Om att statera och mycket annat

Min yngsta dotter fick ett jobb idag. Hon skulle vara inne i stan tidigt i morse för att statera i Kjell Sundvalls film. Men planerna ändrades och hon kom hem igen. Efter några samtal fick hon ett nytt jobb ute på flygplatsen. Hon skulle statera som resenär. Hennes favoritsysselsättning är att resa, så hon var riktigt glad. Mörka kläder, men inte svarta, resväska och så körde hon iväg. I väskan fanns väntlitteratur och en neutral kofta.
Lägg märke till att hon hittade en väska med tag. Det var viktigt.

Det är inte lätt att få tag på jobb när man är arton år. Hon var så sprudlande glad att det fanns ett till henne idag.

I morse tittade jag på morgonteve. Där satt två välmakade bloggare som skulle berätta om varför de är populära. Den ena kommer från Umeå och hon skriver om vad hon vill köpa och vad hon handlar. Den andra är från Stockholm och hon berättar om sitt liv som bloggkändis. Två snälla, söta, ofarliga konsumenter som lever på att ta emot varuprover och skriva om dem. Det är faschinerande att de kan leva på att skriva om prylar och konsumtion. Andra mer allvarligt lagda skribenter i deras ålder får inte en krona för att skriva om livet, politik eller det som de brinner för.

Många unga tjejer bloggar varje dag. De berättar om sitt liv i ord och bild. Väldigt ofta är det flitiga unga damer som sliter med sitt skolarbete, samtidigt som de ska leva upp till en roll av att vara coola. Det är sällan de har tid att koppla av. Jag hoppas att deras liv ska bli rikt trots att så mycket krävs av dem redan innan de har hunnit välja väg.

Bilden högst upp på sidan skulle ha hamnat här. Den är en del av min ljusdokumentation. Idag var det klart ute. Ljuset fanns kvar i minst tio minuter efter tre.

Upp till bevis SMHI

Här är en bild som visar hur vädret var idag. Ganska många tunna moln och sol. Men lyssnar jag på SMHI hade vi moln och lite snöfall.
Så här är det ofta vid älvens strand.
Vi lyssnar på metrologerna och tittar ut genom fönstret. Bilden vi hör och vad vi ser hör inte ihop.
Tur för oss. För vi har ofta sol när molnen täcker alla kartor och bilder som metrologerna visar. Sol. Inte lika många timmar som för en vecka se'n. Men ändå ljusare än molniga vyer från ovan.

Ljuset tar farväl

Någon minut före tre och sen var det natt.

Överlevare

I alla väder och temperaturer har vår murgröna överlevt allt sen början på maj. Storm, regn, nattkyla, sommartorka och snö. Jag undrar om detta är den sista veckan den finns kvar, vi har tvåsiffriga minusgrader på natten.
Idag är den det vackraste i trädgården med sina gröna blad och frostens spetsmönster. Det ser ut som om den är tillverkad av glas.
Vi är insvepta i frostdimma och luften känns som nålstick.
Inomhus sprakar brasan i kaminen. Kontrasten mellan luften i huset och utanför är hisnande.

"Insnöad"

Jag har "snöat in" på solens nedgång över älven. Det går så fort. Ena minuten lyser hela världen och snön är en enda ljusförstärkare, den andra är det redan natt. Idag höll kylan i sig och det blev aldrig varmare än minus fem. Bara doften av kyla fick Celina att vända i dörren. Nu ska det mycket till innan hon går ut. Hon doppar tassen i snön fnyser och vänder om. Ibland skulle jag vilja göra det samma. Vända ryggen till kylan.

Ljusrus

Vid älvens strand dansar dimman sin senaste dans. De nya stegen gör oss yra. Solens strålar följer oss när vi räknar. Vips har dimman dragit sig tillbaka och vi står där ljusrusiga och glada. Snön drippar och droppar från de isiga grenarna.

En vintersaga II

En Vintersaga

http://www.youtube.com/watch?v=ZZSl_IaIQOA&feature=related.
Lyssna och sjung med Monica Törnell. Strunta i bilderna.

Järnvägslinje till salu

Storbrittanien var först med att sälja ut sin järnväg. Både spåren och trafiken gick under klubban under Thatchers 80-tal. Sedan dess har det varit många olyckor, stora problem med att driva trafiken och ägarbyten hit och dit.
Idag är det linjen mellan London och Skottland som är till salu. Det privata bolaget som vann upphandlingen, (på tio år), har gett upp efter tre. Löften om måltider och service gick inte att hålla. I första klass serverades en kaka med te, istället för den måltid passagerarna hade betalat för.
Nu ska ett statligt bolag höja standarden och försöka hitta ett privat som kan driva Skottlandstågen inom 18 månader. Den statliga chefen börjar sitt arbete med att säga: Passagerarna ska inte tro att det kommer att bli som när brittiska SJ skötte tågen. "Vi kommer att fortsätta på samma sätt som det privata bolaget, men med riktiga måltider."
Här vid älvens strand har vi ett eget SJ. De sköter Norrlandstågen. Reglerna för passagerarna söder om Sundsvall är helt annorlunda än dem vi lever med. Ingen skulle tro oss när vi berättar om de gamla slitna vagnarna som vi får åka i på dagtågen. Ingen skulle vilja färdas med våra långsamma tåg söderut. Inte många vet att vi får lov att sova i Umeå om vi ska till Universitetssjukhuset med tåg.
Nu väntar vi otåligt på att vi ska få dubbelspår. Då kan allt fraktgods rulla söderut utan att ständigt stå och vänta på olika mötesstationer. Det ena spåret är stambanan, det andra kustjärnvägen, som funnits planerad i minst 15 år.Jag kommer aldrig att glömma det första beslutet om Norrbottniabanan. Då var min svärfar 83år,( han skulle ha fyllt 98 i år), han jublade och sa att äntligen skulle han kunna resa med tåget igen. Som gammal järnvägare saknade han tågresorna som han tvingats byta mot flyget. Då för 15 år sedan lovade politikerna att vi skulle få vår moderna järnväg till nästa år.
En resa till Umeå skulle ta knappt två timmar, en till Gävle fyra och en halv och till Stockholm sex timmar.
Idag vinkar jag av mina vänner vid byns station. De får snällt sitta på tåget i 14 timmar innan de är framme vid Stockholms central. Tre privata bolag har sedan avregleringen kört våra tåg. Vad vann vi? Att priset är högre och resan långsammare?

Mer snö

Här bor Amandus. Han har önskat sig snö i stora lass. Nu skottar han varje minut. Nere i grytet vid buskens rötter sitter småtomtarna och fnittrar. Tänk att Amandus aldrig lärde sig det mest elementära. Härlig fluffig snö ger behov av skottning hela da'n. Elvira som bor i stugan intill tar fram sin släde. Hon åker i full fart nedför backen. När hon är klar kan alla gå utan att få snö in i skorna. Snön får falla bäst den vill, tänker Amandus och rullar ner för kanten. På åkern gör han snöänglar. Tomtarna i grytet, de vågar inte gå ut. Elvira skottar ihop en hel hög med mjuk nysnö. Där hoppar hon tillsammans med Amandus. De mular varandra och kastar snöboll. Nu är de genomvåta och rödrosiga. Mamma har varm choklad och en brasa i spisen. Sockorna och mössan har torkat till nästa dag. Så var den da'n slut.

Etthundra

Etthundra inlägg och nu är det vinter. Fluffigt vitt överallt och ingenstans.

Skuggspel

Lagren av skuggor livar upp det bleka. Afrikansk batik blandat med skuggor från sakerna på fönsterbrädan. Solen står lågt. Lyser. Nu är det fyra månader till nästa gång den når samma styrka.

Bakelsekult

En enda gång har jag firat krigarkungen Gustaf Adolf.
Hösten 1975.
Regnet öste ner och jag hamnade på Paleys, ett tjusigt konditori mitt på Avenyn i Göteborg. Vi var tre, som aldrig hört talas om den västliga kulten för kungen, som stred i dimman vid Lützen. Men utan att ha hunnit öppna våra munnar för att beställa, (då hade vi avslöjat oss), fick vi tre bakelser med kungens siluett. Varmt te, imma på fönsterrutorna. En ljuvligt god bakelse med marsipan, sylt, mandel och choklad. Utanför ven vinden. Vi njöt av en högtid som är väl placerad. De mörkaste, fuktigaste och blåsigaste dagarna på hösten, då behöver vi tusentals kalorier och en sockerchock.
Idag ska jag fixa en riktig kaloribomb. Marsipan, smör, kardemumma och kanel i äpplen med vaniljgrädde. Jag hoppas att det blir en god kompensation för bristen på LJUS.

Skaka på huvudet

Sjukförsäkringen ska ge ersättning till dem som har så svåra symptom att de inte kan utföra ett arbete. Det är vad socialförsäkringsministern Christina Husmark Persson säger vid varje intervjutillfälle. Men så tillsatte hon en utredning...och nu ska två grupper med svåra symptom skiljas ur sjukförsäkringen - människor med svår sorg - de får lov att sörja i två veckor och gravida som får svåra symptom i slutet av graviditeten- de får vila sig en månad före beräknad nedkomst. Bägge grupperna med en ny etikett.
Vad vinner vi med detta?
Vad spelar det för roll vad ersättningen har för namn? Varför måste våra makthavare hitta på nya ord, istället för att hitta nya vägar som kan hjälpa de som är mest utsatta i vårt samhälle. Satsa pengarna på rehabilitering och stöd,( Anna Hedenborg kan klara sin försörjning utan bidrag från skattebetalarna).
Om vi fortsätter med att tillsätta utredningar som lämnar oklara förslag kommer vår verklighet att ha lika lite fokus på det som är viktigt, som sökaren i bilden ovanför.
Grått, suddigt, oklart, ofokuserat.
Inte en självklar väg att hitta användbara verktyg inför framtiden.

Ett vitt löfte

Lapphandskar dansar,
det är yrsnö,
kristallerna lägger sig över marken,
lätt snö,
nysnö,
spårsnö,
virvlande snödans.
Snödriva.

Ordtomt

Trots att jag köpte ett nytt alfabet känns det ordtomt. Orden har inget viktigt att säga. Det känns som när en totalitär diktatur har kidnappat språket.
Fredsinsats = 100.000 soldater i Afganistan
Hemlagad mat = på Findus i Bjuv
Innovativ chef = Bryter mot alla avtal.
Giftfritt = innehåller gift inom gränsvärdena
Jag tänker inte påminna er om fler ord som byter betydelse. Jag vill älska mitt klara tydliga språk. Våra korta meningar. Vara lycklig över att det korthuggna tvingar våra makthavare att tala klarspråk om de vill behålla sin trovärdighet.
Här vid älven råder ofta sparsamhet. Det är ingen idé att slösa med orden. Det är självklart att tystnad betyder att allt är bra.
Effektivt.
Det är ordet som beskriver vårt språk.
Det be-int-hövs mer än innerlighet.

Ja, ja, ja

Har sett denna lista på flera bloggar och nu hoppar även jag på. Jag gillar ju deckare men är jag verkligen en sån deckarfantast som jag tror?

Hur många av dessa har du läst?!

1. Män som hatar kvinnor – Stieg Larsson
2. Flickan som lekte med elden – Stieg Larsson
3. Luftslottet som sprängdes – Stieg Larsson
4. Sprängaren – Liza Marklund
5. Nobels testamente – Liza Marklund
6. En plats i solen – Liza Marklund
7. Coq Rouge – Jan Guillou
8. Fiendens fiende – Jan Guillou
9. Madame Terror – Jan Guillou
10. Isprinsessan – Camillia Läckberg
11. Tyskungen – Camilla Läckberg
12. Sjöjungfrun – Camilla Läckberg
13. Mördare utan ansikte – Henning Mankell
14. Hundarna i Riga – Henning Mankell
15. Kinesen – Henning Mankell
16. Skuld – Karin Alvtegen
17. Saknad – Karin Alvtegen
18. Svek – Karin Alvtegen
19. Det grovmaskiga nätet – Håkan Nesser
20. Fallet G – Håkan Nesser
21. Människa utan hund – Håkan Nesser
22. Den döende dandyn – Mari Jungstedt
23. Den mörka ängeln – Mari Jungstedt
24. Den dubbla tystnaden – Mari Jungstedt
25. Gråt i mörker – Björn Hellberg
26. Pojken som inte ljög – Björn Hellberg
27. Nattvandraren – Björn Hellberg
28. Solstorm – Åsa Larsson
29. Det blod som spillts – Åsa Larsson
30. Svart stig – Åsa Larsson
31. Statsrådet och döden – Bo Balderson
32. Mord, herr talman – Bo Balderson
33. Statsrådet klarar krisen – Bo Balderson
34. Stum sitter guden – Anna Jansson
35. Alla de stillsamma döda – Anna Jansson
36. Må döden sova – Anna Jansson
37. Faller fritt som i en dröm – Leif GW Persson
38. Linda – som i Lindamordet – Leif GW Persson
39. Den som dödar draken – Leif GW Persson
40. God natt min älskade – Inger Frimansson
41. Skuggan i vattnet – Inger Frimansson
42. Mörkerspår – Inger Frimansson
43. Midvinterblod – Mons Kallentoft
44. Höstoffer – Mons Kallentoft
45. Sommardöden – Mons Kallentoft
46. Tunnare än blod – Åsa Nilsonne
47. I det tysta – Åsa Nilsonne
48. Ett liv att dö för – Åsa Nilsonne
49. Nattfåk – Johan Theorin
50. Gud som haver – Ingrid Elfberg.
51. Det är inte sant. När hann jag läsa dem? Jag brukar sova på nätterna. Det är texter som ofta runnit genom mina ögon, gett mig avkoppling, roat mig, låtit mig glömma smärta eller väntan.
    
52. Ja, ja, ja, jag älskar att läsa mycket och det mesta.

På en bänk

Här borde jag sitta oftare. I allt det bleka. Det är som om bristen på klatschiga färger gör bilden och tiden tydligare. Nuet blir verkligt. Det finns ett utrymme att stanna upp. (Bra tips: Glöm mobilen.)
Det var inte ett långt ögonblick nere vid älven, lite kallt när man satt stilla, men stillheten gav vila. Nya krafter att försöka ändra på saker. En koncentration.
Lunchen intogs i skolmatsalen, och tiden tappade jag bort precis som vanligt.
Vardagsprat, kaffebryggande, bulltuggande och skratt. Jag kanske hittade igen den(tiden) i möten med människor runt matbordet.

I Mellanrummet; emalj II

Nu syns det lite bättre, eller hur?

I mellanrummet;emalj

Små, små lekar med emalj och en större bild. Den större bilden med huset på Rådmansgatan är gjord förra gången i verkstan, de små kom till nu. Jag befann mig i "mellanrummet" så kreativiteten räckte till några lekfulla broscher.

Varma grader

Ibland bara pirrar det. Glädjen över några vackra blå minuter innan allt blir natt.
Det är inte kallt, utan lite fuktigt och flera plusgrader. Dagen liksom kom av sig när molnen rullade in och suddade ut all färg. Hade jag inte snavat över en hög med rostfärgade björklöv hade allt varit grått, ljusgrått, brungrått, blågrått och så smutsgrått.
Men...så ändrade sig ljuset och hela världen blev blå. Alla träden som står på parad vid stranden skimrade i blålila, luften blev ljust blå och bergen bortom älven ultrablå. Den blå timmen väckte mig ur det vardagsgrå, (och jag hann ut för att visa er andra). Ingen timme dock, utan blott tio minuter. De räckte för att få mig på glatt humör.
Här vid älven kan jag drömma om l'heure bleu på boulevarderna i Paris, tiden finns , men trampar jag på gatorna är det som om jag förlorar förmågan att uppleva varje minut.

Balett med stort B

Igår kväll fick jag vara med om något annorlunda. Jag och alla andra som tittade på tvåan fick se kreativitet. Jag fick uppleva hur danser uppstår, hur misstag rättas till och hur man filmar en dans kreativt.
På min skärm dansade Michail Baryschnikov och Ana Laguna i Niklas Eks fantastiska koreografi, filmade gjorde Jonas Åkerlund. Vi fick möta de utrycksfulla dansarna vid Bolschojteatern i Moskava.
De fick en dans av Christoffer Wheeldon... vars kreativitet kraschade till att börja med mot dansarnas tradition. I Moskva är man ett objet som gör som koreografen säger, nu fick alla vara med i skapandet av dansen. Det var omtumlande att se vad som hände danskompaniet när allt vändes upp och ned.
På köpet fick vi se hur stora dansarna vid Bolschoj är i hela Ryssland. Presskonferensen fyllde hela parketten, och dansarna de kunde köpa sin balettskor med 90 procents rabatt.
Spännande, nyskapande och en kväll då jag inte somnade framför tjockteven.

Tomhet

Här bakom AB hade vi vår härliga ateljé.
Tre trappor upp.
Nio olika temperament samsades
i köket, (disk, såpa till penslarna och gammalt porslin slogs om ytan).
Då hade vår kreativitet varsitt rum,
nu är den inte lika lätt att fånga.
Huset är döpt efter Fritz, som kom,
vandrande till Luleå och, öppnade butik.
Huset mot Storgatan är hans palats.
Två stora butiker med ur och guld.
Vår ateljé byggdes när var familj hade piga.
På FEM kvadratmeter fick hon leva.
Nu är huset snart tömt.
och vi får galleria nummer sex.
Ett högt hotell och en tomhet
där vår vackraste reklamskylt glittrar.

I mellanrummet

Jag befinner mig i mellanrummet.
Här har jag tänkt stanna en stund.
Vandra.
Vila och tänka långsamt.
En paus.
Hitta en idé, eller två. Plocka fram gamla.
Hoppas på ett möte med det oväntade.
Vända upp och ner på det invanda.
Vänta på att kreativiteten bjuder upp.
Då tänker jag lära mig alla stegen.

Fjolla

Fjolla - betyder vimsig kvinna eller feminin man, enligt den svenska nomenklaturen, säger upprörd äldre man.
Jag blev inte upprörd bara full i skratt.

Kyligare tider

Minus tio. Ser ni hur det känns. Stickande, ilande och otroligt vackert. .
Det är nu som skillnaderna i klimat märks mest. I Hammenhög gräver min vän i sina land och plockar de sista tomaterna i växthuset. I vår by är vi lyckliga över att vinterdäcken sitter på, att vi har hittat igen motorvärmarsladden i uthuset och att kommunen har sandat i Notviksrondellen när vi kör in till stan på morgonen.
Idag tänker jag mycket på centrum och perferi.
Dagens tidning berättar om en by söder om Gällivare där byborna får allas telefonsamtal. Precis så där som det är i gamla pilsnerfilmer. Ringer det till Johansson, så ringer det hos alla andra i Mettä Dokkas. Byborna felanmälde till Telia i maj. Idag svarar Telias talesman att:"Det är inte vi som äger ledningarna.". Han hänvisar till att ledningarna håller på att repareras av ägarna. Men det är inte byborna i Mettä Dokkas som hyr ledningar av bolaget, det är det Telia som gör, och som har ansvar inför sina abonnenter i byn. Byborna de får inte veta när de kan sätta in sina jack igen. Idag ringer det så ofta på nätterna att de har dragit ur dem.
Låt oss säga att samma sak skulle hända ännu närmare centrum. Att byborna var bosatta i Jakobsberg, (det är ungefär lika långt bort från stan), hade någon accepterat att bredbandet och telefonen inte fungerade som det ska i ett halvår?

En minut

En minut av det sista ljuset. En minut innan det blir natt. En grad kallt och så otroligt vackert.

Minnen från Sovjettiden

Jag läste ryska på gymnasiet. Vår lärare, Nina Billing, var yngsta dottern till en professor från tsarens Ryssland. Hon kom som sjuåring till Stockholm, hennes far undervisade och skrev läroböcker i Sverige.
En vecka in på första terminen fick alla elever som läste ryska i Sverige ett erbjudande om att få resa till Moskva och Leningrad på påsklovet. Resan kostade nästan ingenting och innehöll flyg, hotell och alla måltider.
Vi reste iväg påsken 1974. I bägge städerna, Leningrad och Moskva, var vi bevakade. En gång lyckades vi dra iväg till ett studenthem utan vår uppvaktning. Det berodde på att vi åkte fel och trasslade runt. Äntligen var vi ensamma när vi kom fram.
Vi lärde oss att människorna där vi var hade det hårt, svårt och att de ville något annat. (Bilden visar på hur förljuget livet i Sovjet presenterades.)
Parentes:Sen när hela systemet rasade tänkte jag ofta på att det var dessa människor som levde i sovjetsystemet som betalat för mycket av vår välfärd. Rädslan för att löntagarna i Norden skulle ta till revolutionära metoder med stöd från öst hade ju lett till att vi hade det bättre än många andra. Och jag var säker på att arbetsgivarna och kapitalägarna skulle ta chansen att ta över mycket av det som vi hade i den gemensamma sektorn...
Nu förstår jag att resan var ett sätt att ge oss band till Sovjet.
Eva, på en av mina vänbloggar berättar om möten och fester med ambassadtjänstemän. En ansträngning från ryssarnas sida som bara uppfattades som plump och tråkig.
Och så läser jag om Jan Guillou som antar erbjudandet och skriver på uppdrag av en kontakt på ambassaden två olika artiklar som han får betalt för. Middagar och luncher i minst fyra år. Och han tycker inte att han har passerat gränsen.
Tänk på alla människor i detta enorma land som först levde i en diktatur där de överlevde, men inte mycket mer. Sen kom murens fall och då kom bland annat östeuropaekonomen Anders Åslund från Sverige och sa: "Riv alla strukturer, förstör hela ekonomin, då kommer ni att få det lika bra som väst." Nu fick de en begränsad frihet, men knappt någon möjlighet att överleva.
Det ryska folket får betala igen och igen.
Men vi här hemma har ännu lyckats behålla vår stora medelklass. Även om de borgliga partierna gör sitt bästa för att sälja ut både bostäder och innehållet i vår gemensamma sektor. Lite á la Anders Åslund. Priset för välskötta vårdcentraler, skolor och förskolor baseras på vad de begagnade möblerna är värda. Ingen ska tro att det finns något värde att sätta på vad de anställda gör, så länge som de är anställda av kommunerna. Eller?
Nu hoppas jag att Carin Jämtin vågar strida, på socilademokraternas kongress som börjar idag, för att alla skattepengar används till verksamheten och inte till vinstutdelning.
(Detta var dagens evangelium den första dagen på socialdemokraternas kongress.)

En helig gral

Det kommer över mig ibland. Lusten att predika. Dagens evangelium handlar om föräldraskap. Lyssnar lite slappt på radion och hamnar i en diskussion för länge sen. Cecilia och Ola, mina vänner,Emils föräldrar och jag.
En eftermiddag på vintern när pojken var nio månader satt vi i solen och drack termoskaffe på gården i stan. Cecilia hade ingen ro. Hon lämnade oss vid sandlådan och gick in för att städa. In genom porten kommer Ola rusande. Han stryker snabbt över Emils kind. Tar emot en väska och rusar in i taxin igen.
Cecilia gör en grimas. "Det är tre veckor sen Ola var hemma när Emil var vaken." Hon berättar att det går otroligt bra på jobbet för Ola. Han är borta hemmifrån minst tolv timmar per dag. Idag for han på ett möte i London. Imorgon är det New York.
Något år senare samlas vi igen.
Ola kommer för att säga hej. Emil vill inte att hans pappa ska ta i honom. Cecilia säger överslätande att barnet är trött. Ola han säger stolt att han träffar sin son minst en gång per vecka. Då gör de killsaker. "Det är inte en massa tid vi behöver för att vara bra föräldrar, det är kvalitet", säger den stolte fadern.
Då dyker en illspecko räv upp bakom mitt öra. Jag frågar lugnt: "Vad gör du alla timmar som du är på jobbet? Kräver inte dina arbetsuppgifter kvalitet?"
Jag ler stort. Ola skrattar till. Han kan inte direkt säga att alla timmar på kontoret är effektiva. Om han tänker efter är väl sex av tolv arbetstimmar riktigt bra. Men arbetet kräver att han är på plats.
Jag vänder mig till Cecilia som inte kan arbeta mer än halvtid.
Hur många timmar effektiv arbetstid har hon?"Fyra på jobbet och tolv hemma", svarar hon trött.
Ola, han är en god förälder, enligt alla runt omkring. Cecilia gör bara vad som förväntas av henne. Hela släkten förundras över att Ola alltid gör en sak per vecka med sitt barn. Cecilia får både ta ansvar för Emil och allt annat. Det är en helig gral att en framgångsrik man alltid är en bra förälder- men gäller detsamma en kvinna?

Regntung

Bara prata om väder, det gör vi
när ljuset är grått.

Bara prata
gör vi när
vi mår
gott.

Hundra regndroppar, flera skäl för att vara glad.

Regnorden ger vi till varandra.

Mjukt regn,
regnet står som spön i backen,
duggregn,
regnstorm,
regnkappa, stövlar
och paraply,
(nu vill jag fly).

Vi talar om livet
om orden som
har betydelse.

Födelse, glädje, omtänksamhet, vänskap och kärlek.

Däremellan sitter vi och väntar
lyssnar på bilarna
som kör förbi.

Tittar i tidtabellen,
två minuter kvar.
Buss nummer tio
är sen idag.

(En hållplats
en väntan
ett möte.)

Hjälp finns

När svårigheterna tornar upp sig, borde jag ordna, ordna i mina proppfulla hyllor.De är fyllda med kunskap, poesi och berättelser från världens alla hörn.
Men jag njuter.
Av vackra böcker om konst och länder långt borta. Jag läser gamla deckare och myser med Maria Lang. Jag stoppar i mig Marabous söta choklad och avslutar det hela med svarta lakritsbåtar.
Drömmer mig bort.
Till
den svartvita tiden
ordning och reda
men
sen minns jag
hur det var
och då prisar jag
oordning
digitalrevolution
och möjligheten att
försiktigt ta en
bit Valronachoklad.

Ingen ordning

Ingen ordning. Höströra. Jag vet inte vad jag ska ursäkta mig med. Idéerna om vad som ska berättas dansar i huvudet och tappar liksom takten. Jag kan inte höra om det är en långsam vals eller en rivig tango. Det finns ingen doft, ingen känsla som ger mig en ledtråd om hur det var. Orden finns. Men de är bara bokstäver. De blir ingenting. Himlen må brinna. Molnen gråta. Ingenting, inget alls ger mig en ledtråd om var jag fanns.
Nere vid älvens strand härskar tystnaden.

Ölandspumpa

Pumpor
i höstmörker
det är en sak som
vi inte kan låta bli.
De kommer till
älvens strand med
stora långtradare
från
små byar på
Öland.
Traditionen
att göra en lykta
är från
en annan ö,
Irland.
Till oss
kom den från Ica.
Vi, vid älven,
vet att till Ica
kom den från
Amerika.
Vi tycker om att ha en ny fest i höstmörkret. Rostade pumpakärnor, pepparkaksdoftande paj och massor med hemgjord lingondricka. Inte en riktig fest, men en mysig söndagskväll.

En dimmig morgon

Vintertid
klockan visar på sex,
den är bara fem.

Ullig dimma,
stickig frost.

Svart blir
grått.

Sveper in,
tar i anspråk,
fyller ut.

Värmen
hittar jag
i duschen.

Tankar om instängdhet

Jag vet inte varför denna bild från "Hela världen" en veckotidning från tidigt 50-tal retar mig på samma sätt som tvånget att täcka sin kropp och sitt huvud i olika religioner. Kanske för att denna kvinna ser så ansträngd ut, så tillrättalagd. Hon lever upp till andras förväntningar på hur hon ska le och vara.
Tidigt i morse satte jag mig och läste en lång text från the Guardian om livet i en madras på Jemens landsbygd. Det är en religiös skola dit unga kvinnor från hela världen åker för att lära sig mer om sin religion. I Jemen ett av världens fattigaste och mest konservativt religiösa länder lär man ut samma form av Islam som i Saudi Arabien.
De unga kvinnorna har nikab. De är täckta från topp till tå med svartnylontyg. Det är bara ögonen som syns. De kommer från rika länder i väst och ska, när utbildningen är färdig, återvända till sina liv i Storbrittanien, Kanada, Västeuropa och Australien. Många med en familjebakgrund från stamsamhällen i Pakistan, andra med en egen drift att söka efter en religiös frälsning.
På skolan lever de helt avskilda från män, livet utanför i den fattiga dalen och i en auktoritär kultur. Inte någon vågar fråga, om innehållet i undervisningen, för att få budskapen belysta från olika håll.
Runt omkring dem lever några av de fattigaste kvinnorna på jorden utan möjlighet till att vaccinera sina barn, få medicinsk hjälp när de behöver det eller att äta sig mätta. De får aldrig under sina liv ifrågasätta varken sin familj eller sina makar. Många lever i makens familj tillsammans med ett flertal andra hustrur.
Trots det anser de unga eleverna att kvinnorna har ett bättre liv än de. De poängterar att de fattiga unga mammorna som springer längs med stigarna har ett RENT liv.
I skolan finns det manliga lärare som får stjärnstatus när flickorna trånar genom sina svarta slöjor.
Just det att de är täckta gör att varje skymt av hud, en hand eller en blick blåses upp till enorma proportioner. En flicka sparar en burk med kaffe som den populäraste manliga läraren har hållit i med sin hand. Den är fylld av hans karisma säger hon när hon erbjuder den engelska reportern att ta emot den.
Det påminner starkt om det trams som mina släktingar berättat om inom frikyrkan. Hur kläder och auktoritära ledare förpestade livet för kvinnorna. Min hyrestant som var 80 år när jag kom till Luleå berättade gärna om hur hon gick till kyrkan i Tornedalen på 60-talet och fick lyssna till osande predikningar. Hon hade alltid en hilka på knoppen. Hennes hilka var i bomullstyg. Men i skåpet fanns en i det finaste siden. Den hade hon använt en gång. Men då hade kvinnorna vid kyrkan talat om för henne att hon var för enkel för att få ha den svarta silkeskarven på sitt huvud!
Jag blir arg på mig själv när jag blir provocerad av religiösa kvinnor med nikab, burka eller dok. Jag känner att de förhärligar de svåra outhärdliga förhållanden som kvinnorna lever under i Jemen, Afganistan eller de katolska delarna av Afrika.
Det känns så barnsligt att klä ut sig i tygsjok för att visa gud allvaret i sin tro. Jag provoceras av nunnorna i Rom som lär sig att leva efter auktoriteter som de inte får ifrågasätta. Det är som om de måste hålla i tygsjoken för att kunna hålla kvar sin tro.
Att allt det svarta och blå tyget stänger inne deras förmåga att tänka och ifrågasätta. Det är dessa starka känslor av instängdhet och förbud som gör att jag aldrig kan acceptera att någon människa gömmer sig i tygtält. Undrar om det är skräcken inför klostret i Sound of music som lever kvar.
En sak är klar det är kvinnorna som ska välja, frågan är; HAR DE NÅGOT VAL?
Ps. Artikeln finns på Library Press Display.com i The Guardians weekendbilaga. Rachel Aspden heter reportern som levde med de unga kvinnorna i Jemen.

Nya tag

Jean Sarkozy tar nya tag och går vidare. Han kan inte förstå att någon har något emot att han som presidentens son får erbjudanden om viktiga jobb. Men.. utan att klaga(enligt le Figaro) tar han nya tag...
Han förbereder sig inför framtiden.
Det är regionala val, val till parlamentet och val inom partiet. Nu har han en chans att gå vidare utan att ha smutsat ner sina händer. Alla kommentatorer är överens. Jean förstod före sin far, presidenten, att han hade sålt smöret och tappat pengarna, om han hade valt att anta erbjudandet, vd-posten i Europas största och statliga fastighetsbolag.

Halv åtta

Ljuset väcker
det snöpudrade
landskapet.
Celina skakar
av sin tass.
Dagen har
brutit ut.

På gränsen till en vinterdag

Tyst
mörkt
första snön
en kallgrad.
I ett fönster
är lampan tänd
klockan ska bli
fem.
Celina tassar fram
i skvallersnön.
Varmt kaffe,
tickandet i salen,
klockans fem slag.
Morgon.

Hoppar av

Den unge Jean Sarkozy har hoppat av. Han tar inte emot den välbetalda direktörstjänsten som pappa gav honom. Jag ska läsa mer i morgon i Libération, som använder två sidor till att avrätta presidentens son idag.

Jubileum

Ett litet.
Granne med potatisodlaren firar 1 månad.
70 små inlägg och så det här.

Fredagslunch

Halstrad lax med skaldjursbuljong smaksatt med fänkål och stjärnanis, saltrostade hasselnötter med ljummen tabbouleh. Källvatten.
Nymalet kaffe.
(jag nändes inte ta in den karamelliserade apelsinen med basilikasorbet, apelsinkräm och rostad müsli).
Vi firade att dottern kämpat sig genom höstens matteprov. Kyrkbyns kök och matsal har öppet. Här kan vi som vet äta ljuvlig mat och njuta av den härliga miljön. Inomhus sitter vi i 2000-talet, genom fönstren ser vi det gamla Luleå kring kyrkan från slutet av 1400-talet. De 400 kyrkstugorna är slutna inför vintern med fina gammaldags fönsterluckor med gammalt smide. Kyrkans tak kröns av en gyllene tupp.
En guldkant på vardagen.

Som packade sillar

Solen står i zenit och vi trängs på bussen till Grossetto. Semestern i södra Toscana är slut. Värmen dallrar liksom strängarna på den slitna basen. Tre äldre romska herrar spelar evergreens. Bussen skumpar i takt med musiken mellan tomatodlingar och hotellbyar.
Barnen skriker av skratt. Vinden från Medelhavet är het. Oset från strandrestaurangerna tjockt.
En vacker kvinna med korgen full av frukt ler och delar ut aprikoser. Vattenflaskan är ljum. Bussen stannar.
Det är minst tio stopp före järnvägsstationen. En efter en kliver passagerarna av. Det är stoppet vid den gamla stadsmuren. Hållplatsen på 1700-tals boulevarden. Busskuren vid rådhuset. Det är inte förrän vi står still vid järnvägsspåren som vi ser tecken på modernitet. Men här finns spår av funktionialism och stormarknader.
40 minuter tog det att ta sig mellan havsluft och dieselgaser, mellan papperslappar och elektroniska biljetter. På perrongen tar vi avsked till långsamhet och evighetslånga måltider. In rullar framtiden. Aircondition, muzak, häftig design och hög hastighet har tåget från norr.

Mer svartvitt

1963.
Vi är fyra flickor som nyss fyllt sex. På morgonen har vi hopsat fram till träd-gårds-mästarens hus. Det låg mitt emot Fotbollsstadion i Solna. Nu serverar Korv-Ingvar en grillad med pommes på samma plats. Vårt lekis finns inte mer. Fröknarna instruerar flickorna att leka med dockor och dockservis. Jag håller min docka upp och ner, gillar bättre att klättra i äppelträden och bygga en koja.
Ute i hallen har vi varsin krok. Det är bilder med hus, hjärtan, solar, blommor, katter, hundar och en snigel. Den kroken är min. Det beror på att jag ska komma ihåg att komma i tid.
Varje morgon sitter jag vid perstorpsbordet i köket och rör min choklad. En sked kakaopulver och tre med socker. Jag häller i tre skedar grädde och rör. Till sist fyller jag på med varmt vatten. Radion står på. Det är småbarnskvarten. Klockan är kvart över åtta och jag måste dricka upp före halv nio.
Det ska ta en kvart att gå längs med Virebergsvägen ner till lekis. Men det finns så mycket att se. Först kommer gungorna i lekparken. Sen hoppstenarna på gången. Det är lätt att närmsta vägen blir en omväg. Men jag får försöka glömma bort allt kul, bara gå rakt på.
Varje fredag måste jag hålla reda på ett kuvert. Däri ligger avgiften. En gul papperspeng. Fem kronor. Den får jag inte tappa.
Ibland har jag en krona i fickan till mjölk. Har jag tur ger fru Sondelius i kassan mig en kola innan jag springer hem. Ingenting händer i vår lilla del av Solna. Varje dag är sig lik. Jag rör chokladen, hopsar fram längs gatan och kommer försent. (Bilder av sniglar får mig att rodna, men jag kommer i tid som vuxen.)

Nyfiken i en strut

Det är kallt bland privilegierna.
Nyfikenheten driver mig att läsa "Jorden de ärvde" av Björn af Kleen. Han har mött ägarna till en stor del av vår mark. Grevarna och baronerna som ärvt sina slott och herresäten utan att de har behövt dela med sig till sina syskon. Fideikommiss, den åldriga form av ägande som gör den äldste sonen till den ende arvtagaren.
Dom är inte många, men de äger en yta större än Gotland. En av familjerna äger marken runt Saltsjöbaden och hela Nackareservatet. De heter af Peterséns.
Fadern ville avsluta orättvisan att äldste sonen ärver allt. Han ändrade reglerna och skrev ett testamente. Men äldste sonen tvingade fram att han skulle få allt, drog tvisten genom domstolarna ända till regeringen. Han vräkte till och med sin mamma från herrgården.
Nu sitter hans son och hoppas på att regeringen ska ge honom rätten att ärva allt framför sina syskon. Långt från romantiken i slott och herresäten slåss de adliga familjerna för att behålla så stor makt som möjligt. Sverige är det sista landet i Europa där det är möjligt att utesluta alla döttrar från att ärva om de är födda på ett fideikommiss. af Peterséns fick ärva allt efter ett beslut av Marita Ulvskog.
Vad tänkte hon med? Vill hon också uppfostra sina barn med orättvisor för att de ska lära sig att inte vilja förändra världen? Den frågan ställer jag mig efter att ha kikat in hos de som vann när arvskatten, förmögenhetsskatten, skatten på arbetande kapital och fastighetsskatten försvann. Både socialdemokrater och vänsterpartiet tog alliansen i hand och skapade på så sätt ännu större värden att ärva för den äldste sonen.

Apelsinljus

Apelsinsol, morgonfrost, oktoberkyla. Njuter av färgerna.
De ryska äppelträden har inte tappat sina löv. Jag undrar om jag kan övertala dem att bilda knoppar.
Paschalsta! Nu är det dags.
Samla kraft och knyt ihop små blomsterknoppar som kan bli doftande blommor i juni och äpplen i augusti.
Spasiba!
Bondsyrenen vet hur man gör. Ni kan kika efter hur knopparna kommer varje höst. Det är lätt bara man lär sig. Väx upp, bli vuxna! Det är min dröm inför nästa vår.

Lisbeth Salander-kopia

Nu avslutar jag snart min läsning av Anne Rambachs andra roman. Hon berättar om Diane, en svårt traumatiserad journalist som hamnar i omöjliga situationer.
Mitt i läsningen går det upp ett ljus - det är ju en fransk Lisbeth Salander som stormar fram över sidorna. Hon tar samma risker, hotas på samma sätt av skuggor ur det förflutna och kan inte relatera till andra på ett sunt sätt.
Lisbeth är superpoppis i la belle France och har troligtvis påverkat fler än en författare. Boken som jag snart avslutar heter "doft av ondska" och handlar om en lansering av doften ENFER.
Den är elak. Mest elak mot företaget L'Oreal. Beskrivningen av ägaren till det påhittade parfymföretaget är en elak drift med ägaren till världens största skönhetsindustri. I den riktiga världen slåss arvingarna om hennes pengar. Hon ger dem till en playboy. I boken ligger ägaren till sängs och ruttnar bort ivrigt insmord med de senaste skönhetskrämerna.
Bilden är en påminnelse om att inte alla rynkor behöver smörjas bort. Än mindre skäras bort. Rynkor är vackra. Min underbara mormor hade ett ansikte, som levde, tack vare att spåren av hennes liv syntes.

Chic

Mimosamjuka bindor tar mig till Nice. Doften av de ulliga gula bollarna är lite frän. Frän eller chic är den välklädda mannekängen på bilden. Dyrbar. Tänk att alla osäkra flickor på 60-talet hade chansen att bli som hon. Säker, behaglig och eftertraktad. Det var då på den svartvita tiden när ingen kvinna var komplett utan en man. Tänk att det begränsade spektrat gäller än på 2 000-talet.

Ekiperad för bad

Det här är min bästa badbild. Jag hittade den som en insändarbild i en veckotidning från 1920-talet.
Ser ni hur fin han är med sina manschetter?
Nu när filmen om Coco Chanel är aktuell tänker jag ofta på dessa två tidiga badare på stranden i Mölle.
De visste hur man för sig i sanden med studentmössa, pärlor och hatt. De kan ha inspirerats av Chanels baddräkter i trikå, men jag tror att denna vackra nymf har stickat sin fina stass.
Tänker ofta att jag borde ta intryck av hur de förberett sin entré på stranden, när jag trippar ner till älvens vatten. Inte elegant, inte ekiperad men drabbad av en ilande längtan av att flyta i det ljuvliga mjuka vattnet från fjällen.I höstmörkret kan denna badlängtan komma över mig, men ljuset avslöjar årstiden.

Det blir jullunch i alla skolor i Luleå! Politikerna accepterade inte att barnen blev utan. Många lulebor är nu oroliga för att skolan ska tvingas spara på böcker och vikarier...

Vintertecken

Det låter annorlunda från vägen...vinterdäcken sjunger högre.
Isskrapan och sladden till motorvärmaren spelar en viktig roll.
Grannen kommer med en kubikmeter ved på en pall. Vinterstövlarna och broddarna står på parad i skohyllan.
Inte en chans att jag vågar gå upp till brevlådan för att hämta morgontidningen i tofflor.
På tvättlinan hänger mössor, vantar, sjalar och halsdukar på vädring.
I huvudet sjunger ljusa barnröster om "skidan som slinter".
Men...
Det finns ingen snö att skotta.
Vi behöver inte sanda gången. Det är inte vintertid.
Morgonljuset hinner fram.
Om en vecka är det mörkt när vi går upp och mörkt när vi kommer hem. Då längtar vi efter snöljuset.
Det är konstigt men jag känner inte samma rädsla inför kylan och mörkret. Jag väntar på en erfarenhet och tänker ut hur vi ska göra för att orka vänta till nästa årstid. Den femte. Samerna har åtta och jag har fem.
Det är rikt.

En julförberedelse

Ser ni den isklädda sjön. Det är Mjedsjön utanför Boden. Där samlades de flitiga i Månghanda för att göra julpålar. Doften från gran och en förflyttade oss lite tidigt till advent.
Jag kom förbi för att titta och äta Åsas härliga soppa till lunch. Vid bordet undrade många om hur det ska gå med julmaten. Den har tagits bort från alla skolor i Luleå på grund av att pengarna inte räcker till.
Elevernas jullunch kostar 200 000 kronor, skolbudgeten är på 1 400 000 000 kronor. Vi får se vad som händer. Kalle Petersen, kommunalråd , s, tänker inte ha någon jullunch för politikerna om barnen blir utan. Jag gissar att skolmåltidschefen tog till jullunchen och strök den från menyn, för att berätta för alla, att maten kostar 30 procent mer nu än när budgeten klubbades.
Här i morgonmörkret med tända ljus känns december inte långt borta.

Rosa kvarten

Det är overkligt att färgerna hinner förändras så fort. Bara några minuter efter de blå var hela det frostiga landskapet rosa. De 40 svanarna satt kvar vid älven och debatterade.

Mina blå minuter

Idag var det bara tre blå minuter. Men minst 40 svanar som sjöng morgonens lov.