Göran Greider i Aftonbladet om arbetarlitteratur. Han säger det mycket bättre än många andra.
Han får mig att minnas en diskussion på ett parisiskt kafé1979.
Vi var ett gäng som försökte förstå den franska litterära traditionen vid 22 års ålder. Inte helt lätt. Då kom några äldre litteraturstudenter och blandade sig i. De frågade om vad vi läst i Sverige. Författarnas namn var helt oviktiga upptäckte vi.
Vi hade inte en enda gemensam referens. Däremot berättandet. Det episka berättandet om vad vanliga människor gör med sitt liv. Romaner som utspelar sig där majoriteten finns. De berättelserna finns i Frankrike idag. Faïza Guène, Sista beställningen på Balto, är en av de unga som tar sina egna erfarenheter på allvar.
Idag kan jag namnet på många av de författare vars berättelser jag läste i tonåren. Jag kan deras historia. Och det är först nu som jag har förstått hur revolutionerande deras böcker var när de kom i början av 1920-talet och framåt.
Jag vandrar förbi tegelbrukets tomt och tänker på Eyvind Johnsons långa resa från stentaget utanför Boden till Paris och Berlin. Jag far längs med vägarna i Östergötland och ser Harry Martinssons Klockrike. Promenerar i det lummiga Sörmland och ser de små stugorna som idag har både varmvatten, el och vattenklosett. Men på Moas tid var det inte skönt på landet. Det var vackert men hårt.
Göran Greider frågar efter arbetarlitteraturens moder.
Ja, var kommer alla nya berättelser från?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar