lördag 17 oktober 2009

Grinden till barndomen

Överallt finns det en grind som kan öppnas till barndomen. En doft, en sång, ett ljud eller en kvarglömd knapp. Vår hjärna är helt fantastisk som har alla dessa vindlande stigar bakåt i tiden. Stanken från en orenad Amazon sticker i din näsa och du får kliva på i tidshissen. Creedence clearwater revival hörs genom ett fönster och du får trycka på knappen till 1971. Tjutet från tunnelbanan skär i öronen på samma sätt som i Paris metro när du tågluffade 1975. Det är bara att följa med i minnets hiss. Du trampar på den fina knappen i emalj och undrar hur den hamnade på golvet. Det ovanliga mönstret får dig att minnas resan till Wien en vårdag 1977.
Varje lager med flagnande färg på grinden till vårt förflutna har en egen struktur. Vissa nyanser har flagnat, vissa ytor är tomma, men det är mycket som har stannat kvar. Resorna till stranden i en blänkande Amazon, den första kön till diskot i sjuan, oron över att missa tåget till alperna och jätteprtionerna med mjukglass på den fina glassbaren i Wien.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Minnet. Det är intressant hur det funkar. Hur det spelar oss spratt ibland. Hur det räcker med en doft för att åka iväg. Jag tänker också på minnet av en själv som barn, ungdom. inte sällan krockar det med omgivningens kollektiva minne om den man en gång var... Det kan vara smärtsamt ibland, att se vad man tappat på vägen. Men också befriande att kunna se utvecklingen. Jag minns... Ja, vad minns man. Kommer att tänka på Peter Englund och hans minnesexperiment. Gå in på hans blogg och läs!

Maria Moln sa...

Så skönt att minnas, att ibland få falla ned i minnenas stora sjö. Doften av kardemumma och jag befinner mig i moster Gretas varma kök; doften av svamp och jag går i skogen med min trygga mormor. De positiva minnena stärker, men vad gör alla de minnen som smärtar?

Granne med potatisodlaren sa...

Jag vet inte hur man gör med minnen som borde sättas i en egen ask. En ask som gömmer det som är svårt men som också bevarar.

Jenny L sa...

Eva, när jag läser det du skriver om tjutet, inbromsningarna, i Paris metro så hör jag det också, förnimmer doften, den för Paris tunnelbana så utmärkande specifika lukten från det brända gummit från vagnarnas hjul.

Granne med potatisodlaren sa...

Den doften, den doften. En vägg av erfarenheter från den svartvita tiden möter mig varje gång som jag kliver ner.