Hälsingborg

Bodil Malmsten flyttar.
I alla fall i sina drömmar till Hälsingborg. Dit har jag ofta längtat. Det är inte bara Helsingborgs dagblad som Bodil M längtar till. Det är en stad som ligger på gränsen till något annat. Det är den stad där det begås flest brott per invånare, men det är också den stad som har en egen stil. Förr fanns det till och med två järnvägsstationer. En som man kom till från Oslo och Stockholm. En som låg nere hamnen där tågen från Malmö stannade.
Det finns ett ovanligt spännande kulturhus, Dunkers, det finns en slottsträdgård, Sofiero och det finns den lilla orten Råå där krukmakarna saltglaserar sitt gods på samma vis som alltid.
I Råå var det första gången jag såg kvinnor med Nikab som badade. De gick längs med stranden på kvällen med sina barn och när solen nästan hade gått ner rusade alla ut i sundet. Männen de låg i sanden i sina badbyxor och rökte. Skrek till kvinnorna och barnen. Men de som hoppat i vattnet stannade kvar ända till det var kolsvart ute. Då gick alla långsamt hem över fälten.
Det var ett vackert skådespel att se de unga kvinnorna långsamt skrida ner i vattnet. Men, varje sekund ville jag skrika. Ta på er en skarves, en t-shirt och en kjol. Det måste väl räcka för er gud.
Men de skred ner i vattnet med sina svarta handskar.
Det är Hälsingborg för mig. Och utsikten mot Danmark.