Om tidigt ljus och kortare arbetstid

Det går fort. Nu är det blå ljuset här redan några minuter efter sju.

Idag har jag fått hopp. Jag läser om 35-timmarsveckan i Frankrike. Det är tio år sedan den infördes.
Morgontidningen Libération har frågat både arbetstagare och forskare om vad som har hänt under dessa tio år med folks tid.

Kvinnor använder sin tid till att ta hand om sina barn på onsdagar. Då är franska barn lediga från skolan. Men det som är intressant är att många män har börjat ta ledigt när barnen har lov.

En man svarar att han aldrig hade trott att dessa lediga dagar skulle vara så viktiga för honom och hans barn. Idag får fransmännen välja att ta ut de fem timmarna i minskad arbetstid per vecka som tolv lediga dagar per år. De har ett konto där deras rätt till komp-tid och de tolv dagarna finns.

I artikeln finns ILO:s mätning av arbetstid per anställd i varje land. Alla européer utom spanjorerna och britterna arbetar färre timmar per anställd än svenskarna. (Och då ska vi räkna in lång föräldraledighet och möjlighet till att vara ledig för studier i sex år. När vi jobbar jobbar vi mer än andra skulle man kunna sammanfatta statistiken.)

I Holland och Tyskland är arbetstiden kortast. Tre veckor kortare än hos oss.
I Frankrike är den 12 dagar kortare än i Sverige. Det är de tolv dagar som de flesta fransmän har förkortat sin arbetstid med. Om ni undrar så har både Finland och Norge kortare arbetstid än vi. I Sydkorea jobbar man allra mest, fem veckor mer än i Europa, om man räknar länder med demokrati. Och de har naturligtvis ingen rätt till ledighet.

Här vid älvens strand jobbar vi med snön. En halvmeter till sen i fredags.