Ett smakprov

Här är en liten början på mitt bokprojekt. Jag har lagt undan texten i ett mörkt skrymsle i datorn. Men helt plötsligt fick jag lust att ta fram enliten del och visa er.

Stockholm lördag den 15 februari 1986

Kära barn!

Tänk att du är så långt borta och ändå är vi i Sverige bägge två. Igår när jag fick paketet med hjortronsylt, tunnbröd och den vackra halsduken kom jag på, att om sakerna kan flyga, så kan jag det också.

Alla var här och firade mig trots att jag bara fyllde 81 år. Jag fick till och med besök av Gullan. Hon är tio år yngre än mig, men hon klagar på allt. Jag försöker förstå hur hon tänker men det är svårt.

Jag får en stor klump i magen och minns hur det var när jag kom hem från telefonstationen den där eftermiddagen. Nu kommer jag inte ihåg vilken dag det var men jag vet att det var kallt ute. Mamma var på Röda Korset med alla sjuksköterskeuniformer som hon hade sytt. Gullan och Sven var hemma och väntade på mig. Jag känner fortfarande doften av ättika från strykbordet och hör hur Gullan ropar.

Hon skrek inte. Hon ropade på pappa.

Jag lyckades ta ut henne från kammaren och stränga dörren. Han hängde som en skugga i en krok i taket. Jag tittade inte. Jag bara tog ut lillgullan och stängde dörren. Det var 1920.

Varje gång som vi ses, Gullan och jag, hänger den där skuggan mellan oss. Jag känner skuld för att de två minsta var hemma utan någon vuxen. Gullan, hon bär på att hon inte förstod vad pappa skulle göra, när han hämtade repet och stolen.

Igår var det en ny handväska som pojkarna hade köpt till henne. Den var så dyr och så viktig att vi alla fick beundra den länge. Jag får tänka att det är tur att Gullan kan njuta av saker, jag får njuta av mina barn och barnbarn.

Tristan är ute i snön och rullar sig. Varje gång som han vill komma in så går han på baksidan och kattylar. Då hör jag honom. Du vet att fönstret alltid är öppet mot träden och berget. Jag har en ny fröautomat och varje morgon så sitter flera Domherrar i trädet och knaprar på solrosfröna. Jag tog vara på alla frön när vi var

2.

på landet i höstas. Det finns både till fåglarna och för att så

till våren.

Kommer du söderut till din födelsedag? Jag kan baka en Glömmingetårta om du vill ha kalas. En tårta räcker till 15. Vi kan väl vara hos mig. Jag bor ju mitt emellan alla.

Skriv snart och berätta. Många kramar Mormor.

Luleå måndag den 17 februari 1986

Kära mormor,

Vad bra att alla kom på din födelsedag. Sjalen ska du ha när du sitter vid teven. Det drar från dina gamla fönster så det är bra att ha varmt om axlarna. Jag kan inte åka ner nu. Jag måste hitta en egen lägenhet. Det är trångt och bökigt att bo hos min hyrestant.

Men du kan komma hit så snart jag har någonstans där jag kan ta emot dig. Men du vill nog inte vara här nu. Det är den fjärde veckan med -30 grader. Jag har en gammal päls och en jättesjal för att hålla värmen när jag går till jobbet. Det är bara mina ögon som inte är täckta. Tårarna fryser fast när vinden smiter in i sjalen.

Nu är vi två som hyr rum. En ung kille från Afganistan kom igår. Han ska börja på tekniska högskolan här. Han trodde att han inte behövde lära sig svenska, men nu är han i Luleå för att det fanns plats på vuxengymnasiets kurser. Han har inte sett sin familj på fem år. De skickade honom till Moskva för att få utbildning och nu kan han inte hitta dem. Han har några kusiner som bor i Europa.

Sorgligt att vara helt ensam. Lika sorgligt som när du berättar om den dag som din pappa tog livet av sig. Kan du berätta mer om hur det var på Blekingegatan när du växte upp? Det vore bra om du berättar, som var med.

Svep sjalen runt axlarna och pussa Tristan. Skriv ett långt brev till mig så känns du inte så långt borta. Kramar Elisabeth

Stockholm torsdag den 20 februari 1986

Kära barn,

Jag hoppas att du inte blir sjuk av kylan. Jag har köpt angorasockor som jag skickar för sig. De är bra mot kalla fötter både inne och ute. Jag har varit hos doktorn. Hon säger att jag har nervspetsinflammation. Det är därför min handstil är ojämn. Jag ska äta fyra tabletter varje dag i en månad och sen ska de ta prover igen.

Jag ska berätta om min första dag i skolan. När du berättade om din granne från Afganistan hamnade jag i klassrummet i mina tankar.

Jag började skolan hösten 1912. Jag hade en ny klänning som mamma hade sytt av tygbitar som blev över när hon sydde sjuksköterskeuniformerna. Men jag hade inga riktiga skor. Vi var många som började skolan den hösten så vi fick vara i olika lokaler runt folkskolan. Vår lärarinna hette Helga Persson och hon samlade in oss på led varje morgon när vi lekte på skolgården. Vi gick efter henne några kvarter ner mot Götgatan innan vi fick gå in i en stor lokal över gården. Jag kunde aldrig komma försent. Det var min största skräck.

Varje morgon vaknade jag av att något av småbarnen grät. Jag gick upp och såg hur mamma satt och sydde vid trampmaskinen. Hon gav mig kaffe och en bulle. Sen sprang jag ner till skolgården. Klockan var ofta inte mer än kvart över sju när jag kom fram. Vi var många som kom tidigt. Alla bodde trångt och ingen ville vara sen.

Helga Persson var sträng och ganska rättvis. Hon visste vilka som hade det svårt för vi fick skolmat. Varje dag klockan elva gick de flesta hem och åt frukost, men vi var tio som fick följa till skolans matsal. Vi fick ett glas mjölk och två smörgåsar. På vintern fick vi varm choklad ibland. I matsalen frågade hon om våra familjer. Hon hade papper som visade vilka föräldrar som var

ogifta. Jag hade tur. Mamma och pappa gifte sig när jag var fyra år. Då var vi fem syskon.Vi märkte att Helga Persson var ointresserad av dem som inte hade det bra. Hon lyssnade inte när vi svarade på hennes frågor. Jag fick hjälp hemma av min äldsta bror, Petter, han lärde mig att läsa. När jag kom till skolan räckte jag upp handen och frågade om jag fick läsa en vers. Hon sa att jag inte kunde, men då ställde jag mig upp och läste av hela mitt hjärta. Din klara sol går åter upp... Jag kan inte höra den psalmen utan att känna mig stolt. Sen fick jag mer uppmärksamhet och när jag slutade i hennes klass fick jag fina betyg.

Nu vill du väl veta om Greta Garbo. Hon bodde två gårdar från oss. Jag kommer ihåg att hon gick i en annan klass. Jag slutade skolan 1917 på våren, men hon fortsatte i flera år. När jag var på bio för första gången så var hon med i en reklamfilm. Det var då jag såg att det var Greta från Blekingegatan.

Nu får du skriva och berätta om din födelsedag. Ta på dig sockorna och tänk på att jag tänker på dig. Mormor.

Luleå söndag den 23 februari 1986

Min fina Mormor nu kan jag aldrig frysa om fötterna mer. Tack! Jag bakade en Glömmingetårta och bjöd alla på jobbet. Sen var vi några som gick och åt middag på restaurang ”smutsiga duken”. Det är en enkel bar där man kan äta dagens middag. Jag har äntligen kunnat flytta in i en egen liten lägenhet. Det är en etta och jag har ett kök. Det tar bara en kvart att gå till jobbet. Jag har köpt billigt tyg på Åhléns och sytt gardiner. Fick låna en symaskin av en granne.

Jag flyttade in i förrgår. Jag har fått låna en soffa till köket och stolar till rummet. Det fanns två soffor, en säng och bord i både kök och rum.

I kväll ska jag gå på auktion. Jag ska ropa in porslin och bestick. Lite lakan och handdukar. Det fattas en radio och teve.

Men om jag tänker på dig och hur ni hade det har jag mer än nog. Lägenheten på 56 kvadratmeter – hur stor var er? 35 kvadratmeter?

Skriv och berätta! Kramar Elisabeth

Stockholm torsdag den 27 februari 1986

Mitt kära barnbarn!

Idag ringde Gullan. Hon hade varit på ” Gleisners Hårsalong”. Där mötte hon en kvinna som bodde nära oss efter första världskriget. Vi bodde i arbetarlängor där Södersjukhuset står i dag. Familjen flyttade dit på¨sommaren 1917 i en etta på hörnet. Ett stort rum, en alkov med vedspis och vattenkran, och en kammare. Dass på gården och ett hus med tvättstuga och badrum mellan alla längorna. All värme kom från ved.

Gullan talade om vårt RADHUS. Det låter något det. ”Jag växte upp i ett radhus på Söder med sjöutsikt”. Ja, ja det stämmer lite grann. Vi hade en täppa vid väggen åt söder och vi hade egen ytterdörr. Mamma och vi alla syskon fick bo där därför att pappa försvann.

Han gick ut genom dörren en sommardag och hördes aldrig av. Mamma var först arg men sen så var det som om hon kände till var han var. Hon sa aldrig något till oss. Vi flyttade ”ut på landet” och jag började mitt första jobb.

Klockan fem varje morgon gick jag till änkan Karlssons spisbrödsbageri. Jag skrapade plåtar. När klockan var tio hade jag ont i armarna och var så hungrig att jag kunde ätit upp allt brunt bränt som jag hade skrapat bort. Jag fick en ordentlig frukost och varje dag fick jag ta hem bröd till mina syskon. Mamma fortsatte sy till Röda korsets sjuksköterskeskola och Petter arbetade hos en bonde i Haninge.

Vi hade inte många ören och det var matbrist för kriget pågick fortfarande.

Då kom familjen Vigello. Fem personer som flydde från Sankt Petersburg. Brita Vigello, mamman, var kusin till mamma. Hon hade fått plats i Helsingfors när hon var nyutbildad kocka. Där träffade hon sin man skräddaren Vigello. De flyttade till Sankt Petersburg före sekelskiftet. Det gick bra för familjen och innan kriget hade de ett stort skrädderi med 100 anställda. Familjen hade flytt till Helsingfors och nu var de på väg till Berlin för att försöka bygga upp ett nytt skrädderi.

De kom vid advent. Mamma var glad för att de hade klarat sig undan striderna i Ryssland. Men var de skulle sova och vilken mat de skulle äta visste vi inte. Det blev aldrig några problem.

Skräddarn satte sig och sydde två kostymer i det finaste ylletyg. Sen gick han till ett varuhus och erbjöd dem flera kostymer. Han sydde på natten.

Mat kom från Petter. I och med att kostymerna betalades kontant kunde vi köpa mat utan kort. Tant Brita lagade till kålrötter och potatis med kryddor som hon hade lärt sig använda i Sankt Petersburg och vi kände oss aldrig hungriga. De bodde hos oss på madrasser på golvet fram till nästa jul. Då var tyglagret slut och de sista kostymerna syddes av ett stickigt billigt tyg från svartabörsen.

Jag fick ett nytt jobb och det berättar jag om i nästa brev.

Ha det bra och njut av att snön är vit, här är den smutsgrå. Kramar Mormor.

Luleå lördag den 1 mars 1986

Mormor! Tänk att vår statsminister är mördad! På Sveavägen utan att någon tog fast mördaren. Jag blev uppringd av några kompisar i natt. De hade varit på en fest och hört vad som hänt när de stod på T-centralen. Jag som varken har teve eller radio ringde till TT:s nyhetsnummer. Där sa de bara att han var skjuten och att han dog före midnatt. Jag ska träffa en tjej på jobbet. Vi får väl titta på teve där.

Skriver mer när jag förstår vad som hänt. Kram Elisabeth.

Stockholm tisdag den 4 mars 1986

Kära barn du ska inte bry dig om statsministern. De som borde brytt sig det, var inte på plats. Vad lever vi i för tid när landets ledare kan bli skjuten på gatan? Vi har aldrig haft det bättre och då skjuter man honom. Jag hoppas att de hittar mördaren snart.

Jag tror inte att det var en politisk motståndare som höll i pistolen jag tror att det var någon som hade privat agg till Palme.

Första gången jag såg Olof Palme så låg han i en vagn. Jag skulle leverera ett paket med kläder som mamma hade sytt. Familjen som skulle ha det bodde på Blasieholmen där Handelsbanken finns idag. Jag tog huvudingången och klättrade upp till andra våningen. Där stod en barnvagn med en bebis i. Jag knackade på dörren och en kvinna öppnade. Hon hötte med näven och drog in vagnen i hallen. Jag fick inte lämna mitt paket där. Det var bara att klättra ner och ta kökstrappen.

På den tiden fick jag dricks när jag kom med paket från mamma. I den här familjen tyckte man att deras avlagda leksaker var bra att ge som dricks. Jag for hem med leksakerna men mamma åkte tillbaka nästa dag med alla sakerna. Hon accepterade inte välgörenhet. Att vi inte fick välja, utan bara ta emot vad andra ville bli av med. När Palme blev känd 1968 berättade mamma att han bodde hos familjen med leksakerna.

Nu var det våren 1919. Mamma sydde och jag började på televerket. De sökte flickor som kunde hålla de enorma televäggarna dammfria. Varje vägg hade fem telefonister som kopplade samtal i de olika hålen. Vi gick med en speciell dammvippa och tog bort allt som kunde bryta samtalen. Jag var på Rikstelefonbolaget. Det fanns bredvid Slottsbacken i Gamla Stan. Vi arbetade i skift. Jag hade eftermiddag mellan elva och nitton och kväll mellan arton och midnatt.

En morgon bad mamma att jag skulle följa med henne till Drottninggatsbacken. Det var långt för oss som bodde på södra sidan av Söder. Hon hade ett kuvert i handen och ville att jag skulle gå in hos en urmakare och lämna brevet. Jag klev in och såg en ung kvinna stå vid disken. Jag lämnade brevet och sprang ut till mamma. Kvinnan kom efter och sa att det inte var hon som bestämde över Erik. Hon ville gärna att han flyttade hem igen.

Mamma frågade när barnet skulle komma. Då först såg jag att kvinnan hade en jättemage. Sen gick vi till Hötorget och tog en spårvagn. Mamma berättade aldrig hur hon kunde veta var kvinnan och pappa fanns. Bara några dagar senare kom han hem. Nu har jag förstått att han kanske flydde småbarnsgråten.

Min pappa tjänade aldrig några pengar som jag minns. Han bara fanns hemma på kvällarna och på dagarna var han försvunnen.

Alla vuxna var tysta om det som inte var rätt eller annorlunda. Jag trodde att alla pappor var som han. Men Petter kom hem från gården i Haninge och berättade om livet där. Då förstod jag att min pappa var ovanlig. Han talade gärna om utflykter till Skärgården och promenader på Djurgården men aldrig om oss i familjen. Han var frånvarande även om han hade kommit hem igen.

Nu var vi fyra som hade lön, mamma, Petter, Klas, och jag. Jag lämnade min lön varje fredag till mamma. Hon bad mig aldrig, det var bara naturligt att alla pengar skulle gå till hela familjen. Pojkarna lämnade sina pengar när det passade dem. Petter kom hem på söndagarna med grönsaker och mjölpåsar. Klas som sprang bud åt en speceriaffär kunde ta med sig trasiga förpackningar hem. Vi hade mat och mamma sparade pengar till min konfirmation.

Nu slutar jag. Ha det bra och kom snart ner till mig innan jag blir för gammal. Kramar Mormor.