Det måste vara överfullt i vattenmagasinen

Hela stranden är full med vatten, hela älven spiller över, det går inte att gå med torra fötter. Nu har Vattenfall släppt ut överskottet från kraftverksdammarna och det finns ett överflöd av spillda kilowatttimmar söder om alla kraftverken.

De har inte en chans att skylla på vattenbrist när de höjer elpriserna nästa gång.

Hade det varit brist hade älven varit lika tom på vatten som den varit hela sommaren. Men nu får jag leta efter stenarna där jag satt för bara någon vecka sen. De syns inte mer. Och bästa åkerbärstuvan har drunknat.

Det var tur för mig att jag hittade sommarens sista åkerbär, (som jag slukade), innan jag såg hur de bästa ställena gömmer sig under ytan.

Sist det var så här fullt med vatten fiskade vi sik i diket. (Om jag minns rätt var det 1995.)

Fin gul potatis

Här är Katjas Peugot 404. Den är 23 år äldre än hon är.  Jag blir alldeles varm när jag ser hur hon tar hand om sin ögonsten. Det var i en pegga 404 som jag började min bana som bilist.

Igår var jag på Skördemarknad i Boden. Högst upp på programmet stod Håkan Juholt. Jag lyssnade och hörde ett tal jag kände igen. Kollade in skörden istället. Bland massor med stånd fann jag rotfrukter och plantor, men det var glest mellan dem. Det är så jämt, att det är svårt att hitta odlare som säljer grönsaker.

Istället fick jag njuta av Ulrika Lundmarks keramik, Marie Glas Åhmans och Eva Rosenqvists emaljer, sidenmåleri, akvareller och keramik. Vi brukar skämta i emaljverkstaden och säga när vi börjar bli klara att: Nu är det KONST. ja, det var konst i deras kyrkstugor på Kläppen.

När skuggorna blev längre vandrade vi hem och släpade med oss gul fin nyupptagen potatis. Och å mötte vi en vagn med tre koncentrerade ungar. Då mindes vi hur det var, när våra nu vuxna flickor var med, och bara stod och njöt av åsynen av en ponny. Det fanns inget annat som kunde mäta sig med blicken från en häst.

Kvällen började med middag för hela familjen och planering inför nästa söndag. Då ska vi festa med A.

Mittemellan sol och dis

Från öster strålar solen i ett fluffigt dis

Det är jag och spindlarna som lyssnar efter morgonens ljud

Men det är tyst. Immigt och dimmigt.

Amandus skog finns där bakom dimman. Men den får vi föreställa oss denna morgon när jag och Celina vandrar ner mot älven. I radion lyssnar vi till orkidésafari vid Torneälven. Helt plötsligt hör vi Beriths röst. Barnens fina bildlärare som har arbetat i många år med Norrbottens flora. Nu har böckerna blivit verklighet.

Jag kan inte glömma midsommarreportaget som vi gjorde om alla 100-tals maskrosarter som de hittat. Då var det Carl von Linné-år.

Som ni ser träffades vi innan snön smält. Bilderna på maskrosorna fick vi vänta med i en månad innan de kunde tas.

Hur många arbetarkvarter från 1900 kallt finns det kvar?

Det är en sak som jag har tänkt på länge. En sak som får mitt hjärta att klappa och min ilska att stiga upp. Varför finns det inte några arbetarkvarter från början av 1900-talet  kvar snart? Alla hus från det förra sekelskiftet som byggdes för medelklassen och överklassen anses fina. Men de kvarter som fylldes med arbetare och hantverkare finns inte kvar.

Mitt första intensiva minne av hur lätt det är att brutalt förändra miljön för vanliga hyresgäster är rivningen av Hagalund i Solna. En småskalig trästad förintades och istället fick människorna nöja sig med monsterstora huskroppar utan själ och utan identitet.

Argumenten var då som nu: Vi bygger nytt och bättre. Argument som håller för att riva både koja och palats om man vill. Vi vet ju mer nu om hur man ska bygga energisnålt och med bättre hållbarhet, men det innebär ju inte att gamla miljöer kan ersättas med vår tids arkitektur. Snarare att vi kan bygga nytt där vi inte har något som vi borde bevara.

I Kiruna vill kommunen bevara fem hus, länsstyrelsen vill bevara 25. Kommunalrådet Kristina Zakrisson, vill inte att det Kiruna som byggs upp på en ny plats ska ha fler gamla byggnader.


-Det finns säkert de som vill spara kulturbyggnader, men många kirunabor vill nog också att vi bygger nytt nu när vi har chansen.

Jag undrar om hon är medveten om att det är lätt att bygga nytt och svårt att bygga upp det som man har förkastat.

Jag undrar varför ingenjörsvillan och Hjalmar Lundbomgården har ett större värde än Bläckhornen. Hur många arbetarkvarter från förra sekelskiftet finns kvar i riket och hur många ingenjörsvillor?

0-50 är mitt tips.

Dimmigt tänkt

Nere vid älven diskuterar svanarna och jag smyger ner i dimman. Kan de tänka klart en morgon som denna? En dag när jag räknar mina steg genom att tyst säga dimmigt, dimmigare, dimmigast? Jag tror att de i alla fall är bättre på att hålla kursen, än vi skumögda människor.

För vad ska man säga när ett av landets största kommunikationsföretag, Telia, skyller på reservdelstillverkare, när 50 000 abonnenter förlorar sin fasta telefoni och den mobila inte fungerar?

Kurt Eriksson i Gemträsk två mil utanför Boden säger: När det är dimma eller snöfall så går det inte att ringa.

Varken snö eller dimma... i Norrbotten?

Offer för sitt eget oförstånd

Nu är det klart att Dominique Strauss-Kahn inte kommer att ställas till svars. Nafissatou Diallo är inte trovärdig enligt åklagaren på Manhattan. Det går inte att avgöra om hon blev våldtagen, eller om hon inte blev det. De tekniska bevisen håller inte i en brottmålsdomstol med en jury som ska fälla avgörandet. Han är vit, man och mycket högt uppsatt, hon är svart, hotellstäderska och hon umgås med personer som är dömda för brott.

Nu kommer Nafissatou Diallos advokat att stämma den mäktige före detta chefen för Internationella valutafonden och den tilltänkta presidentkandidaten i ett civilt mål. Där är beviskraven inte lika höga.

Ledarredaktionen på le Monde (vänster) sammanfattar socialisten Dominique Strauss-Kahns ansvar så här;
"il est surtout victime de sa propre imprudence." 

Han är med säkerhet offer för sitt eget oförstånd. Men det kan också översättas som att han är med säkerhet offer för sin egen oförsiktighet. 


Med säkerhet är han i alla fall en man med stort ego och stark drift att ligga med de kvinnor han ville, som har förlorat sina möjligheter att använda sin position när han jagar nästa partner.


 Ingen kommer att glömma de vittnesmål som flera kvinnor framförde i Frankrike om hur de hade behandlats av denna man. Hur han utnyttjade sin position inom partiet och i makteliten för att ständigt vara otrogen mot sin fru. Han är en hel generation yngre än Francois Mitterrand men har uppfört sig på samma dinosaurievis.

Men vad säger man om hans fru? Anne Sinclair som länge har varit en av fransk teves stjärnjournalister och som är arvtagare till en av världens största konsthandlare, Paul Rosenberg i New York.

Här är hennes blogg som hon öppnade till stöd för sin make.

När vardagen är ett drama

Träffsäkert, det är språket, berättelsen och huvudpersonernas gestaltning i Johanna Lindbäcks nya ungdomsroman "Välkommen hem". På pricken.
Sara återvänder till Luleå efter ett år som utbyteselev i London. Hon har fått skapa sig ett nytt liv, en egen identitet och en nytt sätt att se på andra människor. Hemma finns kompisar och klasskamrater som levt sitt liv som vanligt.

Hur är det att vara sexton-sjutton år? Hur är det att upptäcka att allt inte är som vanligt? Hur är det att våga släppa in nya människor i sitt liv? Ja, hur mycket svängrum har du som gymnasieelev i en liten stad?  Det vet Johanna Lindbäck som växte upp i Luleå. Idag är hon en av Bokhororna och arbetar som gymnasielärare i svenska och engelska. Johanna Lindbäck måste lyssna uppmärksamt på sina elever för det är deras språk som hon använder. Och hon utnyttjar sina geografiska erfarenheter som, Ursula Berge, kallade kunskapen om att leva på olika platser.

Hur det är att vara rädd för att möta någon som känns pinsam är ganska lika oavsett plats. Men det är viktigt för alla att deras plats finns, i litteraturen, liksom i verkligheten. Den där känslan att huden är för trång känns ännu mer när Sara vandrar i korridorerna i gymnasiebyn. De sega tomma dagarna verkar ännu tråkigare när cykelturen går på en söndagstom Storgata.

Det finns en bekräftelse i att läsa om joggingturer på Gültzaudden, träningar i Pontushallen och möten på Roasters. Men det är inte huvudsaken i denna fina skildring av gymnasielivet i stan. Kärnan är förmågan att kliva in i en ömhudad 17-årings föreställningsvärld och göra den begriplig för andra. När vardagen är ett drama när man måste passa in på alla sätt för att överleva.

Samma ljud här som där.

Äntligen är himlen blå mellan de bulliga molnen. Bullrande molnen. Här far F21:s plan längs med älven och det kan absolut ingen missa. I radion hör jag hur nyhetsuppläsarna varje timme pratar om Libyen. Där kan de lyssna på samma buller. Här är det övningsljud, där är det på allvar. Jag undrar om de som ska skyddas av "den svenska insatsen" lyssnar och känner sig trygga, eller är det som här att bullret både retar och skrämmer?

F21 ska i alla fall vara kvar. Det hörde jag mellan planen som drog förbi.

Det finns huliganer och huliganer

Läste i  the Independent om hur premiärminister Cameron, finansminister George Osborne och Londons borgmästare Boris Johnson deltog i fester med fylleupplopp som avslutning när de läste i Oxford. Alla tre var medlemmar i Bullingdon, en klubb där medlemmarna samlades och festade hårt i samband med att tentamensperioden var avklarad. Vid ett tillfälle kastade de fulla studenterna blomkrukor genom fönstren till en restaurang. När upploppet skulle utredas av polisen vägrade medlemmarna i klubben att vittna. Boris Johnson var en av dem som inte svarade på polisens frågor. Ett beteende som premiärminister Cameron idag vill straffa med att alla familjemedlemmar ska vräkas från det vägrande vittnets hushåll om de bor i subventionerade bostäder.

Idag bor alla tre medlemmarna i Bullingdon i statligt subventionerade hus. Ska Boris Johnson vräkas?

Passande kläder

Lena på "Ingen humor utan allvar" har bästa höstlayouten på sin blogg. Precis så här är det att leva med regn i dagarna sju.

Vi tog sats paraplyet och jag inför turen upp till brevlådan. Dök genom väggen av strilande regn. Då är det lätt att hitta igen nuet och vara närvarande. Idag blir det lite eld i kaminen, bullar och doftande espresso. Andra bra hjälpmedel för att inte försvinna bort från just nu.

Oj, är det Jakob Hellman?

Bästa duetten på Musikens makt. Magnus Ekelund och Jakob Hellman tar över stranden och hela Gültzaudden.

Vilken lördagspromenad.

Först matmarknad med mat från hela länet. Tysk korv, paté och skinka från Jokkmokk. Varmrökt lax från skärgården. Surdegsbröd från Bensbyn. Rotsaker från Smedsbyn och nykokade knäckcrisp från Svartöstan. Jag höll nästan inte på att ta mig till bilen med mina skatter.

Hope faith Life Love

Här är en av de vackraste hälsningar som jag lyssnat till.

Peta hål i tapeterna

"Vad kunna vi göra åt tidens flykt? Sommaren svinner bort, bladen falla till marken. 
Fåfängligt vore det att söka tejpa fast dem igen."

Så skrev Tage Danielsson en höst för många år sedan. 

Jag tycker att han som alltid lyckas beskriva känslan av förlust och behovet av att 

göra något för att fixa till den.

"Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att du inte får leka med Fredrik

förrän hans pappa har betalt tillbaks hundralappen han lånade i julas." 

Så skämtade han också om hur vi vuxna för över våra konflikter till barnen. 

Det gör mig sorgsen. Barnen blir oskyddade. 

I Boden protesterade vanliga människor mot att  en barnfamilj ska utvisas trots

 att barnen inte anses kunna bo med sin mamma när de är i Sverige.

Tage Danielsson och Hasse Alfredsson petade hål i tapeterna

som slarvigt satts upp på folkhemmets väggar. 

Nu är det inte folkhemmets yta som spricker i hörnen och som visar 

upp sina brister. Denna vecka är det industriländernas ekonomi

och hur vi ser på värdet av våra samhällen som rubbas.

Inte ens när Frankrike och Tyskland enas om en plan stabiliseras vår tro på börsen. 

Glädjas får vi göra i Valvträsk nästa helg. 

Då kommer förortens Dogge Doggelito till festivalen.

Drömåket

I en röd fin bil vill jag fara till... Men det är inte målet som hägrar utan resan. I lördags när jag vandrade runt och såg alla älskade veteranbilar kände jag en sån lust att bara drömma mig bort. Ni vet så där som vi alla gjorde när vi satte oss vid ratten som barn.

Tänk vad spännande det var att sitta bakom grannens ratt i den ljusblå folkabubblan. Först hade vi varit med och tömt hela bilen på tomma karamellpåsar, sand och hö. Dammsugit. Torkat alla lister med såpa. Och duschat hela bilen med iskallt brunnsvatten. Glansen från lacken var återställd och som tack för hjälpen fick vi sitta där och drömma.

Vi såg Köpenhamn genom vindrutan. Drömde om Tivoli. Tog färjan till Bornholm. Kände den vita sanden mellan tårna. Doppade oss i havet. Och åt nyplockade jordbaer med piskeflöd.

Nästa resa gick till Kolmården och djurparkens nya attraktion, linbanan. Vi berättade för varandra om lejon, tigrar och vargar. Drömde om att få simma med delfinerna.

Varje dröm var lika verklig som om vi hade varit med. Vi var nöjda. Uppfyllda av allt som vi hade upplevt.

Idag är det otroligt svårt att på samma sätt vara närvarande i en dröm, eller nuet. Vi kallar det mindfullness. Den konsten är något jag vill bli bra på alla da'r. Närvarande nu.

Inte bara bröd

Nu har jag läst Stéphane Hessels stridsskrift för människovärdet och engagemang, SÄG IFRÅN. Han är motståndskämpen och diplomaten som vid 93 års ålder fick nog. Inte hade han och de övriga i motståndsrörelsen, kämpat för sociala reformer efter andra världskriget för att se hur den ena och den andra rustas ner.

När jag såg denna gamla brödbil på Höslaget i Avan fick jag en bild i mitt huvud. Jag såg alla dessa sociala framsteg som Europas folk kämpat för efter det andra världskriget. Reformer som är lite skamfilade och som behöver en upprustning, inte en skrotning.

Stéphane Hessel, som var med och skrev FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, kräver att vi tar de sociala framstegen och människovärdet på allvar.

" Vi står idag mellan det första decenniets vidrigheter och de följande decenniernas möjligheter."

Så sammanfattar Stéphane Hesssel klimatmötet i Köpenhamn. Han tror att vi kan ta ansvar och påverka efter 93 år på vår jord.

Utförsäljning

Idag läser jag i tidningen att vårt kommunala bostadsbolag säljer ett av kvarteren med 50-talshus utanför stan. Köpare är ett bolag som finns i södra Sverige.

Svenska bostadsfonden presenterar sig så här för hyresgästerna: Vi har delat upp vårt fastighetsbestånd i två regioner. Region Öst sträcker sig från Norrköping och Söderköping längs med Sveriges ostkust via Västervik och Oskarhamn ner till Kalmar. Även studentstaden Växjö ingår i Region Öst. Region Syd består av de idylliska skånska kommunerna Hörby, Tollarp, Örkelljunga och Simrishamn.

Var finns vinsten med att köpa ett kvarter med lägenheter i Luleå?

Så här presenterar sig företaget inför investerare:

Svenska Bostadsfonden är den snabbast växande onoterade fastighetsfonden i Sverige med fokus på bostadsfastigheter och vänder sig till institutioner, företag och privatpersoner. Tack vare marknadens stabila och reglerade struktur har investeringar i bostadsfastigheter utvecklats bättre än börsen de senaste 20 åren samtidigt som aktier och andra fastighetsslag haft en betydligt högre risknivå. Svenska Bostadsfonden förvaltar idag omkring 2 500 lägenheter om totalt drygt 180 000 kvadratmeter fördelat på 14 orter och har ca 1,6 miljarder kronor under förvaltning.


Lägenheterna används som värdehandlingar och företagets mål är inte att äga fastigheter utan att ge avkastning till ägarna av fondandelarna.


Det kan vara bra för hyresgästerna om ägandet är långsiktigt. För väl skötta fastigheter ger bättre avkastning i längden.


Liksom väl skötta bilar håller mycket, mycket längre.

Ord som förändras

Winbergs intim. Butiken är tömd. I fönstren hänger vita trådgardiner. Allt är borta, inte ens en knappnål finns kvar. Men vad var det som fanns i lådorna bakom disken? Vad var som som visades i glasdisken? Ja, vad var det som intim stod för?

Service.

När man klev in här fick man veta vad som passade och vad som inte gick ann.

Hållbarhet.

Det som fanns här höll för många tusen tvättar.

Men varken det ena eller andra överlevde lågprisbutikernas ställ med underkläder.

Intimt var det att gå in och få sin första BH utprovad.

Fördomar och klassklyftor

"Hur ska vi beskriva agerandet från de finansmän som tvingade ner vår ekonomi på knä 2010. Altruistiskt? Inkännande? Vänligt?"

Det frågar den brittiske komikern och skådespelaren, Russel Brand,  i  the Guardian när han skriver om Londonkravallerna.

"Kan verkligen egoismen i det brittiska samhället isoleras till människor klädda i munkjackor?"

Samma fråga ställer sig Denise Mina i sin senaste bok, Getingsommar. Med hjälp av de starka motsättningar som finns i det brittiska samhället skildrar hon hur  finanskrisen och fördomar smular sönder möjligheten till ett rättvist bemötande.

"Vem förstör livet för vanliga människor mest effektivt?"

Finansmän som spekulerar bort hundratals miljoner kronor, eller unga människor som har tappat all framtidstro? Är det krossade fönsterrutor, eller försnillade pensionspengar som kommer att skada samhället mest?

Det några av frågorna som Denise Mina ställer och som hon besvarar med sin empatiska berättelse.

I Storbritannien lever var sjätte hushåll i en statligt subventionerad bostad. Nu hotar premiärminister Cameron att vräka alla som har familjemedlemmar som deltagit i upploppen. Det räcker alltså att bo tillsammans med en fönsterkrossare för att bli straffad, om du tillhör den fattigaste sjättedelen av befolkningen i det förenade kungariket.

Jag är en huskramare

Jag är en bakåtsträvande huskramare som inte förstår varför hus utan skador ska rivas. Jag blir fortfarande ledsen när jag ser planket runt Fritz Olsson-tomten. Men det är inget jämfört med hur kirunaborna kommer att känna när deras historiskt viktiga stadshus är rivet. Jag kan inte begripa hur det kan vara omöjligt att flytta detta hus till en ny plats i det nya Kiruna. Finns det något hus som är viktigare, förutom kyrkan, att ha med sig när staden flyttar?

Traditioner tycker jag annars om att bryta. Tänk vad tråkigt om vi skulle upprepa vad vi gör vid alla olika högtider varje år under våra korta liv. Kräftpremiären i torsdags är en tradition som många inte kan leva utan. Visst är det kul att fiska kräftor och visst är kräftätandet en kul fest. I år kommer en av ingredienserna att fattas på många kräftskivor. Dillkronor. Varför är det så svårt att hitta dill med kronor?

Nästa gång är det surströmmingspremiär. Surströmmingen är en historisk medeltida maträtt. Men surströmmingsskivorna är ett modernare fenomen.En tradition som jag längtar efter, är när den första potatisen tas upp. För det mesta sammanfaller potatisen och surströmmingen som av en händelse.

En annan tradition som snart är aktuell är lingonplockarutflykten. Den kanske inte blir av i år. Lantbruksuniversitetet påstår att de röda bären torkat in. Vilken tur att det finns lite kvar i frysen.


En ny tradition för mig och många andra är att söka efter svampar istället. Veckans regnande har fått skogens guld att växa till sig. Nu finns det kartor som visar hur vi kan söka svamp. Det är bara att hoppas på att det finns en karta som visar var det finns ätbara svampar.

Verkligheten slår alltid dikten - nästan alltid

Carolina Neurath ekonomireporter på Svenska Dagbladet berättar historien om Sven Hagströmer, Mats Qviberg och deras bolag. Hon har gjort ett imponerande arbete. Både med undersökning om vad som hänt sedan bolagen startade och med hur hon gestaltar sitt material. Jag bara njuter.

Årets thriller. Ett persongalleri som lever upp till alla de bästa litterära berättelser som jag läst om finansvärlden. Men nu är det verkligheten som skildras. Personer, bolagets sociologi, och tidsandan skapar ett klimat som gör undergången helt begriplig. Historien bakom banken som förlorade sitt tillstånd 2010 är en upprepning av vad som hände när samma företag ansökte om att få bilda bank 15 år tidigare.

Då sa Leif Pagrodsky nej.

Nu var det Finansinspektionen som satte stopp för de två ägarna.

Följ med

Ja, kom till Bodens konstgille och se på Siv Markströms fina bilder. Ljuset berättar var bilden är hämtad. Ja, den är från Österlen. Där alla kullar är backar och vinden sliter tag i allt. Om jag får gissa kommer vinden från Hanöbukten och molnen från Polen.

Det är så spännande att upptäcka hur olika ljuset speglar sig i vårt landskap från Skåne upp till älvens strand.

Borttappat

Här hittade jag en handväska som en dam glömt. Tur att vi hittade igen henne.

Efter att ha gått igenom massor med saker som jag har flyttat från det ena rummet till det andra vet jag att jag hela tiden tappar bort; ord, saker och viktiga kom-i-håg.

Det var otroligt härligt att få återse min gamla ipod, min fina akvarellpensel, boken med mina första bilder och allt annat som jag hade lagt på bra ställen. Bra men bortglömda. Nu är det återfunna. Och jag har fått hitta på ett annat fungerande sätt att samla saker på.

När började saker försvinna efter det att jag hade lagt dem på bra ställen? Jag tror att det började när jag blev avbruten i tanken av annat viktigare och mina fina flickor. Det var som om den avbrutna tanken inte kunde lagas och att minnet bara försvann.

Nu har jag återtagit möjligheten att hitta igen det som jag har lagrat, tror jag i alla fall. Det vore en lisa om det är sant. Vad jag skulle få tid över till annat än att försöka minnas var jag stoppade det som är viktigt. Vad jag skulle hinna med, om mitt nya system är kompatibelt med mina små minnesceller.

Nouvelle vague

Helt galet. Här och här, Lyssna här.

Höst

Idag är det vardag igen.  Det märks om man vill ta till de små orden. Med lite större ord skulle man kunna säga att det är som om vi lindats in i ett dimgrått fuktigt täcke.

Tur att några resliga gula höstblommor lyser upp.

 Pilen har växt så det knackar i sommar. Idag står den i regndiset och ruskar på sig.

 I ogräshörnan darrar utblommade rallarrosor tillsammans med torra gräsvippor.

Trots allt är de gråblå kullarna mot väster drömskt vackra.

Avskedsblomma eller kanske en blomma för att bli glad

Idag fick jag en blomma av Eva på KONSTiga kaféet. Ett tack för sommarens utställning och ett avsked till denna säsong. Nu är det slut. Men också en början på en annan tid.
Det är lite melankoliskt att denna semester är slut. Vi for till österlandet för att känna att vi verkligen är lediga ända till imorgon. Det krävs nästan att vi far från vardagen hemma för att det ska kännas riktigt ledigt. Och igår var det rätt svalt. Skönt att komma fram till ljuset i Torneå. Det som uppstår vid Bottenviken i Torneälvens utlopp. Vattnet reflekterar och det känns som om vi hamnar långt söderut.
Idag var det helt annorlunda. molnigt och svalt ända fram till fyra. Sen kom solen och värmen och sommarkänslan igen. Väntar på ungskycklingen och möjligheten att sitta ute på altanen och njuta av en ljum kväll till. För imorgon börjar vardagen.

Inte helt fel det heller.

Misspassning

Alla dörrar är för stora. Alla dörröppningar för små. Detta händer varje år på sensommaren. Luftfuktigheten under rötmånaden märks här, där luften är frasande torr annars.

Nu är det sensommar och i natt var det den första höstnatten. Det vänder fort ibland. Igår var vi på stranden och badade i det ljumma vattnet, idag var det sex grader när jag hämtade tidningarna. Inte ett moln, strålande sol och den friskaste luft. Celina valde att sova ute och hon hade bråttom in för att krypa upp i en varm säng.

Jag hoppas att det kommer nya ostliga vindar med mer sommar.

Nyklippt

Igår var det klart med sorterandet och bärandet. Då ryckte J och L in för att slänga allt på soptippen och för att bära ner gästsängar. Det blev en lång dag. Först gick vi upp för att göra släpet klart för besiktning klockan sju. Sen samlade vi in  allt vi bara kunde som skulle till soptippen. Varför? Jo, för att L:s bil är en förutsättning. Det är bara han som har en dragkula.

När första varvet var klart övergick vi till att demontera en säng till. Hela sängramen var sned så den fick åka till tippen den med. Nu är ett gästrum klart. Ett arbetsrum nästan klart. Det är bara vårt sovrum som återstår. Hit kommer två sängar i kväll. Och se är det bara köket som återstår...

Tur att vi fick en paus. Jag fick en ny frisyr. Och på vägen hem andades vi ut i Gäddvik på det fina kaféet.

Kafé Rävastens efterädare

Jag slänger gamla papper i svarta sopsäckar och bär prylar upp till mitt nya rum och längtar bort. Till slut bara åker vi. Hamnar i Vändträsk på det ljuvliga lilla kaféet. Här finns vänlighet och omtanke. Här finns en frodig trädgård fylld med malva, daggkåpa och vilt växande växter. Och skyltar som jag behöver. Tänk vad bra om vi alla kunde låta trädgårdsmästaren ta semester.

Vissa dagar bara blir - bra att minnas

Nu när S flyttat in i sitt kollektivboende så skulle vi fixa en flyttpresent. Det hon längtade allra mest efter är en elvisp. Sagt och gjort. En visp och sju småkakor senare kom vi på besök till den nyrenoverade femman där hon bor. Hon bor granne med Ulrika Hydman Walliens skulptur och har en stor balkong i söderläge. Saft, kakor och massor med solsken. Det är en av de sommardagar som är goda att minnas.

En annan dag som jag kommer att ta fram i vinter är vårt besök i Lövskärs hamn. Ljumt vatten i havet. Lyxmackor och chokladtårta. Fisk från båtarna. Och goda möten med människor vi inte sett på ett tag. Havet som en spegel i hamnen där små små fiskbarn simmar i det klara vattnet.

Minnen som värmer när vindarna viner från nordväst. Bättre än den hetaste kamin. Även om en vedbrasa hjälper.

Komplicerat

Anne Holt skriver mycket klokt. Här är hennes text från DN. Många frågor som behöver komplicerade svar.

Motsatser

Så här ser det ut idag.
För ett år sedan var det livligare i trädgården.

Lägg märke till "dagsljuset".

Före och efter

I förra veckan hände två saker som alltid kommer att vara milstolpar i mitt liv. På måndagen förlorade min mamma sitt ben efter många månaders smärta. På fredagen förlorade jag och många andra bilden av hur vårt samhälle är.

Idag har några dagar förflutit sedan oron och rädslan byggde bo i mig. Det är som om en kall, frusen fågel darrar och  kramar mitt hjärta. Jag känner mig sluten. Men all kyla skingras av de unga människor som här i Luleå och på många andra ställen engagerar sig för livet och demokratin. Som hyllar vårt samhälle fyllda av tillit.

En annan oväntad förändring är att jag oroar mig mindre inför beslut i vardagen. Vad som är viktigt är helt enkelt självklart.

Ljuslek

Tomrum

Mina ord är slitna. Mina texter var för en annan tid. Ensam på älvens strand försöker jag hitta det jag förlorat. Men det är bara åskans muller, blixtarnas ljus och kylan i luften som får mig att nå några få bokstäver. 

Vad lagom kan vara

Att köra 30 mil om dagen och njuta av nya platser.

Vilsamt

Ibland är mellanrummen och paustiden viktigast. Här är en av denna sommars favoriter. Wij trädgårdar.

Turbinhallen är minst lika skulptural som de välplanerade installationerna.

Upphittat

Promenerar genom Vasaparken och tittar på alla barn som leker.

Vad ligger där? En handväska. En kvinna från Kisa har glömt sitt liv på en parkbänk i huvudstan.

Vad ska vi göra?

Åka till Handelsbanken och lämna in bankkortet? Åka till polisen vid centralen? Finns det någon adress eller kan vi använda mobilen för ringa upp någon anhörig?

Då ringer mobilen och en Ulrika undrar varför inte hennes mamma svarar i sin lur. Vi bestämmer ett möte vid bänken nedanför kullen om någon minut.


Men först kommer mamman rusande mot oss. Vilken tur! Vad bra att ni hittade oss.


Jag hittar ingenstans i den här sta'n. Tack för att ni vaktade allt som jag har.

 Ett litet äventyr en helt vanlig dag.

Sven- Harrys

Nu har jag sett ett livsverk. En dröm som gått i upp-fyllelse. Ett monument över nutiden. En gyllene paviljong granne med Vasaparken
och Sabbatsbergs-
sjukhus.

Tomt och glänsande är de adjektiv som jag inte vill skriva men som står framför alla andra när jag ska fortsätta att beskriva vad jag sett. De sju (7) konstnärerna som fått varsitt stipendium är intressanta. (Men Karin Mamma Andersson visar två verk!)

Det är Lena Cronquists skulpturer jag kommer att minnas. De är så innerliga. Så tunga. De var värda att vi körde fel när vi lyssnade till GPS:en och hamnade på Eastmansvägen 10.