Marknadsmygg

Myggen och motorerna surrar i kapp när vi njuter på Brännvalls kafé. Det är marknad i Överkalix.

Massor med folk och mycket lokalt. Jag fastnar med blicken på Stinas fina kattmönstrade tyg. Sen hittar jag byxor för runda tanter hos Seth Engström. 

I Folkets hus finns det som är känsligt för regn, Lailas och Kerstins bilder och lokala författarskap. En grupp från Försvaret som låter barn leka med vapenattrapper, vilket gör mig spyfärdig, till Norrbottens nyaste kandidat till sossarnas euparlamentslista, Gustav U, samsas längs med marknadsgatan.

Tufft av Gustav att försöka ta sig till Strassbourg. Äckligt av Försvarsmakten att låta vapen tala.

Min vän Maria

Ett solgult fat med rötter i vår allra tidigaste keramiska tradition och en svällande modern frökapsel till lyst i trädgården. Det är två sidor av Maria Ekbergs keramiska produktion. Det moderna, och den traditionella kunskapen. Hon är keramiker och entreprenör med en lång erfarenhet av it.

I ateljén samsas ugnen, glasyrerna, leran och den modernaste laptopen. Här arbetar hon med att utveckla sin keramik och att utveckla nya möjligheter att nå ut med hjälp av datorn.

Maria Ekberg har arbetat i en keramisk verkstad sedan hon var tonåring. Hennes mamma, Ninnie Forsgren, är keramiker och hade då en stor verkstad i Blackeberg, (i västra Stockholm). Där växte Maria Ekberg upp med en lerklump i
handen. Hon har utbildat sig i England och utvecklat sin egen stil redan från början.

Idag finns verkstaden med ett galleri i Hammenhög . Här får utvecklingen av nya föremål ta sin tid.

- Jag gör den keramik som jag själv behöver. En enda kopp kan ta år att ta fram. Min temugg "Goodbye to social life" som rymmer nästan en halvliter te har jag arbetat med i två-tre år.

Varje säsong finns det något nytt i ateljén. En ny frökapsel, en ny teknik eller kanske en ny dekor.

- Jag vill utveckla mina föremål, mitt sätt att berätta med hjälp av leran. Den dag jag känner mig färdig,då jag inte har några utmaningar kvar, då lägger jag av.

Maria Ekberg har sedan många år studerat de gamla keramiska mästarna. De som gav oss vår svenska tradition på 1700-talet med lergods och de kraftfulla gula och gröna glasyrerna. Under lång tid var hon varje vecka på muséet i Jönköping för att forska vidare om hur de olika hantverkarna gjorde förr. Hon fick inspiration till att skapa egna föremål i 1700-talets stil.

-Jag vill fånga känslan i det 1700-talsmästarna gjorde. Ta tillvara deras kunskap och göra mitt eget lergods.

Maria Ekberg har gått i lära hos en av de äldre drejare som fanns i verkstaden hos hennes mamma. Martin lärde henne att göra allt perfekt. Varje föremål som drejades skulle vara exakt lika. Inte ett enda litet fel fick finnas på den färdiga produkten.

- Nu har jag fått lära mig att slarva snyggt. Ingen vill idag ha hantverksmässsigt tillverkade konstföremål som inte har spår efter hantverkaren, och dennes hand. Jag har gått varvet runt kan man säga.

I och med att Maria Ekberg är en så skicklig drejare har hon kunnat utveckla sina föremål på många olika sätt. Hon gör allt större och större skulpturer och fat. Hon gör allt mer komplicerade former.

- Vid drejskivan kan jag utforska lerans och stengodsets möjligheter.

I Hammenhög har hon hittat en ny egen form för sina skulpturer- frökapseln.

-Det är en hyllning till Hammenhög. En påminnelse om hur viktig trakten är för allt som vi odlar i våra trädgårdar. Frön som fruktbarhetssymboler och som handelsvara.

Maria Ekbergs trädgård är fylld med dessa kraftfulla skulpturer. I rabatterna syns frökapslar som placerats ut över hela gården. En del med en rostig stjälk av järn andra med betongfundament.

Trädgården är en osynlig oas från vägen. Granne med byns bensinstation göms en rosengård, en köksträdgård och galleriet tillsammans med verkstaden. I luften finns en doft från alla rosor och en doft av nybränd keramik. Rosorna är  nytt intresse som antagligen snart är en del av utvecklingen av Maria Ekbergs konstnärskap.

Galleriet och ateljén är öppen från påsk till jul. Under sommaren fylls gården av kunder från hela Europa. Många är de som återkommer.

- Jag har varit verksam i Stockholm, Gränna, på Öland och nu är jag här på Österlen. Det är så roligt att få möta mina gamla kunder som hittat hit. I Gränna arbetade jag i 20 år så många som återkommer är från den tiden. Andra har redan hunnit få min ateljé som ett självklart mål för sina utflykter i sydöstra Skåne.

Varje dag är en utmaning. Det är mycket som ska göras förutom arbetet i verkstaden. Då gäller det att hitta egna deadlines.

- Ska jag åka bort så har jag märkt att det är lättare att komma i gång. Då hamnar jag ofta i en egen tid. En plats där bara leran och mina visioner får utrymme. I ett flöde av idéer. Då är det inte lätt att sluta.

Arbetet med att skapa keramiska föremål tar tid. Det är långsamma processer som efter flera veckor ger ett resultat. Ingen vet vad som sker under de timmar som faten, skulpturerna och kopparna är inne i den glödheta ugnen.

- Varje ugnsöppning är som en spännande film. Det är alltid något oförutsett som händer i värmen. Det är som att öppna ett paket med en överraskning.

En alldeles speciell doft av bränd, torr jord sprider sig från ugnens ventiler. Men keramikern får vänta. Det är först efter många långa timmar som ugnens och föremålens temperatur är så låg att dörren kan öppnas. Då får Maria Ekberg och vi som kommer till hennes oas vid Ystadsvägen uppleva något traditionellt och något helt nytt, något i Marias egen design.

Vill ni ser mer av Marias keramik så far till Hammenhög. Där finns hennes galleri och verkstad på Ystadsvägen 53.

Poesi i Norra hamn

Vilken tur att solen skiner i Norra hamn när orden sjunger till en orkester med en ambulans och tre motorcyklar. En man joggar fram på Namnlösa gatan en ung tjej med den vackraste röda cykeln trampar förbi. Fyra ryska besökare flyr de starka orden på terassen. En skrivande Hakkasbo får oss att förstå den omvända ordföljden i de monologer som han med självklarhet läser. Hans kraftfulla röst tar loven av de mullrande motorerna.

Onsdagskväll med solen i ögon och poesi.

Med stjärnögd nostalgi

Igår fick jag kontakt med en person som bor i samma port som min mormor gjorde. Just det, hon bor på Stiernhielmsvägen 29 vid Thorildsplan, granne med Essingeleden. Hon skriver till mig för att jag berättade en gång här på bloggen om hur mormor och jag planterade både äppelträd, apelsinträd och blommor runt det röda tegelhuset. Hon tittade ut genom sitt fönster och såg hur det växte ett träd som såg ut som ett äppelträd! Tänk om det växer där sedan vi planterade ut våra späda plantor för mer än 40 år sedan.

40 år förresten var den minsta tid mormor och hennes grannar bodde i sina lägenheter. De flyttade alla in i september 1939. Mormor flyttade ut 49 år senare till en lagenhet med hiss. Där trivdes hon inte. Hon längtade tillbaka till sin lägenhet högst upp med massor av trappor att klättra upp för. Bara sex månader senare var hon död.
.
Det är 25 år sedan. Förra veckan ringde en av mina släktingar och frågade om jag vill behålla hennes grav. De andra har bestämt sig för att inte ha några gravar. Alla flyttar och flyttar igen så kyrkogården blir inget hem. Ja, inte som här vid älvens strand där alla har samma plats att minnas på. Och jag minns ju mormor varje dag utan att jag går till en grav. Tänk att jag fick minnas så intensivt just nu då både vårt äppelträd och gravbrevet blev aktuellt på samma gång.

Jag fick minnas alla dem som fanns där på Kungsholmen varje gång som jag tog bussen och tunnelbanan till mormor. Det gjorde jag ofta. Ensam. Redan när jag var sex år lyckades jag låtsas att jag hörde ihop med en vuxen, när jag steg på bussen och när jag gick genom tunnelbanespärren på Sankt Eriksplan, och jag tog mig ända fram. Tant Ullas familj som bodde mitt emot, Tant Mauds familj som bodde under mormor och så fru Svensson som bodde en halv trappa upp. Fru Svensson som visste allt om alla på gatan. Hon som var så auktoritär att vi smög när vi planterade ut våra plantor vid porten och i backen bakom huset.

Vid Thorildsplan möttes vi ofta när jag var lite äldre. Mormor och jag gick in i det tredelade Konsum som fortfarande fanns. En butik med mjölk och ost, en med kött och andra varor och så en med grönsaker och konserver och mjöl. Vi köpte något gott och gick hem till henne för att äta tillsammans.

De första åren fanns kvarteret Holmia på vägen. Höga, stora slitna hus med utedass på gården. De byggdes runt 1890 för att ge bostäder till de allra fattigaste. Här var det rena landet då. På sextiotalet var både jag och mormor lite rädda för att gå in över gårdarna för att det var ofta någon som satt där och var berusad. Jag fick lova att aldrig gå dit ensam. Nu finns det fina hus, byggda som hyreshus på 1970-talet, numera har kommunen sålt ut dem till en bostadsrättsförening och där hade aldrig mormor haft råd att bo.

Knappt hade hon kunnat bo i sin gamla tvåa. Jag ser på nätet att Stockholmshem har renoverat alla husen från 1939. Hyran är minst 5000 kronor för 40 kvadratmeter. En av de nuvarande hyresgästerna spekulerar i att också dessa hus ska bli bostadsrätter inom en snar framtid när han annonserar för att få byta Fru Svenssons gamla tvåa mot en annan.

Tant Ulla flyttade till Chicago. Där bor hon fortfarande i samma område, som då på 1960-talet, när hon blev fru Bergstrom. Hon fyllde 86 år när jag fyllde 56 år. Idag har hon sålt villan och flyttat till en "gated comunity" för äldre. Hon återvänder inte längre till Stockholm men hon skriver ofta om sin ungdomstid bortom allt, som hon och de andra tyckte då. De var ju nästan på landet där de bodde granne med ingenting.

Nu är allt som då var hantverkshus, industrier och bussgarage ett nytt bostadsområde med sjöutsikt. Det är inte längre en avkrok. Nej, nu tror han som vill byta fru Svenssons lilla tvåa att lägenheterna kommer att kosta upp till 3 miljoner.

Det är 75 år sedan husen byggdes nästa år. Och det har hunnit hända massor sedan dess. Idag är det ingen som bor kvar i nästan 50 år i en liten tvåa med matvrå. Det är ingen som umgås på samma sätt för att de bor i samma port. Förändring till det bättre tycker jag när jag tänker på hur mormor undvek Fru Svenssons forskande blickar. Till det sämre när jag tänker på de livslånga vänskaper som både mormor och jag bär med oss.

Iskallt

Det är mycket som kommer fram från förr när skåpen rivs och allt flyttas om. Här är det vårvinter 1988 och A njuter i solen. Vi har tagit en tur till Kemi där snön smält bort. Hemma i Luleå är drivorna fortfarande 2 meter höga. Det är konstigt med minnet, men just det minns jag så starkt. De höga drivorna på bron över järnvägen och den fantastiska känslan av att vandra på barmark när vi kom fram.

Solen var så stark och vi var tvungna att hitta några solglasögon till vår halvårsgamla lilla flicka. Det blev en Garbobild med en skygg blick bakom de mörka glasen.

Idag var det nästan samma känsla när jag gick ner mot älven. Vindarna har vänt och nu så var det inte mer än 12 grader. Ungefär som det brukar vara en solig vårvinterdag. Men det var en annan typ av kylig vind som jag fick känna på när jag läste kommentarer och artiklar om Sveriges match i EM. Huga. Huga Huga.

Eller när jag fick en länk till vad män med stora mindervärdeskomplex har skrivit om Marion Bartoli årets mästare. Jag tänker inte länka till dessa skitkommentarer. När jag letar efter en länk till de kvinnor som vunnit Wimbleton upptäcker jag att den största sidan på svenska inte ens nämner kvinnor!!!

Då känns tolv grader i juli varmt!


Vive Marion, Vive la francaise!

Vi tar det goda med det onda

Varför Ikea, gnäller jag, när telefonen ringer och Älmhultsföretaget skjuter upp leveransen en gång till. Måste vi åka 25 mil en gång till? Det verkar så...Den mesta tiden i denna lilla renovering kommer att ha gått åt till inköp och resor. Det gäller att ta det goda med det onda.

Vid nästa resa kommer jag att njuta av de fina utställningarna på Aines i Torneå.

28.6.-22.9.2013 Jazzkonstnär 2013  Sirpa Särkijärvi: Costume Play

Gå in på hennes hemsida via länken här ovan. Det ska bli så kul att få se hennes bilder.

Förvirrad

Det är bräder, betong och masonit där vi ska sätta upp panelen... Det krävs mer tänk och mindre verkstad tänkte vi när vi hade spacklat tegelväggen. Såg att skafferiet i Haparanda höll på att ta slut så vi lät spacklet torka och for.

Det var veckans upplevelse i förvirring. Vi hade med oss katalogen och visade vilket skåp som vi ville köpa. Lagerpersonalen försökte visa var vi skulle hämta de olika delarna. Men, de visste inte hur de skulle beställa de delar som skulle lämnas ut efter vi hade gått genom kassan. Väl vid lagret så var det mesta fel.

Det vi trodde skulle ta 45 minuter, tog mer än tre timmar. Och då hade vi inte lyckats få överskåpen för både luckor och skåp var slut trots att de skulle finnas på lagret.

Tack du duktiga kvinna som kunde hjälpa oss så att det mesta blev rätt till slut. Och vilken service!! Utmattade for vi hem och gladdes åt att få fortsätta idag.

Då visar det sig att vår såg som vi har haft i tio år inte klarar av bredden på panelen. Sågen som varit en kär vän duger inte idag. Ny inköp stundar, puh.

Sommarprojektet

Det är nu projektet börjar. Första tar vi fram fläkten som ska sitta över spisen från sin förvaring sedan hur många år? Den fungerar. Först tror en i familjen att vi köpt en vit fläkt med ljusblå ränder-men det var bara skyddsplasten som förvirrade.

Långa listor med inköp inför väggen som ska kaklas och utflykt till de bygghandlare som har målad panel. Väggarna ska bli vita och mer skärgårdslika. När vi är klara med detta ska vi se om vårt skafferiprojekt blir av. Just nu är det hur vi ska dra all el som måste kluras ut. Våra föregångare i huset har dragit fem kablar genom taket in i skafferiet som vi måste flytta.

När allt är klart då har vi renoverat halva köket. Och det är gott så.

 Vad jag längtar efter att ha ett skafferi där allt syns. Idag behöver jag ficklampa för att hitta till de där burkarna som jag nästan glömt bort.

Orden tappar sitt innehåll

När jag skulle hitta en bild från 1974 var det en händelse som dominerade helt. Sveriges fotbollslag vid VM. Ralf Edström och Ralf Edström om man säger så. Men jag ville egentligen ha en bild från Kiruna. En bild som visar när de första kvinnorna fick arbeta under jord. Den finns med på Havremagsinets utställning med 8 Bodenfotografer. Rolf Eriksson heter fotografen som tog den för DN.

Tänk så sent som 1974 fanns det regler för att kvinnor inte kunde ha vissa arbeten. I år borde det finnas regler för att vissa chefer inte ska ha sina jobb. De anställda på Change tvingades att gå till domstol för att slippa skylta med hur stora bröst de har. Det kallar jag inte ledarskap. Det som de flesta anför när de försvarar att en vd har 46 gånger mer i lön än de anställda, eller att Marcus Wallenberg får 70 procent högre arvode när de anställda får 2 procent högre lön. Inte mycket till jämlikhet eller jämställdhet denna vår.

Nej, allt mer faller detta land isär. Jonas Hassem Khemeri skrev ett brev till Beatrica Ask om detta. Då fick han ett mycket konstigt svar. Han berättade att han plockats in av polisen när han varit på Centralstationen och gjort anteckningar inför sin första roman. Då svarade vår justitieminister att polisen inte kan se vilka som är brottslingar och det är före detta dömda utsatta för...

Brevet handlar om hur det är att utsättas för polisingripanden och diskriminering enbart utifrån sitt utseende. En student som åker kommunalt mellan Stockholms universitet och de västra förorterna berättar att hon behandlats som om hon är en brottsling när hon bytte t-banetåg.

-Jag är född här. Jag har aldrig bott någon annastans. Varför kan de utsätta mig för detta så att jag tappar tron på Sverige?

Tappar framtidstron är väl det som vi gör när klyftorna växer. När språket och orden förlorar sitt innehåll.

När alla betyder att 100 000 personer inte kan använda sina datorer på internet, eller sina mobiler där de bor. När sjuksköterskebrist uppstår på grund av att landstingen inte vill betala 25 000 kronor per månad. Inte på grund av att det inte finns sköterskor som vill arbeta i vården.

Sommarlov är det ord som har det mesta innehållet i vårt språk. Det är fyllt med längtan och drömmar. Med allt vi upplevt, läst och sett. Saltkråkan det ultimata sommarparadiset fyller 50 år. Maria Johansson, som var Tjorven, är professor i scenkonst. Och vi andra som drömde om att växa upp och leva  med solen i ögonen och vinden i håret har fått vänja oss vid att längta.

Regnet står som

spön i backen. Regnrocken känns som ett kylbandage. Det mullrar och bullrar och där borta kvittrar en fors med  vatten ner mot diket. Klafs och slafs. Vinden sliter med de tunga dropparna mot plåttaket och blixten slår ner ute på älven. Det bildas en löddrande vit vägg och mitt i allt detta härliga åskväder finns en fläck där allt står stilla.

Den stora björken rubbas inte av detta häftiga oväder. Under dess täta krona är det både torrt och vindskyddat. En stilla sekund.

Nu är det riktig sommar! Blixt och dunder och sydliga vindar.

En extrem käring

Nu är det klart 500 miljarder kronor ska fördelas ut över EU:s jordbruk. Åh, Marit Paulsen, vilken tur att du kan berätta i klartext om EU:s jordbrukspolitik.
-Inkomststödet kommer att vara kvar eller bli större, men pengarna som går till utveckling och forskning kommer att minska eller försvinna. Denna käring mot strömmen skräder inte orden.
Vad betyder detta? Kanske att Europas rikaste får behålla sitt stöd till veteodlingarna kring Paris och att Drottning Elizabeth II fortfarande får näst mest av alla.

Ja, varför är jordbruksstödet så viktigt? Kanske för att vi inte vill betala vad det skulle kosta att producera en liter mjölk, eller ett kilo kött.

Marit Paulsson kräver att bönderna får betalt för att de håller landskapen öppna.
-Vi kan inte mäta värdet på detta som bönderna gör och som de idag inte får något stöd till. Men maten som vi köper kan vi mäta och väga så den ska det inte gå skattepengar till.

Men Marit Paulsen anses extrem bland jordbrukspolitikerna i EU.

Inte mycket till förändring denna gång. Men nu talar politikerna i EU i alla fall om hur mycket gaser jordbruket släpper ut. Lite hopp kan vi känna.

Öka klyftan?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag lyssnar på radion denna varma morgon. Vad är det som är viktigast idag? Inte bostadsbristen, vanliga människors arbetsförhållanden eller att klyftorna i landet ökar. Nej!
Några drömmare får önska sig att Sverige ska söka OS. Har Stockholms och Sveriges skattebetalare ett behov av att kasta pengar på den Olympiska kommittén i Schweiz? Samtidigt i samma stad står 50 000 utan egen bostad. Busschaufförer strejkar för att de ska få vettiga arbetsförhållanden och slippa söka om sitt jobb varje gång politikerna säljer ut deras arbetsplatser.

Snart kommer årets bärplockare. Ska vi stå där och titta på när företagen förnedrar dem? Eller ska dessa människor som åker tusentals mil för att ska en framtid för sina familjer få bo, äta och få lön som oss i år?

Jag hoppas att både busschaufförer och bärplockare slipper vara med och betala för att andra ska få ut övervinster. I USA har 95 procent av inkomstökningarna gått till de rikaste en procenten. De som förlorat mest är de människor som har helt vanliga jobb. Och gud förbjude den som råkar ut för att bli arbetslös. Då finns varken sjukvård eller bostäder. Är det hit vi vill? Är det detta vi vill ha? Folkpartiet pratar otroligt mycket om att löneskillnaderna i Sverige måste bli större. Mellan vilka personer då?

Minst fem årstider

När börjar året? När iskristyren täcker björkarna vid vägen? När tussilagon blommar? När de första musöronen syns, eller när det tolfte slaget tystnat i midvinternatten? Denna vecka slutar arbetsåret för mig. Nu är det tid för alla projekt som väntar i hörnen. Allt det där som aldrig blir av när dagarna inte räcker till.

Men mest vill jag vara vid havet. Bada fötterna och sanda ner sandalerna. Läsa en tjock bok. Öva mig på att leva här och nu. Det är när vi lyckas med det som vi upptäcker hur mycket allt vi upplever och ser ger oss. Ett ögonblick klockan fem på morgonen eller en kort stund vid midnatt ger mig ofta den skönhet som jag gärna missar. Då när inget stör blir chansen att se så mycket större.

Jag får chansen att bara vara på samma sätt som vi ofta är när vi inte blivit vuxna. Gräset doftar grönt, rosorna sött och fåglarna sjunger sakta högt upp i häggen.

Lyxlir och fattigdom på samma gång

I midsommartid på uppdrag av kung Fredrik I drog Carl von Linné norrut till Lappland. När solen stod som högst var han gäst hos kyrkans man i Gammelstad. Han gick runt och studerade hur allmogen levde. Han lade märke till olika användningsområden för de växter som han mött på vägen. Vid älvens strand såg han till exempel hur kvinnorna använde torkad lav som inlägg i spädbarnens kläder. En tidig engångsblöja!

Carl von Linné blev en världens mest välkända forskare och botaniker. I vår tid är det den amerikanske presidenten som antagligen är lika välkänd runt om på vår jord. För 50 år sedan hette han John F Kennedy. Han reste till det instängda Västberlin för att visa sitt stöd till de människor som levde där mellan järnridån och väst i kalla krigets isande vindar. Denna vecka var det Barack Obama som följde sin företrädares fotspår. Han utlovade att de kärnvapen som producerades under det kalla kriget ska minskas ned. En tredjedel vill han skära ner.

En annan tredjedel som är aktuell denna midsommar är de pensionärer som trots hårt arbete hela livet inte får ut en pension som når upp till fattigdomsgränsen. Fler än 33 procent har inte 10 800 kronor att leva på under en månad.

Då kan man undra varför de män som bestämt att de ska bygga 300 lägenheter i Ettans båthamn är så stolta över att dessa lägenheter kommer att få en hyra på minst 15 000 kronor för en liten trea. Det är bostadsbrist i Luleå. Minst 250 små lägenheter fattas inför höstterminen. Det är fattiga studenter och ungdomar med låga  löner som är bostadslösa. Inte den rikaste tiondelen.

En kommun som är rik skulle man kunna tro när man får veta att Haparanda ska betala 10 miljoner kronor per ån för en ny Arena och 10 miljoner till för gymnasieskolan i 25 år. En halv miljard i hyra.

Någon hyra kommer inte Luleå kommun att få in. För andra gången på åtta år försöker fritidskontoret bygga stugor till uthyrning på Brändöskär, men det går inte denna gång heller. I år är det förbudet mot motorfordon som förhindrar att stugorna står på plats i juli. Förra gången var det detaljplanen. De två fina stugor som byggdes då står nu på Junkön.

För att skärgårdsbåtarna ska resenärer måste det finnas ställen dit turister kan åka och bo. Nu finns det inte speciellt många sängplatser och inget vandrarhem alls.

Men till ett vandrarhem sänder Bodens kommun en misshandlad kvinna med barn när hon inte fick vara kvar på kvinnojouren. Nu har Kvinnojouren anmält kommunen för att kvinnan och barnen inte får tillräckligt med skydd. Är det så här de som behöver vårt stöd ska behandlas?

Trippel

Nu har sommarens stora event öppnat. X-border art biennial med utställningar i Luleå, Rovaniemi och den hemliga staden Severomorsk invigdes igår. Den är fylld med massor av olika uttryck som ingen hinner med på bara ett besök. Igår hann jag med två olika verk. Dels Youssef Tabtis presentation av afrikanska ordspråk. Han vill berätta om hur olika kolonialismen har påverkat de afrikanska staterna.

Barthélémy Toguo iscensätter vår skräck inför dem som inte är vita. Han har under sitt arbete tvingats passera Paris flygplatser och systematiskt utsatts för kontroller i timmar. En dag bestämmer han sig för att tillverka tre väskor i massivt trä. När han stoppas gör tullen kontroller i två timmar för att se att väskorna verkligen är de träskulpturer som de ser ut som.

Det finns massor med fler konstnärer och verk att upptäcka. Tur att vi har ända till den 6 oktober på oss.

Bostäder för de rika

Stor bostadsbrist. Vanliga människor utan förmögenhet försöker förtvivlat hitta någonstans att bo. Studenter får bo i dyra rum och hoppas på lite studiero. De som tvingas flytta till storstäderna får betala ockerhyror, vilket är lagligt nu när regeringen har tagit bort alla begränsningar.

  Vad gör då politiker och bostadsbolag?

I Luleå blir det 300 lyxbostäder i båthamnen Ettan. Husen byggs på mark som skapas genom utfyllnad i Södra Hamn. Vad efterfrågas i kön? Jo, bland annat 250 små lägenheter till studenter. En halv miljard ska kvarteret kosta. Pengar som skulle kunna användas för att bygga bostäder mellan universitetet och centrum.

I Stockholm blir det två smala torn med 195 lägenheter vid bron mot Solna istället för de bostadsområden med 50 000 lägenheter som behövs akut. Nu satsas det kraft och massor med marknadsförening på dessa ynka lägenheter för att politikerna ska framstå som handlingskraftiga.

Men det är inte kul att ta tag i det verkliga problemen och bygga för dem som behöver en bostad. Det är mycket roligare att hitta på helt onödiga kvarter för dem som är bland de 10 procent rikaste i landet.

I Luleå blir hyran minst 2 000 per kvadratmeter och år. ( 15 000/ månaden för en liten trea). I Tors två torn har bara planförändringen kostat bostadsbolaget 400 miljoner kronor innan husen har börjat byggas. Vad kostar det att bo då? 40 000 per månad för en liten trea?

Stor  bostadsbrist för människor med vanliga löner och stora bostadsbehov. Så var det hela tiden mellan det andra världskriget och 1975. Då byggdes 1 miljon bostäder på tio år. Lägenheter som var välplanerade men bostadsområden som var katastrofer. Kan vi inte ta tillvara erfarenheterna från då?

En av de viktigaste är att bygga små hus med få lägenheter. Mellan befintliga bostadsområden för att kunna använda de kommunikationer som finns.

I Luleå är det ingen brist på mark så här finns det ingen anledning att bygga högt. I Stockholm krävs det ett byggande där människor kan mötas. Att bygga högt fördyrar boendet och försämrar utemiljön. Långa mörka skuggor och hårda vindar är vad tornen skapar.

Tågen står still och sammanträdesarvodena ökar

Hans arvode som ordförande för Norrtåg höjs med 400 procent när ungefär noll procent av tågen rullar. Thomas Hägg socialdemokratisk politiker i Jämtland och ordförande i Norrtåg kommer att få 15 000 kronor per månad för ett uppdrag som tar några timmar.

Det underliga är att veterantågen i Mariefred rullar oftare och enligt tidtabell när de splitternya tågen i norra Sverige står still. Istället för att öka BNP har dessa tåg antagligen fått många att stanna hemma. För ersättningsbussarna, när de kom igång, går inte den närmsta vägen...

Nej, satsa pengarna på tåg, inte sammanträden.

Blybiblioteket

Anselm Kiefer. Det är han som har gjort det stora Blybibliotek som finns på Hamburger Banhof i Berlin. Den skulptur som påverkar mig allra mest. Det konstverk som får mig att känna tyngden av våra gärningar. En visualisering av att vi borde ta vårt liv, livets gåva, på allvar. Blyets densitet, tyngd och täthet tar allt. All plats, allt syre och all uppmärksamhet.

Materialet är det gamla blytaket på katedralen i Köln. Ett tak som konstnären köpte in 1981 när domen renoverades.

Här finns tusentals och åter tusentals sidor med tankar och kunskap, staplade i hyllor. Här finns religiösa berättelser och traditionella sagor upptecknade på grå, tunga blyblad.

Ett bibliotek som ingen kan bränna. En påminnelse om alla diktaturer. Ett totalitärt minne.

Inget går att läsa utan vår historia, inget går att förstå utan vårt minne. De är  kodnycklarna.

Anselm Kiefer föddes under de sista dagarna av Hitlers rike. Han överlevde krigets slut och har sedan slutet på 1960-talet skapat sin berättelse av vad livet är. Alla de verk av honom som jag har mött får mig att rygga tillbaka. Får mig att ta en titt till.

Länkarna i denna text visar tyvärr bara en bråkdel av hans viktigaste verk Blybiblioteket, men de visar massor av andra verk som är en del av samma berättelse.

Jag vet inte alls varför jag vaknade idag och var helt uppfylld av tanken på alla blyböckerna i hans bibliotek. Varför jag, klockan halv sex, en ljuvlig sommarmorgon inte kan sluta tänka på hans verk. Det är kanske det som utmärker ett stort konstnärskap.

Avtrycket i de människor som ser hans verk. Tyngden och också den lätta känslan som uppstår när vi känner oss som en del av allt.

Det doftar kokkaffe igen

Edward Snowden avslöjade att vi lever i George Orwells värld. Inte i den Sköna nya värld utan 1984. Storebror ser oss även i Luleå där Facebook har invigt en 300 meter lång hall med servrar.

Lite skönare borde världen bli när konstnärer från Sverige, Finland och Ryssland samlar sig till utställningar i alla tre länderna. Med hjälp av internet kan alla se allt. Men alla i vårt land kan inte se framåt. Det märket vi när det blev upplopp i Husby. En av de förorter på Järvafältet där många isoleras från vardagen. Alliansregeringen föreslår då att staten ska flytta Diskrimineringsombudsmannens kontor med 100 anställda till Rinkeby eller Tensta.

Det har varit partiledardebatt inför sommaren i riksdagen.och då dök en person vid namn Persson upp från ingenstans. Det är vår statsminister Fredrik Reinfeldt som än en gång påpekar att de stora förändringarna i det svenska samhället stod Göran Perssons regeringar för. Det var han som efter Bildtregeringens friskolereform och läroplan från 1990-talets början kommunaliserade skolan, använde pensionsfonder och ökade klyftorna i samhället.

Varje dag är helt förstörd om jag inte får dricka minst en kopp kaffe på morgonen. Det märkte jag när jag försökte låta bli. Ibland får man en kopp som inte hjälper. Blaskigt, vattnigt nästan kallt kaffe. Det vill de nya kaféerna med kokkaffe undvika. Där serveras kaffe på mormors vis. Nymalda bönor i kannan med kokande vatten som hällts över. Inte något långkok här inte.

Bäst smakar kaffet när vi gör upp en eld på vintern. Då doftar och värmer koppen kroppen och då orkar man mycket mer.

Is-F som smälte bort i värmen.

Drömmer om en lång höst.

Vi snålade och snålade med sylten för att se om trädet skulle blomma igen.Nu har vi ätit upp fjolårets skuggmoreller och så hoppas vi på att dessa små blommor ska bli ännu fler bär i höst.

Skuggmorellblommor är det massor av, äppelblom är det mycket sämre av. Det beror på att den höst som var blev vinter alldeles för tidigt. Året innan var det en härlig lång höst och den gav  rekordskördar i somras.

Skolavslutning och nordliga vindar hör liksom ihop. Efter fem varma veckor är vinden rå och vattnet i älven isande blått. Inte läge för strandliv, men kanske bra för dem som ska träna. Bra för dem som ska sommarjobba.  Men lite lite trist nu när vi inte kan äta utomhus. Jag hoppas på en lång höst med ljumma kvällar på altanen.