila.

De vill må bra alla da'r

Ibland blir jag så trött när jag lyssnar på vad så kallade förståsigpåare sitter och säger i olika radioprogram. Nu i denna stund sitter flera vuxna människor och förespråkar att vi ska göra ännu en drog laglig. Som om det inte räcker med de problem som bruket av alkohol ställer till med.


Jag tänker på en sak som en ung tjej sa alldeles nyss. " De snackar om att de blir så kreativa och smarta av hasch, men de fattar inte att det beror på att de är så satans sega efter att ha rökt på varje dag i många månader. Ja, för de fyller ju bara på med det där ämnet i hjärnan och då blir de slöa nästan jämt. Utom när de får röka på igen."

Jag har levt ett liv med massor av droger runt om mig. Kompisar som rökt på de hade bra kontakter för  att de spelade basket. För där fanns med både hasch och cannabis genom de amerikaner som kom hit. Men ingen av dem som fortsatte kom vidare i livet. De fastnade där i jagandet efter nästa bloss och en massa smågodis.

De som drack mer än alla andra for också jävligt illa och hamnade utanför om de inte hittade något som kunde ersätta kicken från alkoholen. En kärlek eller så. Men den där segheten hittar jag bara där hos dem som levde för att få chilla med att röka på och fnittra. De blev aldrig vuxna. De hade aldrig ett perspektiv. De bara satt och satt och där sitter de än.

Det är något som jag hade hoppats inte skulle bli. Inte att människor som jag verkligen gillade skulle bli sittande utan vare sig ett liv då, nu eller i framtiden.

Nej, jag hoppas att det finns fler som de unga människor som jag träffar. Och som jag läser på webben. Unga människor som tycker att det inte är värt alla de timmar som de blir trötta av av olika droger. De bara lägger av med alkoholen och alla andra droger för att få det liv som de vill ha. De vill må bra alla dar.

Det är det som är allra bäst med den tid vi lever i nu. Att så många vågar välja sin egen livsstil utan att de hamnar vid sidan om. Det önskar jag att vi får se mer av detta alldeles nya år.

Värt en etta

-Det är en svår situation som vi alla måste vara med och lösa, säger den kristdemokratiske bostadsministern Stefan Attefall fromt, och avsäger sig därmed allt ansvar för att hundratusentals inte har den bostad som de behöver.

Har vi ansvar för att han inte tar sitt politiska ansvar och förändrar bostadspolitiken? Eller är det så att Kristdemokraterna inte vill att unga människor kan skapa sig egna liv utan att vara mångmiljonärer?

Det är svårare än nånsin att flytta ut från föräldrarna. Studenterna får vänja sig med att pendla för tusentals kronor varje månad. Sitta på tonårsrummet och leva på sina föräldrar istället för att börja sina liv. Men bostadsministern tycker att det är någon annan som ska ansvar för att han inte för någon som helst politik

Det här är en av de politiska frågor där alliansregeringen har tappat all trovärdighet. Ingenting har skett för att människor ska kunna flytta för att börja arbeta eller studera. Bostadsbristen har ökat med 36 procent de senaste tio åren. Är det för att hålla uppe priserna?

Priserna på bostäder har skenat. En nybyggd förortsetta i ett hyreshus kostar 11 000 kronor, en etta med bostadsrätt nästan 2 miljoner kronor i insats i de stora universitetsstäderna.

När jag flyttade hit för 25 år sedan var huset värderat som en 3:a i centrala Stockholm. Nu är det värt en etta.

Då kostade en villa i centrala Luleå 750 000 kronor, nu får du betala nästan 5 miljoner kronor för samma hus.

Är det denna värdestegring som politikerna försvarar när de inte ser till att använda de skatter som de får in till att påverka vad som byggs och till vilket pris?

Istället kan vi som har egna bostäder bygga om våra kök och badrum varje år och dra av  100 000 kronor. Tänk om dessa miljarder satsades på ungdomsboende istället?

Med himlen som tak

När jag plockar bland papper från ateljén hittar jag denna dikt. 
Bygg inte
fler gallerior
Låt mig få slippa
Låt mig få vandra
på gator och gränder
med himlen som tak
och vinden som vän" 
av Rakel Lahdenperä.
.
Den hade vi som mantra inför vår avskedsfest julen 2008 när hela kvarteret skulle rivas. Idag vet vi vad som kom istället. Ett hotell med Spa, ett Åhlénsvaruhus och grå väggar i åtta våningar.

Igår var vi på Roasters som öppnat igen. Kaféet som började som ett engelskt tearoom och som nu är en amerikansk diner!!! Grått, vackra kopparrör och bordsservering.

Stan förändras och blir annorlunda. Vi har fortfarande vinden i håret och himlen som tak. Men de höga husens siluetter ger allt längre skuggor ner mot stranden. 

Mer musik fler möjligheter

Att Idag hör jag att fler än jag har märkt att musik och körsång förhöjer möjligheterna att lära och förstå. Vi sjöng oss igenom matten och naturkunskapen vi som gick helklassisk humanistisk linje. Förutom att vi faktiskt fixade kurserna så var känslan i klassrummet öppen och nyfiken. Men det var kämpigare med latinet där inga toner fick höras. Istället sjöng vi de olika kasusarna på rasterna. Ni vet de där ändelserna för var, hur och när. 

Erfarenheter som fick mig att ifrågasätta att mina flickor inte hade sång varje dag när de gick i skolan. Mitt favorit exempel är undersökningen som HP datorföretaget gjorde på 1990-talet där de upptäckte att skolor som fick instrument och inte datorer fick de bästa resultaten bland alla elever oavsett var de kom ifrån.

Så mer musik önskar jag er alla hela nästa år och fler kramar.

Apelsinsol igen

Det är tur att det är såna här gyllene timmar mellan de gråmörka. Idag är det nya kalla grader och vi kan hoppas på att ismusiken kommer att bli av i den stora iglon i stan.

Fest på stan

Igår var det kalas med Lova, Anna, Johan, Stefan och Elsa på stan. Häftigt att mötas. Roligt att få höra vad som skettsen sist. Roligt att få träffa lilla Lova.

Med broddarna på

Det här trodde vi inte igår

Nu sitter vi här och solar. Om jag kan kalla det så. Vi sitter och låter oss bli gyllene i apelsinljuset och hoppas på att det blir lite d-vitamin.

God Jul

Med fuktiga vantar

Det är väl det här vi önskar oss nu när det snart är jul, men ute slår det snöblandade regnet mot huset. Det plaskar om fötterna och mörkret tar ännu större plats än vanligt. Då finns det bara ett sätt att glömma bort vätan och det är att baka och läsa. Så det är vad jag ska göra idag när det är en strimma med ljus utanför fönstren.

Jag förstår inte tjusningen med råa plusgrader när det finns torr kall vinter. Är det så att vårt klimat har förändrats så fort att vi får vänja oss vid regnkläder i december?

Fördelen är att det går att grilla utan att biffarna blir iskalla direkt. Det får vara den positiva sidan av blaskvädret. Och att det är kul att plaska med röda stövlar i jättepölarna om man har nya fina tjocksockor på fötterna.

Både och, ja, allt är både och.

Dyrt efterspel

Verkligheten slår alltid dikten, även för författare som Camilla Läckberg. När hon och förre maken bloggar om sina resor glömmer de att de tänkt dra av dem som tjänsteresor. Nu har Skatteverket läst vad de skrivit på sina bloggar om deras bröllopsresa till Italien och en resa till Thailand och upptaxerat dem med en halv miljon kronor.

Det är som ett skämt. Eller? Är det någon annan som drar av sina bröllopskostnader som utgifter för inkomsters förvärvande?

Äggprenumeration

Det här är årets julklapp till familjen. Ekologiska och frigående står det på kartongen som kommer från Gerd. Hon är den person som jag lärde känna allra först när jag kom till Luleå. Nu bor hon i Högsön den fina byn där jag hade en utställning.

Gerd är folkhögskolelärare och därför möts vi här vid älvens strand ibland. Nu kommer det att bli varje vecka när jag ska hämta ägg från vår prenumeration. Som ni ser är det ägg från många olika hönsraser. Häftigast är nog att ett ägg är grönt. Det hade jag aldrig sett förut. Hönsen, de finns på bild i kartongen, bor i ett nytt hönshus vid Högsöfjärden.

Hur var det nu egentligen? Vem var det som var huligan?

Vem som har makten över hur media beskriver verkligheten har betydelse. Det visar flera av dagens berättelser i tidningarna och på radio.

Allra tydligast är Johan Croneman i Dagens Nyheter. I tevekrönikan, som inte finns tillgänglig på nätet än, (länken går till den prenumerade webbtidningen), kräver han att få veta hur Aktuellt i söndags kunde förändra verkligheten när de skulle berätta om det offentliga mötet i Kärrtorp. Ja, hur ett möte mot nazism kunde bli en antinazistisk demonstration som urartade i Aktuellt.

Hur de helt vanliga familjer och andra boende i närheten kunde framställas som om de var aktiva när ett gäng nazistiska huliganer angrep dem är fortfarande en fråga som Aktuelltsredaktion borde svara på. Hur använder de språket egentligen?

Ingen tog reda på varför det stod sex, sju poliser i Kärrtorp när risken för att nazister skulle gå till angrepp var stor.

Säpo som borde sett till att deras kunskaper om högerextrema rörelser kom fram till de ansvariga på ordningspolisen skyller nu på mottagaren. I stället far de runt hos olika nätoperatörer och ömsom skräms och ömsom hotar för att operatörerna ska införa olika automatiserade avlyssningsprogram.

Bahnhofs vd har spelat in hur säpos man hotar och säger att bolaget blir en del av problemet om ett attentat händer när de inte accepterar att alla kunder blir avlyssnade.

Johan Sjöö biträdande säpochef påstår att avlyssningsprogrammet inte gör någon skillnad mot nu. Men Skillnaden är väl helt uppenbar? Antingen avlyssnar man dem som domstolen gett tillstånd om, eller så använder man automatiska program som avlyssnar allt, eller?

Hurra vi får sjunga psalmer

Nu är Jan Björklund desperat. Hur ska han och folkpartiet får så många röster att de får vara kvar i riksdagen? Jo, genom att slå på trumman för ett låtsasförslag. Ja, nu ska Jan Björklund gå in och bestämma att det viktigaste i skolan det är:

 Ja, vad kan det vara? 

Jo, att alla skolor som vill ska ha avslutning i kyrkan. Du läste rätt. Idag när vi vet att det finns så många stora problem inom skolan då plockar vår utbildningsminister fram ett skarpt förslag. Prästen ska få läsa julevangeliet för eleverna och berätta om Jesus och varför vi firar jul. Eleverna ska få sjunga psalmer. Och de elever som inte vill ska få slippa vara med på skolans avslutning. Det är Jan Björklunds ambitiösa politiska program för att förbättra skolan.

Ge rektorerna rätt att segregera. Ge dem chansen att framhålla en byaromantik. Låt dem arrangera avslutningar som inte alla kan delta i. Då blir både skolan och samhället bättre.

Vår utbildningsminister talar om traditionsrika avslutningar i kyrkan men jag har ännu inte mött en enda person som hade avslutning där på 1960-talet och 1970-talet. Alla som jag frågar berättar om sommaravslutningar på skolgården, i aulan, i matsalen eller i gymnastiksalen. De enda skolavslutningar som vi upplevde i kyrkan var de som finns i Astrid Lindgrens sagor.

Och skolavslutningar vid jul är en helt okänd företeelse. Vi gick i skolan fram till den 22 december eller närmaste fredag före den 22:a. Det var helt vanliga skoldagar med julsånger på musiklektionerna.

Snälla utbildningsministern kan du inte införa sång och musik varje dag istället för att flytta fokus från den skola som du har tudelat? Kan du inte se till att våra skattepengar används för att alla barn ska få den bästa skolgången ?

Den sorgligaste nyheten idag är att skolorna på Lidingö, Södermalm och Kungsholmen har stora problem med att eleverna använder Cannabis. Enligt polisen även på rasterna. Men rädslan för att få dåligt rykte gör att alla rektorer mörkar. De söker inte stöd och hjälp för att få ett slut på missbruket. De håller tyst för att inte förlora elever och därmed skolpengar.

Carl Bildt-regeringens skolpeng gör att inte någon rektor vågar berätta öppet om de problem som finns. De sitter stilla i båten och hoppas att de kan styra bort från de sociala problem som skapas. Cannabis är inte gratis, att köpa innebär kontakt med kriminella nätverk och THC som ger ruset stannar kvar i hjärnan.

Naiva Urban och rätten att leva

Svenskt näringslivs ordförande Urban Bäckström slår sig för bröstet och utropar att både LO och Socialdemokraterna är främlingsfientliga.
När Bäckströms konsulter har undersökt hur många av de bärplockare som kommit till skogarna för att arbeta med minimilön finner de att bara 7 av 5 000 har fått lägre lön och sämre villkor än reglerna på svensk arbetsmarknad kräver.

Samtidigt pågår rättegångar mot bärföretagen. Denna vecka i Thailand  där 200 bärplockare kräver bemanningsföretaget på 10 miljoner kronor.

Jag får intrycket att de som arbetar på Svenskt näringsliv är naiva och totalt okunniga. Det är som om de tror att en bärplockare finns i metall, plast eller trä. De ser inte människorna. Striden om villkoren på svensk arbetsmarknad hårdnar inför valet. När löntagarnas organisationer vill ha ordning, lika villkor och möjligheter för staten att kontrollera att alla arbetsgivare följer de avtal som de har skrivit på då ylar Urban Bäckström.

"Socialdemokraterna och LO vill bygga murar mot invandrarna"

Men tänk om det är Urban Bäckström som vill hålla uppe alla skillnader han bara kan, mellan dem som kommer hit för att arbeta från ett annat land och oss som bor i EU.Tänk om det är Svenskt Näringsliv som tycker att Poh, Lian och de andra ska fortsätta arbeta utan att kunna leva. Ja, för att lönen ska Bäckström och hans anhang kunna sänka, låta bli att betala ut eller ta i beslag om de vill och kan.

Yvonne Stålnacke, vice ordförande i kommunstyrelsen i Luleå. Järnverksarbetare och politiker sedan 1980-talet har sedan 2009 kontakt med de bärplockare som tvingades ta skydd i en gammal utdömd gymnastiksal här. Hon vet att fadderfamiljerna som bor i Thailand fortfarande betalar av på sina biljetter till bärskogarna i Norrbotten. Hon har varit hos dem flera gånger med insamlade pengar  för att ge dem möjligheter att överleva och sätta barnen i skolan.

Tråkigt nog fungerar inte reglerna om lika villkor inom EU heller. Min kompis grannar berättar om de arbetsamma polacker som har byggt om deras hus. De ojar sig över lata svenskar och är nöjda med att alla som har arbetat med att förvandla deras Per-Albinhus på 60 kvadrat med källare till en villa med 240 nya kvadratmeter inte har varit lediga en enda dag.

"De går i mässan på söndagar, men sen kommer de hit och jobbar till åtta på kvällen. De har inte ens ledigt på sommaren. Den enda gång de åker hem är under påsken, (katolikernas största högtid) och så åker de hem över jul och nyår om helgdagarna är många mitt i veckan."

Jag undrar försynt om det inte är konstigt att de som arbetar i Sverige och som ska ha villkor enligt de lägsta svenska avtalen inte har  råd att vara lediga på sommaren?
Då rodnar faktiskt bägge två. För de är inte naiva, de har ju förstått att de som bygger deras drömhem inte har den betalning som står i avtalet. Att de ROT-avdrag som de gör varje månad inte på något sätt har med de löner som de polska arbetarna får ut.

Men, Urban Bäckström, han är säker.

Lika villkor och samhällets möjligheter att kräva att de följs, det är främlingsfientligt.

Tänk att få höra Marie Curie

Idag har jag fått lyssna till Marie Curies röst. Den trodde alla var försvunnen men n  har de hittat en enda otydlig inspelning från USA. Marie Curie och hennes familj är väl det närmaste man kan komma en helig vetenskaplig framgångshistoria.

Vill du också lyssna gå in på Sveriges radios webbsida

Om en överdrift

Vissa dagar, finns inte några ord, vissa morgnar finns det bara små grå punkter. Var de kommer från, de där grå små tankarna som inget har att berätta, det skulle vara bra att veta.

De finns där när förtroendet försvinner. När vi får veta att det samhälle som vi har varit med att bygga är så värdelöst för andra att det är helt ok att fuska och kräva att skattebetalarna lånar fler miljarder för att sänka skatten för de rikaste. När Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot, påstår att alla människors ekonomi är förstörd, efter gårdagens omröstning om en höjning av den punkt där de med högst inkomster ska börja betala statlig skatt.

Förstörd? Jo, för att i riksdagen finns en majoritet för att de ska fortsätta betala 250 kronor per månad i skatt i stället för att alla skattebetalare ska låna upp miljarder kronor.

Då är det skönt att pyssla med julkort och se hur solen stiger upp. Upp, med försiktighet, nu när det bara är nio dagar kvar till det vänder.

PS: Fredrik Federley, centerpartist, fick mig att bli lite gladare när han vill gå vidare och ta tag i nya utmaningar.

Ingen ursäkt för att slira med sanningen

Idag är det Lottas dag. Då är det snöyra som gäller även om verkligheten är annorlunda. Lotta är snö och vinterälskare och hon fyller år idag. När jag tänker på äppelträdens avmogning då snusar hon i luften och känner efter om det inte är snö där uppe i höstmolnen.

Just idag så doftar det inte snö utan regnet hänger ovanför oss. Det är sex grader för varmt för att snön ska ligga kvar. Vi som är rädda för att ramla fel på blåisen stampar fram med broddar på stövlarna i väntan på årets nya halkskydd; galoscher som är dubbade.

Igår var det en dag när vi fick minnas; både Nelson Mandela och alla löften som de politiker som satt i Johannesburg brutit. Publiken, människorna i Sydafrika, hade inte tålamod med sin Jacob Zuma , de buade ut honom.

Trots allas respekt för Nelson Mandela så kunde de inte låta bli att berätta för hela världen om att de inte står bakom sin korrumperade president.

Skulden; den finns både här i Sverige och överallt.

Det går inte att slira och halka omkring när sanningen betyder allt.

En promenad med minnen att hålla i

Vissa dagar börjar med en känsla av overklighet. Vad var det som gjorde att denna natt var så förvirrad, tänker jag, när mina steg automatiskt leder mig till brevlådan. Kan det ha varit den totala väderomställningen som fått mig att hamna i tankar om livet som var förr. Om de promenader längs med Kungsholmen som jag tog varje decembermånad för att ta mig från farmors syster till min mormor.

Det var en halvtimme mellan överdåd och vanlighet. Det var också en rörelse från kylig artighet till varm vänlighet. Tänk att deras flytt från omodernt till helmodernt som det hette då var så olika.

Min farmors syster flyttade till en "våning" färdig inför julen 1938. Då bodde hon fram till 1975. För att kunna stanna kvar i sin bostad på Norrmälarstrand så hyrde hon ut sin avlidne mans arbetsrum till riksdagsmän. Män och riksdag var avgörande. Det var personer som inte var på plats i Stockholm mer än nödvändigt och de krävde inte att få använda köket.

T'annie, som hon hette, var helt klar över att hon inte ville ha några hyresgäster i onödan som rörde sig på de 150 kvadratmetrarna. Här var det hon som regerade.

Ett år senare var Stockholmshems lägenheter vid Holmia färdiga. Dit flyttade mormor och morfar med tre barn. De var lyckliga över att ha badrum, kök med matvrå och två rum på 40 kvadratmeter. Det fanns till och med en helt modern tvättstuga.

I det lilla köket trängdes vi och bakade. I en av väggarna fanns ett bakbord som vi kunde fälla ner i dörröppningen. När baket var klart fick alla barn leka affär. Då tog mormor fram sin samling med presentpapper, påsar och snören och så slog vi in alla redskap så att inte någon skulle bli utan paket. På pallen vid gasspisen stod den gamla kaffekvarnen som nu användes till att mala smulor till kakformarna. I högen med tidningar såg vi hål lite här och där. Det var alla kul kåserier som mormor klippt ut. När vi skulle ta tunnelbanan hem fick jag en bunt att läsa.

Åren gick och de smala tegelhusen hamnade på något sätt allt närmare centrum. Holmiakvarteret revs. Där byggdes moderna sjuttiotalshus. Dit ville mormor flytta men den drömmen uppfylldes aldrig. Istället var hon glad över att det fanns flera huslängor mellan hennes lägenhet och Essingeleden. Hon var lycklig över att Konsum fanns kvar. Men så en dag ramlade hon och bröt lårbenet och då var det inte lätt att bo två och en halv trappa upp, med en brant stentrapp utomhus. Då var längtan bort från det som var opraktiskt stor. Men det tog nästan tio år innan min mormor fick flytta till en nästan dubbelt så stor tvåa i Enskede granne med Skogskyrkogården.

Det var alldeles för sent. Det går inte att plantera om en människa efter nästan 50 år i samma hus. Det var helt uppenbart. Varför jag tänker på detta idag?

Jo, jag tror att när jag fick veta att en kamrat från Konstskolan har dött mycket ung så blir minnen av mormor och minnen av det som bara var ett sätt att minnas med glädje. Lugn. Vilket nästan är omöjligt när så unga kloka och begåvade människor inte finns mer i livet.

Behövs ett förlåt?

Det doftar i köket. Men mina öron lider. Gunnar Hökmark strider för att slippa ta ansvar för hur han och de andra moderaterna vägrade att stödja ANC. De såg denna rörelse mot apartheid som en terrororganisation mot "vanliga medborgare".

Han skruvar och vrider på argumenten från 1980-talet när moderaterna stod tillsammans med de svenska exportföretagen och vägrade sanktioner mot apartheidregimen och ekonomiskt stöd till ANC.

Lars Ohly, vänsterpartiet,  kräver att de moderater som leder partiet idag ska be om ursäkt för att de på 1980-talet tog ställning mot de svartas kamp för mänskliga rättigheter.

Både Ohly och Hökmark talar sig värma för den typ av försoning som biskop Desmond Tutu stred för när Sydafrika gick över från apartheid till demokrati.

I Sydafrika betydde försoning att de som begått brott mot mänskligheten erkände och bad om ursäkt. På bägge sidor. Enligt Gunnar Hökmark betyder försoning att alla ska glömma vilka ställningstagande regeringsledamöterna från moderaterna tog före 1989.

Ska vår statsminister Fredrik Reinfeldt be om ursäkt?

Han lärde oss

Nu är det upp till oss, skriver Lena, och jag håller med. Nu är det vi som ska se till att Nelson Mandelas visioner blir verklighet.

Vad har vi för rätt att stjäla våra barns och barnbarns drömmar om en bättre framtid och låta budgetramarna krama ur oss alla visioner?

Varför accepterar vi att bära på en rädsla för att förbättra?

Hade de unga medlemmarna i ANC på Gamla Brogatan, på vinden tvärs över gården, hukat på samma sätt så hade aldrig den orkan av krav på apartheids avskaffande blåst upp.

Då hade inte USA och Storbritannien ändrat sin inställning till Nelson Mandela, då hade inte den fredliga utvecklingen varit en möjlighet.

Då hade inte Fredrik Reinfeldt hyllat Nelson Mandela idag.

Men allra mest betyder Nelson Mandelas förtroende för demokratin.

Slaget om verkligheten

Jag vet inte om jag ska vara rädd eller om det är som det alltid har varit. Ja, nu när Snowden har berättat om hur mycket NSA i Washington får ta del av Sveriges avlyssningsmaterial. Att vi är den förlängda armen in i Kreml.

Förr när vi visste att vi var alliansfria så skulle det som NSA gör idag kallas spioneri. Inte för att Sveriges regering och underrättelsetjänster lät bli att spionera åt USA på den tiden precis.Det kunde många förstå.

Men vissa förstod inte att vi då som nu levde i en konflikt mellan två maktsfärer. De trodde att det var mörkrets makter mot frihetens ljus som stred under ytan. Nu vet vi i alla fall att det är samma nedsmutsade händer på bägge sidor som slåss om att styra över olja, pengar, vapen och vår syn på verkligheten.

Vår verklighetsbild. Den är värld mer än det mesta som makten i Washington, Beijing eller Moskva kan roffa åt sig.

Jag glömmer inte den första lektionen om slutet på andra världskriget som vi hade i klass 7 B. Fru Thorsson som var vår lärare i Historia och Religion började med att berätta om den hårda kylan i Sovjet. Hon berättade att det var den och USA som såg till att Hitler förlorade kriget. Inte de miljoner ryska soldater som slogs och dog mellan Ryssland och Berlin.

Då fick vi del av vår lärares världsbild och hade inte min far berättat att konflikten mellan väst och öst är och var komplicerad så hade jag inte fattat något mer än att USA befriade Europa utan någon hjälp från andra makter.

Nu vet vi att allt är speglingar. Ja, att om en makt tar stor plats och slåss för att flest ska dela deras bild av världen, då kommer alla andra som vill behålla makten över sin region att slåss för sin uppfattning. Vi kallade det det kalla kriget. Vad ska vi kalla det  nu?

Krossad kunskap

Den första skoldagen i Smedsslättsskolan i Bromma. Det är Kronprinsessan Victoria som börjar i ettan. Trots att de flesta i hennes pappas familj har gått i olika privata skolor och haft hemundervisning så börjar hon, vår nästa regent, i en statlig skola nära hennes hem, Drottningholms slott.

Då var de svenska eleverna bäst i världen. Då toppade Sverige alla undersökningar om vilka elever som hade bäst resultat i de helt vanliga skolorna, där nästan alla undervisades. En skola som var öppen för alla ansågs ge det bästa resultatet för både dem som behöver stöd, som vår kronprinsessa, och alla andra.

Det visade dessutom all forskning. Skolor som blandar elever från alla sorters hem ger de bästa resultaten. Skolor som har musik, bild och mycket rörelse på schemat ger högre kunskap i matte och språk. Skolor som serverar mat tillagad på skolan ger bättre resultat.


Men sen valdes Carl Bildt till statsminister 1991. Beatrice Ask blev skolminister och läroplanen Lgr 94 infördes samtidigt med skolpengen. Alla forskare i inlärning påpekade att dessa reformer skulle skapa en skola i förfall. 

Nu ser vi resultatet.

En skola där ingen får chansen att lära sig på bästa vis, förutom dem som går i skolor med specialinriktning. Den bästa skolan den finns för de elever som går i en skola med extra musik, bild, idrott eller något annat som stärker deras förmågor.

Men inte ens där når eleverna resultaten som skolbarnen på 1980-talet tog för givna. Och det visste alla som forskat om inlärning och kunskap. Ett samhälle där föräldrarna väljer bort skolor och skolkamrater ger inte bättre resultat. Bara sämre kunskaper för alla elever.

Det mest underbara i hela denna katastrof är att skolmyndigheterna går ut och berättar om att de skolor som är allra mest segregerade, de skolor där det bara går elever med föräldrar som valt att sätta sina barn i klasser utan elever från studieovana hem, det är de skolor som påstås ha bäst resultat.

Men det vet vi ju inte. För vi vet inte vilka resultat dessa elever skulle kunna göra om de hade gått i skolor med barn från alla olika bakgrunder i området. Det enda vi vet är att de elever som presterar bäst går i skolor där de elever som behöver stöd inte finns.

Kommer kronprinssesan Estelle att börja i Hagalundskolan som ligger närmast Haga slott?

Rätt i tiden är allt

Att vara rätt i tiden är allt. Det vet alla som vill påverka och förändra. Det veta alla som vill sälja en förändring eller en pryl. Men att komma försent eller för tidigt det tar udden av alla argument. Det kommer barnmorskornas ordförande Ingela Wiklund att upptäcka efter dagens debatt i Svenska Dagbladet om rätten att få välja förlossningsvård.

Vad var huvudnyheten igår?

Jo, att när socialstyrelsen går igenom alla anmälningar om vårdfel på landets förlossningskliniker visar det sig 8 barn har dött för att det inte finns tillräckligt med barnmorskor i tjänst på BBklinikerna.

Vem vill då diskuterar valfrihet?

Ja, Ingela Wiklund, vi har absolut inget val när vi ska åka till BB. I de flesta landsting är det ett val som gäller; det närmaste akutsjukhuset. I storstädernas getton, från Danderyd till Södertälje, där folk är sorterade efter hur mycket pengar de har, får de som ska föda vara glada om de får en plats på den närmaste kliniken. Men det är inte lång tid kvar innan fru Filippa Reinfeldts projekt om en privat BB-klinik, som skattebetalarna ska bekosta driften av, öppnar. Sophia ska den heta som det lilla privatsjukhuset vid Valhallavägen.

En klinik utan barnmorskor undrar dom som läst socialstyrelsens utredning om bristen på dem som ska arbeta på BB?

Nej, påstår Filippa Reinfeldt, vi ska anställa de barnmorskor som finns ute i landet!

Har ni sett dem? De barnmorskor som vandrar runt och längtar efter att börja arbeta under fru Reinfeldts organisation? De som kastar sig på tåget eller flyget för att få ett jobb i den region där det inte finns en enda bostad att bo i utan att tvingas ta lån på många miljoner. Ja, för att kunna leva som de gör idag.

Nja, det vore kanske en idé att utbilda fler barnmorskor och att ge dem förutsättningar för att jobba enligt de rutiner som ger alla inblandade säkerhetsmarginaler?

Tänk på ditt emotionella bankkonto!

Jan Aili heter rektorn för Matteusskolan i Stockholm. Jan Aili har fått i uppdrag att ena sin skola. Han väljer då att abdikera och lyfta in ett ledarskapsprogram från mormonerna. Alla lärare tvingas utbilda sig i att predika för barnen att de väljer själva. Ja, att det är de som har hela makten över sitt liv och att om de är ledsna så beror det på dem. Inte på yttre omständigheter.

Barnen är 6 år när de formas till till troende i framgång.

Detta är en kommunal skola i Stockholm som ligger vid Odenplan och som i somras öppnade en filial i huset där jag brukar bo. Där ska barnen utan att förstå, upprepa mantran om att de ska vara proaktiva och tänka på sitt emotionella bankkonto!!!

Som tur är har barnens föräldrar inte abdikerat och de har valt att anmäla rektorn till skolinspektionen. Ja, rektorn kan man ju inte få att ta ansvar med de regler som gäller idag, men skolinspektionen kan med lite kunskap få honom att förstå att han har köpt in skit för 750 000 kronor. Lärarna har redan förstått det.

Matteusskolan är en av tio skolor i landet som släppt in detta program, och i avtalet tvingas alla barn och alla lärare att göra reklam, delta i filmer och på bilder för att fler rektorer ska abdikera och lämna över skolan till företaget Franklin Covey.

Läs mer i Svd här.

Vacker förväntan

Första advent var en vacker dag med tid för att njuta av tiden. Pyssel, marknad på stan och en värmande brasa i kaminen. Nu finns det kakor i skåpet som någon annan bakat och ljus överallt.

Hjärnan kokar

Jag kliver in i butiken på nedre plan i Smedjan och tappar nästan andan. Här finns hantverk och konst som 70 artister lämnat in. Det finns allt. Skira akvareller, virkade päron, broderade smycken, stickade halsband, enorma fotografier från fjällen, alla sorters grafik, stora oljemålningar och vintriga landskap i akryl, metallbilder, emaljer och alla typer av keramik.

Nu har jag varit med och hängt, organiserat och hela hjärnan kokar över. Så mycket kreativitet. Så många olika temperament.

Art for Sale heter popupgalleriet. Välkomna,

vi öppnar klockan tolv idag.

Kan en julduk vara en Rolls Royce?

 Idag har jag fått veta att vår julfavorit är formgiven 1957 av Kajsa Nordström. Den heter Julköping. I en blogg som frossar i julnostalgi finns den med som juldukarnas Rolls Royce. För mig är den ingen lyxbil snarare en niveadoftande vinterdag i byn.

Vill ni se hela duken finns den här.

Den är lika gammal som jag är och det kan ju vara så att det är därför jag älskar att ta fram den varje jul.

Oj, vad jag känner igen mig som nybörjare på skidor i snön. Det där bakhala som fick mig att bara vilja skrika. Ja, det vill nog även denna skidåkare om man får tolka hennes min.

Halkar in i ett europeiskt trauma

Vi glider in till stan på isen och dränks i underkylt regn. Men inte kan vi missa att Alexandra Pascalidou berättar om kriserna i Europa och i människornas liv. Hon börjar berättelsen om Greklands kris med att fråga om vi kommer ihåg hur krisen började. Ett ledord är Lehman Brothers. Kommer ni ihåg hur denna bank konkursade och att detta satte igång en kedjereaktion som spred sig i Europa?

Var det någon politiker, Anders Borg till exempel, som påstod att amerikanerna hade levt över sina tillgångar? Var det någon som påstod att amerikanerna gick i pension för tidigt? Eller att de hade för höga löner? Nej, vi fick aldrig veta varför krisens centrum utlöste en lavin av katastrofer över hela världen.

När krisen kom till Grekland fanns svaren inte hos dem som hade makten att bestämma, inte hos dem som under alla år skapar ett korrupt samhälle, utan hos dem som varje dag gick till sina arbeten i skolor och på sjukhus.

Då påstod Anders Borg att de vanliga grekerna hade levt över sina tillgångar och att de inte arbetade, och att de gick i pension alldeles för tidigt.

Alla politiker i Europa skapade en stämning där det blev rätt att ge sig på vanliga medborgare och utkräva ansvar i stället för att ställa politikerna till svars.

In kommer ekonomer uppfostrade i Chikagoskolan och tvingar fram en ännu djupare kris samtidigt som Grekland tvingas att betala de franska och tyska banker som strött pengar över den grekiska makteliten. Nu när det grekiska samhället inte finns kvar, när människorna trängs med hela sin familj i små lägenheter, när självmorden har ökat med 45 procent då går en stor andel av tvångslånen till att betala för vapen köpta i Tyskland.

Visst var det grekiska samhället korrupt på många sätt men det fanns ett samhälle att förändra. Nu har Grekland genomgått den Chockdoktrin som Naomi Klein beskrev 2008, och inget samhälle finns kvar.

Alexandra Pascalidou frågar oss och alla som hon möter om vad vi tänker göra för att våra barn och barnbarn ska kunna leva i ett samhälle och inte i fritt fall.

Vi får inte glömma att våra politikers bostadspolitik har gjort alla som lever i Sverige till världens mest belånade folk. I sydeuropa är det länderna och företagen som är belånade, här är det vi. Vanliga människor som tvingats köpa sina bostäder dyrt utan någon möjlighet att betala för lånen om vi blir sjuka eller arbetslösa en längre tid.