Värmare

Vaknade klockan halv sex. Inget ljus men stor kyla. Klev ner och kikade på termometern. Det borde jag inte ha gjort. Det stod -26,7 C. Inte ens jag med min nya vinterpositiva inställning kunde hindra en suck.
Det är så jobbigt att plocka på sig alla de kläder som krävs när temperaturen går under -15. Hjulen känns lite fyrkantiga när jag kör iväg och växelspaken är seg och trög.
Det här är upplevelser som jag aldrig hade mött innan jag kom upp till älvens strand. Jag hade aldrig sett en motorvärmarstolpe. Ni vet där vi i norr tjudrar våra bilar om vintern och värmer upp dem så att de ska starta när vi ska iväg igen. Kupévärmaren i tjänstebilen förstod jag mig inte på. Ja, till nästa gång då det var helt utfryst inne bilen när vi skulle köra hem igen.
Nu vet jag att det finns kläder som hjälper mot kyla. Jag vet att strömmen i stolpen gör nytta. Jag vet att det är vackert så att det nästan gör ont när den bleka vintersolen kommer upp över skogen i början på januari. Och jag har lärt mig en annan sak:
Det är viktigare att hitta varma sköna kläder än moderiktiga. Det tog några år innan jag hade förvärvat den erfarenheten och att den hade blivit till en kunskap. Därför ler jag stort när så kallade moderorakel klagar på hur vi svenskar klär oss. Såg ni den blonderade långhårige 67-åringen i Malous program på TV4 häromveckan. Han hånade alla svenskar som klär sig efter vädret. Vi skulle veta bättre och se på hur de klär sig i Indien!!! Kul kille!?
Vi som kliver omkring här uppe bland frostkristyren vi har efter smärtsamma försök med tunna strumpor och skor med lädersulor kommit på ett sätt att känna oss vackert klädda.
Kassen. Här finns de häftiga skorna, de tunna strumporna och den ljuvliga klänningen.
Men. Inga unga är så tråkiga och kloka att de följer det rådet. De står i kön på Storgatan och trampar, hoppar och lider när tårna skriker efter yllesockor.
Det var mitt frostevangelium en iskall morgon.