Ett möte med

För någon vecka sen mötte jag Hindersöns postväska. Det var 24 år sedan sist. Den gången hade jag aldrig kört över vinterisarna i skärgården.
Det var den första och iskallaste turen jag gjort i hela mitt liv.
Postutdelningen i Svea rike fyllde minst 300 år och min dåvarande chef ville att jag skulle ut och hitta ett bra reportage.
Fotografen M och jag ringde runt och fick tag på Jordbrukaren Johansson som hade hand om postväskan på Hindersön.
Vi bestämde träff vid Hindersöstallar på fastlandet. Johansson skulle lämna mjölken till mejeriet på bussen och sen skulle han ta emot postväskan.
Nästa morgon hyrde M en skoter och plockade fram alla overaller som fanns i förrådet inne på Foto. Jag åkte hem till mitt uthyrningsrum och satte på mig min skidoverall. På tidningen klädde jag mig i en skoteroverall och ovanpå mina vinterstövlar satte M tjocksockor. En jättesjal, dubbla luvor och dubbla vantar fullbordade klädseln.
Klädd som en babuschka hasade jag till bilen för transport till busshållplatsen längst ut mot Hindersön.
Klockan var sisådär sju på morgonen när vi kom fram. Det var stjärnklart och långt borta i mörkret hörde vi en skoter. När postbonden kom fram tittade han gillande på mig och sa: Jag trodde att en så'n Stockholmare inte skulle ha tillräckligt med kläder.
Sen fick jag kliva ombord på kälken efter skotern och hålla i postsäcken allt vad jag orkade. Vi for över vallar och isknöggel i 40 minuter innan vi var framme.
Där mötte fru Johansson med kaffe och smörgåsar. Hon sorterade posten i facken på öns utlämningsställe. Sen for vi hem. Jag frös och frös hela vägen över isen. Det var som om kaffet inte hade lyckets tina mina tår från färden ut. När vi satt i bilen sa M:
"Vet du att det är minus 31 grader idag. "
Nu är det min chef från den tiden som åker till postterminalen och hämtar postväskan till Hindersön med sin skoter.