Fånigt och underbart

Skoterföraren vågar köra på isen nu när det är en kall grad igen

I träden hänger gnistrande isdroppar som stelnat efter nattens regn

Och jag hittar en rostig ros igen

Godmorgon kära läsare. Idag var jag ute på språng redan vid halv sex i morse. Solen färgade hela stranden orange och fåglarna började sin eviga debatt. Det var en enda kall grad och luften smakade vinter.

Regndropparna från i natt dekorerar äppleträden och vinden har mojnat.

Vi verkar ha hamnat i en värld som hämtar näring från 1960-talet än en gång. Denna vecka får vi se två filmer som lutar sig tungt mot femtio år gamla förlagor.

Dels är det den chauvinistiska italienska pastischen "Den stora skönheten", uppbyggd kring Fellinis filmvärld som har premiär, dels en berättelse om M Travers och filmmanuset till Mary Poppins.

Inte revolutionerande precis. Om ni undrar varför jag ger den italienska filmen ett epitet som chauvinistisk så är det vad alla som den sett den säger med få eller många ord. Det är en film gjord med en manlig blick.

Och, det kan ju vara helt ok när filmen skildrar Berlusconis epok. Eller?

Vad det gäller Mary Poppins blir jag helt förförd. Jag har lp-skivan med filmmusiken och spelar den när dammet ska torkas bort och golven torkas. 1964 måste ha varit ett år när jag hade det bra för varje gång som jag sätter igång någon av sångerna så mår jag som en lycklig barnunge. Mins ni Julie Andrews och Dick van Dyke? Minns ni hur filmen var gjord, med tecknade scener som blev verklighet?

Det fanns inga filmstjärnebilder som jag åtrådde mer än de med Mary Poppins när hon flög tillsammans med sin sotare. Nostalgichock skulle väl rubriken vara om någon kollade hur jag kommer att ta emot den nya filmen. Fånigt, ytterligt fånigt men helt underbart

För renarnas skull

Rostrosor...

eller rostiga rosor

Idag tänker jag på de renar som finns längst ut i Luleå skärgård. De finns bortom isrännan där fartygen mellan SSAB och världen sakta tar sig fram. På fel sida.

Nu kommer all rännan att stängas för att Sjöfartsverket hoppas på att de kalla nätter som SMHI lovat oss ska ge en is som håller för tusen rädda renar.

I morse blev jag påmind om vilka starka krafter som  finns i vatten när det fryser till is. Jag hittade min gamla emaljbunke fylld med smältvatten och massor av rostrosor. Hela botten var rundad och emaljen hade skjutit långt över bunkens kant. Så kan det gå när jag glömmer den ute fylld med regnvatten.

Då är det kul att hitta igen en skål med rostiga rosor i fönstret. Ja, kul att leka med orden och kul att se hur länge rosorna är fina. Idag fyller de två veckor.

Tänk att jag sitter här och hoppas på att det blir tillräckligt många kalla grader... för renarnas skull.

Ljuset sjunger efter talgoxens noter

Oj så jag har klagat denna vinter över alla dagar med mörka moln och inga grader alls.  Nu är det en annan tid. Ljuset kommer smygande vid halv fem och stannfåglarna kvittrar. Då kommer ibland lite strofer så där banalt. Här är denna morgons ljuskvitter vid tangentbordet.


 Alla ord är gömda,
alla ord är glömda,
det finns inget,
som kan berätta
om skillnaden.

Endast en frusen liten fågel
som kvittrar i björken
kan få oss att begripa
lyckan inför vårsolen.

Ljusets musik, som
komponeras av
talgoxen tillsammans
med apelsinsolen

En flytt, eller en deportation

Flyttfåglar, ett ord som är fyllt med positiva signaler och alliteration. Fart och flykt, nya vyer och annorlunda upplevelser. Det låter spännande och bra. En flytt till universitetsstaden, en flytt till Europa, en flytt till ett nytt jobb, till en ny kärlek eller till en bättre miljö. Frivilligt utav lust.

Men...

När flytten är ett tvång bestämt av andra finns ingenting bra kvar. Deportation. Det är ett ord som inte har en enda positiv konnotation. Inte för någon oavsett var flytten tar sin början.

Idag är det mycket vanligt att den som flyttar inte gör det för att de har valt sin egen väg. Det är dyra bostäder, färre platser på det närmaste universitetet, arbetslöshet och bostadsbrist som styr. Inte lusten att följa sin egen livsväg.

Vid älvens strand är detta självklart. Ända sedan flyttlassen började rulla på 1960-talet har en stor del av alla unga tvingats flytta söderut. Det har aldrig funnits något val. Nu har detta tvång att ta sig någon annanstans spridit sig till Stockholms län. Det är inte längre självklart att alla kan stanna. Staten har valt att minska antalet studieplatser i länet. Bostäder för unga byggs inte alls. Antalet jobb för nybakade studenter minskar, det mesta försvårar för dem som vill stanna kvar.

Helt plötsligt är det en dålig sak att flytta om det är Stockholms län som dräneras på unga människor. Vi som inte lever där, undrar om insikten om att ingen region mår bra av att de unga tvingas flytta, når ända fram till de som makten har. Det vore nog rätt bra.

Då skulle flyttfåglarnas kvitter en tidig marsmorgon inte få mig att hurves, (rysa och känna att huden är för trång), då skulle alla ord med flytt få mig att le. Jag valde ju att flytta för att uppleva något helt nytt 100 mil norr om det BB där jag är född. Det är inte dåligt, men ibland opraktiskt i och med att kommunikationer och infrastruktur inte hör till de ord som regeringen tycker är sexiga.

Tänk om de tänkte om. Då skulle flytten från Stockholm vara frivillig och positiv, inte ett tvång.

Tvångsflytt, det gillar vi inte vid älvens strand, då går vi ut och protesterar.

Kommer de unga som drabbas i Stockholm gå ut på gator och torg?

Kommer vi att acceptera att alla som är födda efter 1985 ska tillhöra en generation som står utanför;
Bostadsmarknaden

Fasta jobb

och avtalsenliga löner.

Med spår av handens arbete

Återvunnet- från ett krossat krus

Både rosor och glas är återvunna. Rosorna från en vas som sprack och likörglasen från Kupan. Varje gång som jag handlar på Willys så smiter jag in på Kupan för att hitta ett glas till. De är svåra att hitta nu när allt fler gillar att köpa det som redan är använt. De är min kavalkad över svenskt bruksglas under 1900-talet.

Tänk när det fanns massor av glasserviser att välja mellan. Formgivare och hantverkare som i Småland och på Rejmyre skapade våra vardagsglas. Jag talar inte om klirrande kristall utan om handblåsta glas som blev till genom att så mycket kunskap fanns i hyttorna. Nu är det historia. Idag finns många små hyttor som gör konstglas. Massor med fin konst och hantverk, men vardagens lyx med handgjorda glas är helt försvunnen. Utrotad av kvartalskapitalismen. Riskkapitalet ser på handblåst glas som på pappersmassa. Går det inte att rationalisera mer för en högre vinst så lägg ner.

Arbetsintensivt, kunskapsintensivt, traditionsrikt...

Det är inte några positiva egenskaper om man vill tjäna pengar snabbt.

Vi som saknar känslan av handens arbete får leta efter glas och handgjort papper från Lessebo på återvinningen. Snart hittar vi igen något nytt handgjort som vi inte känt. En hytta som gör vackra glas, ett bruk som tillverkar spännande papper. Men nu är det inte stora bolag med ägare som sitter i Stockholm som bestämmer och äger företagen. Det är hantverkare som bygger sitt liv kring allt som är arbetsintensivt, kunskapsintensivt och traditionsrikt. Det är de som tar risken.

Sluta putsa ytan

Jag bara luras. Så här har snön inte fallit på två månader. Det är lätt att göra en bild med hjälp av olika digitala hjälpmedel, men ska det vara lika lätt att låtsas vara det ingen är. Ja, jag tänker på hur olika public service behandlar sina anställda. Soran Ismail får inte åka runt och ha föreställningar och skriva twitter som tar ställning mot rasism och människofientlighet om han skulle vilja fortsätta tala i Sveriges radio. Men en svenskfödd kritiker på Sveriges television twittrar så här på kvinnodagen:

Nalens garderobssnubbe däremot...Huuuuuge vagina.

Det är där som jag får syn på hur olika det är att vara en med nätverk och svensk bakgrund och för en som har kommit hit. Hur vi aldrig kommer ifrån att vår rädsla för dem som inte är som vi hela tiden får oss att ta olika beslut inför samma frågeställning.

Ja, ledningen för public service bara luras. Det är inte så att de strikt håller på att ingen får ha åsikter och ta ställning detta valår om de ska höras och ses. Det beror på.

Det beror på hela tiden.

Beror på vad vi vill se. Hur vi vill förhålla oss till de regler som public service har att följa.

Sluta luras och att putsa ytan. Ett skämt från Soran kan inte skada vårt förtroende för P3, men ett gubbsjukt  ordval ger Sveriges television kanske ett kletigt och sexistiskt ställningstagande.

 

Utan mössa

Frostrosor och iskristyr är två vackra vinterfenomen som jag saknar denna ickevinter som vi har i år. Tygtrycket på bilden gjorde jag en dag när hela fasaden var krispigt frostvit och isblommorna hade slagit ut. Den femte årstiden kallar vi denna tid när polarvintern finns kvar på nätterna och vårsolen värmer upp dagarna.

Men i år finns varken kalla grader eller soliga dagar. Varje gång en väderprognos visas på teve eller läses upp i radion hoppas vi på att få vakna till en blå himmel och frost i träden. Men hur än meteorologerna fyller sina kartor med gula solar i långtidsprognoserna så finns det bara grå moln och nollgradigt kvar när vi är framme vid nästa dag.

Aldrig har jag på 28 vintrar vid älvens strand upplevt så många nollgradiga och solfria dagar. Snön täcker knappt marken. Istället är det is och is där ingen skrapat bort halkan. Broddar på och stavar i händerna hjälper mig att stå på benen. För ska vi ta det positiva med denna icke-vinter är det att de nollgradiga dagarna inbjuder till längre vistelser ute. Med kläder gjorda för riktiga vintertemperaturer är det svårt att frysa. Ja, när det inte blåser kuling som i dag.

Tänk att jag skulle sakna de krispiga morgnarna när termometern visar 20 kalla. Men det gör jag. Denna vinter skrämmer mig. Vad har hänt? Vad gör att vi inte får snö och klara dagar?

Det tänker jag på när jag går till brevlådan för att hämta tidningarna. Utan mössa, utan vantar, utan halsduk, utan vinterjacka i början på mars.

Ovanligt osynliga

Kommer det inga journalister från Norrländskan?, frågade landshövdingen när jag och fotografen klev in till presskonferensen på länsstyrelsen i januari 1986. Han tittade förbi mig, han tittade förbi fotografen Elisabet och så frågade han Anders från konkurrenten om han visste om NSD skulle komma senare.

Jag tappade hakan. Stirrade säkert på den lilla gubben som satt där framme bakom det långa bordet.  Anders från konkurrenten reste sig och sa: De är här. Här är Eva och Elisabet som jobbar på Norrländskan. Sen stängde han dörren och suckade, för hans fotograf var sen och hann inte in innan allt började.

Idag har läser jag att Curt Boström, Norrbottens landshövding mellan 1985 och 1991, har dött. Han arbetade politiskt i många år. Han valdes in i riksdagen 1974 och satt där fram till att han utsågs till landshövding. Han var kommunikationsminister i fyra år mellan 1982 och 1985.

Men jag minns honom mest från den där första presskonferensen när han var helt blind för att en journalist kunde vara kvinna. Han var inte unik, och han är inte unik. Minst två av hans efterträdare har på samma sätt förminskat de kvinnor som funnits på plats.

Jag kommer aldrig att glömma ett föredrag av tre forskare som landshövdingen presenterade 2006. Alla som bjudits in satt i salen och väntade på P O Eriksson,(C), landshövding sedan tre år tillbaka. På podiet stod tre forskare, kvinnor, som utrett olika logistiklösningar för industrin i norra Sverige. Men när landshövdingen kommer ner till podiet frågar han oroligt om inte forskarna ska komma snart. Han ber en av kvinnorna att ta hans rock. Sen får han klart för sig att det är de tre kvinnor som han har tagit för sekreterare som är huvudpersonerna.

Jag kan fortsätta i alla evighet och berätta om liknande situationer i detta gubbtäta län. Hur kvinnor som skapar framtiden i länet och i Sverige förminskas av dem som fortfarande har makten och heter  Anders, Lennart eller Kalle. Det spelar ingen roll vilket parti av de stora som ska välja ledare.

Han väljs före alla kvinnor, för det är så mycket lättare att känna igen en man.

Därför är gårdagens nyhet i Nordnytt helt oväntad. Kan ni gissa vad som har skett? Jo, andelen chefer inom landstinget är ojämställd.

Förra året var 68 procent av cheferna kvinnor, 32 procent män.

En häftig förändring sedan den där januaridagen 1986 när kvinnliga reportrar var så ovanliga att vi var osynliga.

Vi mellanlandar i mellandalen

Vi passerar huvudstan utan att stanna. Så kan man leka med monopols regler. Men det är vanligare att de idéer som diskuteras i kreativa företag utanför huvudstaden har uppkommit på en resa med mellanlandning på Arlanda.

Det är inte Norrmalmstorg, Stureplan och Nytorget som lockar när unga nytänkande människor kliver på planet på Kallax flygplats. Det är Kalifornien,  Austin, New York....som är deras destination.

Stockholm är inte centrum. Stockholm är en plats där de mesta av våra skattepengar satsas för att de två miljoner människor som bor där ska kunna leva under tillräckligt drägliga omständigheter. Det kan vara rätt om vi vill undvika att Stockholmsområdets ojämlika levnadsförutsättningar ska bryta vårt samhälle i två, men det är dyrt för dem som lever någon annanstans.

Idag lever vi vid älvens strand med en järnväg som militären planerade 1888. Tänk Sara Lidmans järnvägsepos. Varje månad står all godstrafik stilla på grund av att det finns ETT spår mellan Umeå och den tredjedel av vårt land som finns i norr. Trafikverket slarvar med underhållet av spåren, järnvägsföretagen slarvar med underhållet av strömavtagarna så att ledningarna skadas och då står alla tåg still.

Vad gör vår regering då? Jo, de tackar nej till EU:s erbjudande om stöd till att bygga ett spår vid kusten mellan Kalix och Umeå, (för alla som inte bor här, en liten del mellan Haparanda och Kalix är nybyggd), men resten finns bara på kartan.

Istället för att öka möjligheterna för dem som lever här att resa och därmed arbeta och studera i halva landet utan problem, i stället för att garantera företagen järnvägstransporter utan stopp så tackar vår regering nej till många miljarder.

Sen satsar samma regering miljoner på att utreda hur restiden mellan Mälardalen och Göteborg ska minskas med 40 minuter. En järnväg som skulle kosta 170 miljarder kronor för 35 mil.

Vad järnvägen mellan Kalix och Umeå skulle kosta? Jo, med EU:s stöd 15 miljarder för 35 mil. Då skulle restiden mellan Luleå och Umeå förkortas med 120 minuter.

Visst är min vän kocken häftig

Snyggaste kokboken nånsin. Innehåller alla recept som vi behöver för att fixa till klassisk fransk husmanskost. Inte en enda bild finns det mellan recepten. Formgivningen av maträtterna lämnar monsieur Pellaprat till kocken.

"Det är med matlagning som med mycket annat - hur enkelt det än är som man vill åstadkomma, så utesluter inte enkelheten kvalité; det är i själva verket lika lätt och billigt(sic!) att göra en sak väl som att göra den slarvigt."

Så här börjar Monsieur Pellaprat sin bok om det han älskar mest. Och jag håller andan när jag använder hans något föråldrade recept. Soppor och grytor är bäst.

Men till ål på bourgognevis sträcker sig inte min nyfikenhet det får någon annan prova.

Maktdans

Kommer ni ihåg hur vi lät Hitler skydda tyskarna i Tjeckien och hur Österrike intogs utan att någon försökte stoppa honom. Han använde samma argument som Putin gör nu när han vill leda dansen. Putin piskar upp rädslan och räcker ut en hjälpande hand, nästa steg, är det bakåt eller framåt mot väpnat krig?

Varför är ingen av de ledare som säger sig vilja värna mänskliga rättigheter på väg för att ta över ledarrollen? Varför låter NATO Putin klampa fram på Krim och skrämma upp ännu fler?

Efter ännu en natt med tankar på A och alla i hennes familj känns det inte som att detta är en dag då våra ledare kan tala om annat än hur de ska få herr Putin att fatta; ja, att ett krig löser ingenting.

Låt honom få ta sina steg bakåt i dansen om makten i Kiev.

Retorik utan kunskap

Idag läser jag morgontidningen från Marieberg och studsar. Peter Wolodarski mumlar om att Göran Persson har rätt- ja den förre ledaren för socialdemokraterna vill också han göra några miljoner på att kunna höja hyror. För enligt honom och Wolodarski har bostadsbristen inget att göra med att det finns för få bostäder, sic!

Nej, deras teori är att hyrorna är för låga! Om bara alla regleringar av hyrorna försvann skulle bostadsbristen försvinna. För då skulle alla bostadsbolag börja bygga lägenheter som hade RÄTT hyra. Då skulle alla borgliga politiker ropa hurra! För där hyrorna blir marknadsanpassade bor inga vanliga människor kvar. Istället skulle de med inkomster över 50 000 kronor per månad kunna efterfråga varsin etta. Vi har ju redan sett att hyrorna idag på de få lägenheter som byggs ligger på 11-12.000 kronor för 35 kvadrat. Fritt från medborgare som röstar till vänster blir det där marknaden sätter priset.

Låt vara att ledarredaktionen lånar sig till enkla vulgärargument, men att en artikel med rubriken "Sakfrågorna drunknar..." som handlar om hur olika partier ställer sig till EU, inför valet i år. Där skriver reportern Karin Eriksson om hur olika politiker debatterar EU. När hon kommer till hur partierna till vänster debatterar påstår hon att de är nationalister. Varför? Jo, för att hennes sakkunskap om vad domen om Laval, företaget som vägrade betala sina anställda enligt svenska kollektivavtal, innebär skriver hon så här: Lex Laval, domen som banade väg för utländsk arbetskraft.

Vänstern i Sverige vill riva upp denna dom som banade väg för att utländsk arbetskraft i Sverige lever under slavliknande förhållanden. Byggnadsarbetare som riskerar sin hälsa när de bygger om svenska familjers hem. Det finns inget i domen som underlättar för arbetskraft från andra eu-länder, men den ger arbetsgivare med bolag utomlands rätten att låta anställda slita utanför de svenska avtalen. Både ROT och RUT ger dessa företag chansen att underbetala sina anställda samtidigt som de tar ut en svensk förhandlad timpenning av sina kunder.

Nej, det var inte en dom som underlättade för utländsk arbetskraft i Sverige, det är en dom som har skapat ett A och ett B-lag på vår arbetsmarknad.

Nej, i DN:S text är det sakkunskapen som drunknar.

Nej, kritiken mot vad EU är får inte ses som adekvat enligt denna reporter istället tar hon till Jasenko Selimovics (FP) brösttoner. Han får berätta om hur kriget i Sarajevo har påverkat hans liv. Ett krig som förstörde och skapade död, elände och motsättningar som lever kvar. Detta vill han förändra genom att Balkanländerna blir medlemmar i EU. Då tror han att krig ska förhindras. Ja, EU är ett fredsprojekt som fått elefantiasis. Vore det så enkelt att alla som får vara med i EU garanteras fred då skulle ju Ukraina kunna röstas in i morgon. Men eftersom att ekonomer som styr enligt Milton Friedmans ultraliberala politik påverkar hur kriser och problem ska lösas kommer risken för konflikt att öka inom EU. Titta på hur alla greker blir allt fattigare, sjukare och maktlösa.

Det är kanske den sakkunskapen vi ska diskutera inför EU-valet. Inte känslor och drömmar. Visst kan vi önska oss att ett medlemskap i EU leder till fred i Europa, men Europa är mycket mer än de 27 stater som styrs från Bryssel.

Det är så konstigt att höra hur politikerna i EU låter bli att stötta Ukrainas folk när de hela tiden i sin retorik talar om fred och mänskliga rättigheter.

Detta var mitt andra inlägg i #blogg100.

Hej! Här är jag.

En av de sju soltimmar som vi haft den senaste månaden

Hej! Idag är det min första dag som bloggare på #blogg100. Jag är med för att jag vill möta fler som skriver och delar med sig. Ni får möta mina tankar från Luleälvens strand, här, där jag lever granne med potatisodlaren. Ett ganska blött och grått liv denna vinter när solen setts 7 timmar sen 1 februari, mot normalt långt över 60 timmar.

Då är det gott att alla fåglar sjunger när jag halkar upp till brevlådan.

Jag gillar att få kommentarer på mina inlägg så gör det; skriv och berätta vad du tycker. Men stå för vem du är. Anonyma kommentarer är inte "my cup of tea".

Nej jag gillar öppenhet och raka inlägg. Min bibel är Erik Wellanders Riktig svenska. Ni vet där förordet börjar med att han skriver: Skriv rakt på sak och sluta använda kanske när du menar att du vet. Jag skriver gärna både och vilket den käre professorn inte skulle ha gillat. Men jag kan inte låta bli att se saker från mer än en sida.

Både och är mitt mantra. Som i att debatten om var Dansens hus ska placeras innehåller både en uppfattning om var utbildningarna ska vara och var dansscenen ska finnas. En kulturpolitisk fråga som idag har blivit en lokaliseringsdebatt. Det är naturligtvis både och. Publiken finns i Luleå och utbildningarna i Piteå. Då är det enkelt att lokalisera de två delarna i Dansens hus. Eller hur?

Stötta dansutbildningarna i Piteå och öppna upp en scen för dans i Luleå. Två goda idéer som nu ligger på is.

Måtte de gå att tina upp snart.

Leve det som finns bakom knuten

Nu har jag hamnat i det gröna sköna igen. Jag som trodde att jag hade tränat bort just den blicken. Men inget grönt går mig förbi nu när den färgen är helt bortglömd och bortgömd där ute.
Resan söderut började med en timmas luftgropar vid Arlanda trots detta blev den en upplevelse för livet. Så här två veckor senare är det den vackra innerliga vigseln i Strängnäs domkyrka som får mig att bli glad. Möten med alla dessa fina vänner och familj, från hela världen.
Uppsala och att få se på riktigt var Signe bor. Vilket fint rum hon har fått till på den lilla ytan. Där på ett hotell vid stationen sov jag i den skönaste sängen som jag sovit i. (ja, jag har blivit urgammal när jag tycker att en skön säng är något att minnas efter en resa med så många fina upplevelser.) De vill jag inte förminska.
Vi for till Bror Hjorts ateljé. Det ska ni också göra.

Vi såg Klara Kristalovas fina bilder och skulpturer men sen klev in i ett rum som bara finns där, orört, sen 1968, när Bror Hjort dog.

Det är något helt speciellt att få ströva mellan skisser, material, fyllda bokhyllor och hans vackra konst. Jag blir rörd när jag ser alla bilder som han gjorde innan altartavlan i Jukkasjärvi började snidas.

Nu har jag två modelleringspinnar i min pennburk som ett minne och som något som jag kan använda. De är så välgjorda och fungerar nästan som små träskulpturer. Det tycker jag var något bra som jag kunde köpa i museishopen.

Ett museiföremål kan man känna sig som så här 57 år efter födseln. Men det tänker jag inte göra. Jag är lycklig och glad över alla fina gratulationer och trevliga uppvaktningar denna vecka. Nu gäller det att vända upp och ner på det vi vet och ta tag i det som finns där bakom.
Vive la kreativité, baklängesgång,  nya perspektiv och nonsenstankar.

Nu överlever hon

Ja, ja, ja nu är det vitt och vinter och grå skyar och som det brukar vara i år. Våren backade tio steg i natt. Istället får jag glädja mig åt små snötussar som har fastnat i alla träden och att alla fåglar samlas kring vår nya fröautomat. Inte dåligt alls.

Igår kom fina vänner och jag fick verkligen en härlig födelsedag. På kvällen lyxade vi med en Norrbottensmeny, löjrom, renfilé och hjortron, på CG:s. Drömgott.

En vinst med att det är råvinter igen är att den fina igelkottsmamman kommer att överleva. Som sagt ett tusen gånger; allt är både och.

Hit och dit-berättande

Författaren Mikarl Niemi skriver en debattartikel om varför han inte vill stötta manustävlingen, som vänder sig till kvinnor, som Tornedalsteatern har utlyst.

Frågan jag ställer mig är varför?

Artikeln var inne i tidningen, NSD, på alla hjärtans dag. Den där dagen som för mig betyder både glädje och patriarkala ålderdomliga seder. Har Mikael Niemi rätt att alla borde få lämna in manus detta nådens år 2014 eller är det så att det är en god idé att locka kvinnor så att de lämnar in sina manus? Det tål att diskuteras, men ganska snart känns det inte gammalmodigt att uppmuntra de kvinnor som kämpar på med sitt skrivande undanskymt, att få en chans att visa vad de gör. Underligt nog är det inte lika svårt för skrivande män att ta fram sina texter i offentligheten. Vilket märks när det är textuppläsningar.

Här tillbringade vi Alla hjärtans dag. I ett hus som både står för barmhärtighet och mörka handlingar. Vi var på ett fantastiskt innerligt bröllop med människor från hela världen. Så för oss är det ett kärleksslott.

(Undrar ni vad det mörka är så gå till Rockelstads hemsida de berättar historien om 1930-talet så bra alldeles själva).

Slottet står också för min häftiga faster. Hon som slog fast att hon ville ha en bal på sin 90-årsdag. Den gick av stapeln här med hela hennes stora familj. Hon ringde och sa till mig att jag skulle strunta i min far som blev vrålirriterad på sin storasyster när hon bjöd in till fest med ett bifogat inbetalningskort. Han tyckte att det var nog att ta sig 12 mil från sitt hem. Hon tyckte att vi skulle ta oss 115 mil. Och det hade vi gjort om inte huset var fullt av influensasjuka.

Min faster var övertygad om att vi ska införa skoluniform, vilket hon hade i skolan på 1920-talet. Hon styrde och ställde på sitt sätt. Vilket inte var helt lätt att följa med i. Men fick hon en god idé så drog hon igång och genomförde den. Jag har flera här hemma. Goda recept, förståndiga yllemössor för nyfödda och andra praktiska ting.

Tänk vad en bild kan få mig att minnas. Så här på min 57:e födelsedag.

Rea på tillit

Jag sitter och funderar över centrum och periferi. Söder om Jävre är det Sverige som har gjort ett rekord-OS, norr därom är medaljerna norrbottniska. På isen svävar Alexander Majorov och representerar Sverige, men i d-hallen är han Sacha och representerar Luleå.

I Skåne slår de första vårblommorna ut när vi vid älvens strand äntligen får lite snö. Men den snö som föll förra veckan är redan historia när vi vaknar denna måndag. Vi ler lyckligt mot vårvintersolen och glömmer gärna att hela västra Europa dränks i regn och stormar. Att de som lever kvar på öarna i Atlanten inte är folkloristiska turistattraktioner utan folk som vill stanna kvar. Leva som människor och inte som servicepersonal.

Vi ser hur makten korrumperar när grindarna till presidentpalatset i Kiev slås upp. När vi får höra nyheter om Telia och Takilent. När nästa utredning om Trafikverket redovisas och den visar att det är först nu som företagen som har hand om spåren ska förebygga att det sker olyckor.

Då läser jag en text om hur företagare i Frankrike klagar på att de inte får nog med beröm. De frågar sig varför de inte hyllas. En annan text berättar om att vissa företag får rätt att delta i ett projekt för att samla kreativitet. Inte alla som har nytta av att finnas på samma plats utan de som passar in i varumärket. En man frågar sig varför ingen tror att en företagare i Frankrike kan ha skapat ett lönsamt företag utan att ha brutit mot lagen. Jag det kan man undra, eller så minns vi hur det har varit sen ekonomin avreglerades.

Hur vi fortsätter att slumpa bort vår tillit och stoppar ner huvudet i sanden.

Fest, festligt och festligare

Hip hurra nu har vi börjat fira min dag. Alldeles för tidigt men det är väl bra. Nu har jag tre hela dagar extra då jag kan glädjas åt tulpaner och trevliga ord. Ibland blir det där att vänner är bortresta ett plus. Nu satsar vi på att äta och festa om en vecka. Det blir ännu en dag att se fram emot. Och se är det Signes dag. Slutet på februari är festligt och början på mars. Undrar hur vi ska fira Signe i Uppsala.

En dålig jämförelse men kanske en förklaring till att de med makt inte tar ansvar

Dagsmejan stelnade i de kalla graderna. Kyligt är det på många sätt dessa dagar i februari.

Ja, de kalla dödliga skott som skjuts mot människorna i Kiev kommer att etsa in motsättningar långt in i framtiden.

Hur lite kan ett liv vara värt för dem som till varje pris vill behålla sina privilegier?

I Ukraina är det korrupta politiker som vill ha all makt över penningströmmarna. I Sverige är det generaldirektörer som klamrar sig fast på de statliga taburetterna.

Bengt Svensson, rikspolischef, som säger att det är någon annan som är ansvarig för att myndigheten satsade miljarder på ett datorsystem som aldrig har fungerat.

Gunnar Malm, generaldirektör på trafikverket som påstår att han inte känner till att den organisation som han har skapat underlättar felaktiga investeringar. De anställda skriver till varandra om hur de underleverantörer som verket köper in arbetet från inte ens vet hur de ska göra för att reparera järnvägen. Men det har aldrig verkets högsta chef hört talas om. Han har bara bytt ut de avdelningar som har god kunskap om hur järnvägen ska skötas mot en inköpsorganisation av gigantiska mått.

Så här kan vi alla fortsätta och räkna upp olika chefer och makthavare som inte vill förstå att i deras position finns det bara en som har allt ansvar. En som borde avgå. En som inte har någon annan att hänvisa till. Det berättar bland annat deras goda villkor och löner om.

Ja, vi kan inte jämföra politiker som mördar sin egen befolkning med makthungriga chefer på samma dag. Men vi kan fundera på hur vi reagerar på dem som krampaktigt gör allt för att behålla sitt tjänsterum utan att ta ansvar för sitt jobb.

Med doftens hastighet

Idag gläds jag åt att vara bländad av solen!

Hur många dagar har vi väntat?

Idag njuter jag av att flaskan med Ajax är fylld med doft av Marseilletvål. Vilket får mig att med doftens hastighet hamna i ett nystädat badrum sur la Côte d'Azur.

Nu är det ljuvligt att städa.

På skåpet står ingredienserna till en nyttig lunch. I koppen finns det tea från Kina. Mitt i veckan fest.

Då är det inte så kul att höra, ja, lyssna på radions ekosändningar. I alla fall inte efter förra veckans debatt om opartiskhet.

Reportern som berättar om ojämställdheten i aktiebolagsstyrelser avslutar inslaget med att säga att regeringen hotar med kvotering i stället för att se det som en möjlighet att kvoteringen av män stoppas.

Det gäller att kunna vända upp och ner på tillvaron i bland och se vardagen från ett nytt perspektiv, eller hur?

En mörkvit dag

Urdrucket franskrostat kaffe på en hylla hos Bror Hjort. Undrar om han använde mörkvitt som Bengt Grive sa. I år har jag sett en klänning i mörkvitt på OS. Det är ett otroligt duktigt italienskt isdanspar Capellini/Lanotte som har valt den färgen. 

Mörkvitt kan det vara en dag som idag när himlen når till marken och små snöflingor dalar långsamt ner till smältvattnet.

Vissa dagar är så där. Lite bleka, lite vaga och lite sömniga. Det är de dagarna som kreativiteten behövs.

Mitt i detta inget kommer Celina in nöjd och glad. Efter henne defilerar en okänd katt. Jag antar att vi får räkna med kattungar om 62 dagar.

Så det kan bli.

Mellan domkyrkorna

Ute på resa mellan domkyrkorna och ett fantastiskt kalas. I fredags var det Sophies och Beaus stora dag. De vigdes i Strängnäs domkyrka. Bröllopscermonien var så innerlig, de vackra sångerna så fina. Tack Magnus Bosson för att du gav oss så mycket välsjungen musik. Sen for vi ner till Rockelstads slott och skålade på alla språk vi kunde hitta. Det var på norska för fyra av gästerna hade farit 180 mil från Lyngen med den fina vilda laxen som vi fick till förrätt. En skål var på sörmländska för jägaren som skjutit älgen som vi åt som tjälknul. Vi skålade på engelska för alla som rest från världens alla hörn och speciellt för Beaus föräldrar. En skål höjdes för resan till Champagne där det bubblande vinet i glasen hämtades i december. Den var ju på franska liksom den för Gilles familj. Både skålar och språk fanns det oräkneligt av. 

När festen började bli dans klockan tolv for vi till ett Bed and breakfast någon kilometer bort. Där var det vinter inomhus men väldigt lugnande för några vilsna själar som behövde lite sömn. De andra dansade till sex på morgonen.

Sen kom en dag med kaos i köket när vi alla skulle begripa hur köksutrustningen i festlokalen fungerade. Tillslut tog jag makten över kaffebryggaren med lite övning och mellan de hundra kopparna så hackade vi frukt. Alla skrattade och letade elskåp när säkringarna gick var femte minut. Amerikansk brunch med pajer, korv, skinka nybakt bröd och massor med humor. Att det sen uppstod lite missförstånd i bland blev till komiska poäng.

Därefter var det dags att fortsätta till Pelle Svanslös kvarter. Nu lyser solen som vi nästan glömt bort och en hel dag med Signe väntar. Ranunkeln står för allt vackert denna fina resa och för Sophies fina brudbukett.

Mot det grå

Denna dagen ett liv, sa Melker, och så suckade han. 

Den första lektionen i att vara här och nu. Ni vet det som många kallar mindfullness. Förmågan av att kunna njuta av det varma vattnet i diskhon när du rengör en vas. Lusten att bara vara i vardagen. 

Idag är den ganska låg och då tog jag den nyutslagna franska tulpanen till hjälp för att hitta lite ögongodis i det genuint grå.

Vardagen får snart ett avbrott och det ska verkligen bli kul. Nu ska det bli fest i dagarna fyra. Vi kanske ses.

En stjärna på service

Idag hittade jag en gammal bild från en utställning för ganska länge sen. Bilderna hänger numera i Uppsala och hemma hos mig. De får mig att minnas den där lätta känslan av en vid bomullskjol som stryker mot benen en het sommardag; doften av luktärtor och smaken av en kopp med nykokt kaffe.

All denna sommarnostalgi har vi stort behov av idag när det snöblandade regnet dränker sorbetsnön och skorna börjar läcka. Ja, snön har samma konsistens som en halvsmält sorbet. Under den röran finns det hårt is som gör stegen mer än livsfarliga, om inte, vår ambitiösa traktorägare vore en sån snabbtänkt person. I morse klockan fem sandade han hela gårdsplanen. Det kallar jag service.

Tänk om det var lika lätt att få rätt hjälp med allt.

Makten tar till storsläggan mot kvinnorna som tar ton

Här är stugorna och husen bara sju minuter från Slussen

Jag fick ett brev från en av mina vänner. Hon hör till dem som hyr en stuga av Anna Johansson-Visborgs 

minne. Ni vet den där stiftelsen som några fackpampar tog över och ordnade sommarboende åt folk med 

miljoninkomster. Just där har sedan en tid kvinnor med låga inkomster kunna hyra sommarstugor utan alla 

moderna bekvämligheter för en normal hyra. Men det har varit stridigheter om vad de gemensamma husen 

ska användas till och hur stiftelsen ska utvecklas inför framtiden. Då tog styrelsen ett beslut om att 

hyresgästerna inte ska vara med i deras arbete längre. Sen fick alla hyresgästerna ett brev dagen före 

julafton.

"Till kampen just nu. Jag har fått besked om att jag måste flytta ifrån min stuga, liksom minst 30 andra, vi

tjänar mer än 14 600 kronor per månad, eller 176 000 per år som är deras nya brutala grepp, som såklart

kom som en chock. De skickade ett brev dagen före julafton där de rev upp ansökan, när 

ansökningstiden löpt ut 23 dagar tidigare och ändrade kriterierna för att få hyra stugorna.

4-5 februari ringde telefonen nonstop, hittills 30 bekräftade krav 

på utflytt före 16 mars. Men det här är ju ett fackligt semesterställe som är till för medlemmar så det blir ju 

helt fel när man kastar ut sina egna. Men vi driver nu en protest, planerar en demonstration torsd 13 feb, 

namninsamling och uppvaktning med den till Förtroenderådet på LO Sthlm. Så här drastiska förändringar av 

ett historiskt sommarställe för arbetare kan inte byta målgrupp, utesluta alla som har en normal arbetslön. 

Primära krav vi har är att få en sista sommar, så traumat inte blir för stort. Alla vi på berget försvinner,

till och med gamla Greta som varit här 56 år. Vi måste vara ute 16 mars om vi inte lyckas stoppa det här. "



Vad vill styrelsen? Inkomstgränsen som de hittat på dagarna före jul ligger under den gräns gäller för att 

kunna försörja sig om man bor i Stockholm.


Jag undrar om detta inte är ett sätt att berätta för alla kvinnor som velat göra stiftelsen bättre att de ska hålla 

käften, eller? Men med vilken kraft dessa fackpampar slår till. Det måste finnas ett stort värde i att kunna 

vräka alla hyresgästerna snabbt. Vad vill de göra med området?

Olämpligt

Jag läser om hur rädslan för att visa Stefan Jarls film om girigheten, Godheten, triggar igång alla högerspöken. Och jag undrar varför. Varken denna film eller andra som hyllar marknadsekonomins avarter är partipolitiska och borde kunna ses utan problem.

Ibrahim Baylan, socialdemokratisk skolpolitiker och partiets talesperson om utbildningsfrågor, sa så här när ägarna bakom friskolorna blev offentliga.

- Vi hade aldrig kunna räkna med att det var riskkapitalister som skulle köpa in skolorna.

Va?

Företag som skattebetalarna är skyldiga att betala för? Inte kunna gissa att dessa företag är åtråvärda för dem som vill tjäna miljoner på att göra ingenting?

Läser om ett vårdbolag som inte fått i hop en enda krona i vinst. Då fixar riskkapitalisterna en aktieutdelning på en miljard till sig själva genom att låna tusen miljoner kronor i banken på bolagets goda namn. Sen kan vi ju bara hoppas att de äldre sjuka patienterna  får blöjor och omsorg  innan vårdhemmen går i konkurs.

Det är verksamheten med att pressa ur företagen, som ska utbilda, vårda och ge omsorg, de flesta miljarderna som är huvudsaken. Inte att ge god vård, den bästa utbildningen eller den mest omsorgsfulla omsorgen som står i centrum. Och det är för att varken skolpengen eller vårdpengen eller äldreomsorgspengen kan ge en enda krona i vinst om företagen uppfyller de krav som vi skattebetalare ställer.

Men en film som beskriver detta får vi tevetittare inte se före valet. Eva Hamilton som är vd för Sveriges television tycker inte att det är lämpligt. Men att de program som hon sänder varje dag fram till valet inte innehåller kritiska frågor om vad vi skattebetalare och licensbetalare behöver veta för att göra ett informerat val, et är hon inte orolig över.

I mitt förra inlägg berättar jag om hur kristdemokraten Stefan Attefall får lägga fram ett förslag om nya regler för byggnadstillstånd utan att någon lyfter fram hyrorna som de bostadslösa kommer att få betala för dessa jättefriggebodar. Att hyresgästerna inte kommer att ha besittningsskydd och kan vräkas hur som helst, att grannarna som förlorar solen på sin tomt inte kan överklaga byggandet. Nej i publicservice är detta förslag helt oproblematiskt.

Och sen stoppar hon Stefan Jarls film.

Bostadsdrömmar

Jag måste be Stefan Attefall om ursäkt. Bostadsministerns förslag om hur bostadskön ska kortas innehåller fler delar. Det viktigaste är kanske att alla som äger en villa får bygga ett hus på tomten som är högst 25 kvadratmeter stort utan att fråga varken kommunen eller grannarna.

Med hjälp av denna regel hoppas regeringen att många små stugor ska byggas så att studenter och ungdomar ska få någonstans att bo.

Ser ni det framför er?  Det gör i alla fall Stefan Attefall.

Jag som är lite kritisk undrar hur ska några studenter och ungdomar kunna hyra en nybyggd stuga? Idag kostar ett normalt studentrum 3 000 kronor. Vad skulle en stuga kosta? 6 000 kronor?

Med de byggnadspriser som är idag kostar en 25 kvm med kök och dusch och tvättmöjligheter minst 1 miljon kronor. Kanske ännu mer. Och då blir det minst 6 000 per månad i hyra  även om hyresvärden inte ska tjäna något på affären.

Känner ni någon helt vanlig student eller ungdom som tjänar så mycket att de har råd med den hyran? Det gör inte jag.

Men Villaägarna tycker att dettta är en lysande idé. Jag tycker att det är valgodis. Än en gång vänder sig Alliansen till de som vill ha mer i plånboken. Istället för att utveckla infrastrukturen så att fler bostäder kan byggas. Tänk er att alla kommuner med bostadsbrist får i uppdrag att skapa minst ett område med bostäder för låginkomsttagare/studenter med goda kommunikationer till jobb och skolor. Då kanske kön till att få ett eget hem kapas.

Utanför det möjligas gräns

Min hud känns för trång och jag fryser. Fina S ringde och berättade en helt upprörande sak. En av hennes kompisar har en far som vårdades på hospice i höstas till det att han dog. Då när han skulle dö drog försäkringskassan in sjukpenningen. Han hade ju inget datum när det skulle ske!

Lite tröstande, säger hon sen: Vet du en annan kompis som har jobbat aktivt för moderaterna har fått nog. Nu har hen gått ur partiet och jobbar för att dessa övertramp ska ta slut.

Det är helt sanslöst. Helt utanför det möjligas gräns om tjänstemän och politiker ska kunna förstöra en människas sista dagar här på jorden genom att konstruera omöjliga lagar och regler.

Jag vill bara skrika alla fula ord som jag kan. Men istället sitter jag här och hurves. Letar efter något trevligt att göra. Slår in ett paket. Men ilskan och maktlösheten den vill inte försvinna.

En röd tråd med knutar på

Skål för samernas nationaldag idag och att det är Jokkmokksmarknad. Även om i år är ett år då många av de hantverkare som brukar förgylla vintermarknaden avstår i protest mot hur kommunen förhåller sig till gruvan i Kallak.

Är det någon som trodde att vi skulle se strider om urfolkens rätt till mark och vatten 2013, 20 14...

...det är otroligt hur lätt vi glömmer gamla synder och brott.

Mitt när jag skriver dyker Stefan Attefalls stämma upp, vår bostadsminister, och han har hittat en lösning på bostadsbristen i alla fall ett steg på vägen. Vad? Jo, de som vill bygga på vindskupor på sina villor får göra det utan byggnadstillstånd om hans förslag går igenom.

Men låt honom drömma om att detta skulle avhjälpa en bostadskö på fler än 200.000 familjer.

Jag vill drömma med Alexander Majorov om ett perfekt åk i Sotji, nu när vi skickar dit våra atleter. Vet ni att Alexander inte kan hoppa på träningarna som han har i hall C? Där är isen för tunn. Men där ishockeyn tränar finns det is som håller.

Snälla gör isen tillräckligt tjock innan Alexander slutar att hoppa sina kvadruplar så att vi kan får njuta av hans fina konståkningsprogram i flera år till.

Håll tummarna för att det går allra bäst när det gäller. Heja Sacha!

Bara vara lite grann

Nu har bilderna kommit som jag beställde i Stockholm. Den har bilden ska jag beskära och beställa en passepartout till, för den ska bli bröllopspresent till ett vinterälskande brudpar. Vi ska ju på ett bröllop snart.

Vintern börjar bli till vårvinter för oss som ser solen över trädtopparna för första gången sen i höstas. Det är något helt speciellt de här dagarna när vi märker att ljuset kommer tillbaka. Nu lyser solen över snön på ängarna och klimatet är helt nytt.

Idag ska jag njuta av att inte stressa. Att bara vara lite grann.

Utan skavanker

Jag drömmer om  att skönheten hos oss som slagit ut och börjat falna får samma status som det vackra hos de kvinnor som krampaktigt gör allt för att se ut som om de inte har levt. Men så öppnar jag veckans nummer av Elle och möter Carole Bouquet, 56, en ikon för dem som skapat ett ansikte utan ålder. 

Då blir jag matt. Ja, jag hade hoppats att det finns annat som en kvinna kan vara känd för än sin gjorda skönhet. Jag vet ju inte vad som gör att denna vackra kvinna inte har ett enda märke av sin ålder på bilderna, photoshop eller kniven, det spelar ingen roll. Det som får mig att blir trött är att så stor kraft och fokus läggs på hur det ser ut och inte på vem det är.

Som ni ser har jag fortfarande lätt att bli upprörd över de där vanliga könsstereotyperna. Upprörd över att det är naturligt att skapa tio sidor med tips om hur kvinnor ska försöka behålla sitt utseende utan skavanker. Jag hade hoppats att det finns mer intressanta sidor av livet som skulle kunna skildras i en veckotidning, eller hur?

Det skulle vara spännande.

Grått skitsnack

Jag vet inte vad som drabbat så många debattörer denna gråa kalla januarivecka, vet ni? Ja, var de har hittat argumenten för att återgå till Hedenhöstid när det gäller debatter om lika värde mellan alla människor.

Feminism är helt plötsligt inte en kamp för att alla människor ska ha lika värde i livet.

Mänskliga rättigheter är inte självklara utan förhandlingsbara.

Att ta ansvar för det man gör, är ett omöjligt krav, när det gäller OS eller VM.

Det allra värsta ordet dessa debattörer vet är kvotering, att vi skulle kvotera in det kön som är underrepresenterat i en styrelse. Skräcken inför kvotering finns dock inte när det kvoteras in män.

Nej, när tio kvinnor och en man söker en tjänst så får mannen oerhört många fler poäng bara för att han är...en man. Då räcker det att han når upp till de krav som ställs, inte att han är bäst. För att han jämnar ut den sneda könsfördelningen på arbetsplatsen. Vad hade vi fått höra om det samma skett på en arbetsplats med ett överskott av män när den enda sökande kvinnan fått en tjänst?

Nej, sluta vandra där borta bland flintyxorna tillsammans med Ben och Flisa. Ta tillbaka nutiden och framtiden och ta den plats som är din i debatten. Oavsett om du är man eller kvinna. Men glöm inte bort alla framsteg som vi har hunnit göra och tänk på vad vi borde göra för att förstärka och förbättra för alla.

Ny färg på gång

Alla som har känt mig nån gång vet att jag fastnar i färger. I snart tio år har olika gröna och blågröna toner dominerat i min garderob. Men helt plötsligt ser jag mest en färg som på akvarellspråk kallas quinacridone eller rose madder. Och då är det som om allt mina ögon ser har denna brunröda plommonfärgade ton. 

Så nu finns det något nytt på galgarna.

Något nytt är att jag hamnade i tystnad. Efter en undersökning på sjukhuset var det som om orden tappade sitt värde. Ja, så kom Belinda Olsson och försökte ta över kloka kvinnors kamp för att profilera sig på SVT. Det gäller ju att stryka gubbcheferna medhårs, avsett kön. Jag såg helt plötsligt reklamen för den Lille prinsen som det mest vederkvickande när jag öppnade webben. Det fanns som inget både och längre.

Barnen Bergfors gick i pappas fotspår och behandlade sina anställda som dumma får. För om de får säga det själva så är Maxbröderna värda de extra miljoner som den nedsatta restaurangmomsen och de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga ger dem.

Jag tänker på mamman som förlorade sin son och sin fd make i arbetsplatsolyckan i gruvan när en hisskorg vek sig. Hon får aldrig ett avslut för utredningen blir aldrig färdig.

Det är ett tecken på hur vårt land delas. Ingen tar ansvar för att en lägsta nivå för byråkratiska klantigheter hålls. I kontorsrummen finns inte en anständighet längre. Det är ingens ansvar att verkligheten utanför kontorsfönstren håller en fungerande nivå.

Tågen rullar inte när det är kallt. Rälsen håller inte för de hastigheter som utlovats,  Reparationer av infrastrukturen sker inte. Fyra av fem kronor som ska användas till förbättringar stannar i Trafikverkets korridorer.

Men det borde finnas ett hopp om ändring. Kunde min blick förändras borde makthavarnas också ha en chans att se nytt, eller?

Livslängtan

Temperaturen stiger och .molnen hopar sig i den vita skyn. De dämpar polarkylan. Fyra grader varmare. Varmare, säger familjen och bara skakar på sina huvuden. Kvicksilvret når bara upp till -27C. Men det är ett mindre problem idag när jag får hålla mig inne. Då är det härligt med nymalet kaffe, morotsjuice och utslagna tulpaner som sträcker sig ut över vasens kant och sprätter lite gult frömjöl över duken. Våren känns närmare. I ett fönster står tre glas med små krokuslökar som jag väntar på. Det finns så många knep att ta till när man vill skynda på årstiderna. Ja, jag vet att det tar minst fyra månader till innan jag kan skåda vårtecken ute, desto viktigare att plocka in dem i huset.

Den där längtan efter att ett litet grönt grässtrå ska spira, att jorden ska dofta och att solen ska hinna upp över träden innan den går ner igen, den tar aldrig slut. Det kan jag intyga här vid köksbordet. Är det en längtan efter liv?

Varma tankar mot frosten

Det är kallt vid älvens strand idag. 30 kalla isande grader. Ännu kyligare känns det när jag läser om Rysslands rapport om mänskliga rättigheter, sic! I den påpekar regimen att i Sverige kränks romers, samers, invandrares och vanliga människors rättigheter. Och ryssarna har poäng. Min fråga är hur vi har kunnat hamna i detta moras. Hur kan vi ha så många orsaker till oro i vårt land? Inte fler än i Ryssland men ett öppet mål för denna människofientliga regim att ta poäng på. Ute är det stillastående men jag hoppas liksom Eva Swedenmark att detta valår får oss att enas kring allas lika värde. Då krävs det inte lika många lager med ylle när vi ska hålla oss varma. 

Med en blå burka vid havet

Foto:Rosa Liksom

Hur ska vi som räds burkor se på dem som något annat? Den frågan ställde sig Rosa Liksom och påbörjade ett konstprojekt där hon reser världen rumt med sina blå burkor. Hon fotograferar sig själv, och andra som aldrig bär burka, på platser där ingen har tänkt sig se en burka. Och resultatet får mig att tänka.

Vad säger bilden med en kvinna i burka på den steniga stranden i den yttersta skärgården?

Är hon en person som fyller sin klädsel med luft för att flyga?

När jag såg denna bild återkom ett minne från stranden i Råå. Där satt vi för 18 år sedan, och tittade ut över Öresund mot den danska kusten, en kväll i solnedgången. Då kom en stor arabisk familj med många barn. Alla männen tog av sig kläderna och började bada i badbyxor tillsammans med de små pojkarna. Men kvinnorna och flickorna klev rakt ut i vattnet med sina svarta heltäckande kläder på. Jag minns att jag blev modfälld.. Jag kände mig förflyttad bakåt i tiden.

Men alla kvinnor och flickor hoppade upp och ner och stänkte vatten på varandra skrattade och skrek. Det fick mig att börja tänka på vad vi har med oss i bagaget när vi möter människor som täcker sina kroppsdelar på grund av religiösa påbud. Jag ser hukande äldre kvinnor som lever i skräck inför prästen och gud.

Vad ser du?

Det vill jag också veta

Både och är mitt mantra. Då är det nästan pinsamt att lyssna till de frågor som ställs i morgonprogrammet på radion. Och att se Aktuellts sändning om kidnappning igår. Vem i hela fridens namn har nytta av att veta hur militären lär ut vad man ska göra om någon kommer och kidnappar mig?

Här gick nyhetsdesken i spinn och glömde att det finns nyheter med mycket större relevans. Ja, det är en viktig nyhet att de svenska journalisterna är släppta och på väg hem, men mer än vad de har att säga och vad som gjort att de är fria behöver vi inte veta. Det övriga är ej efterfrågad överskottsinformation.

Vad fick vi inte veta igår? Hur vi påverkas av att så många stora länder inom EU styrs av stora koalitioner med partier från höger till vänster? Eller hur vi kommer att påverkas av de sydeuropeiska försöken till att gömma den ekonomiska krisen...bakom en strid om abort?

Ja, vad sker under ytan? Det vill jag också veta.

PS: Bilden.. är ett försök att illustrera både och...

Åtta bilder den åttonde

En liten kavalkad av bilder från den åttonde varje månad fram till och med augusti. Bilder som innehåller lite humor och mycket vila.