Görel Elisabeth var en kvinna av sin tid

Det är en vägg därute. En vägg av pyttesmå frostfragment som ger mig en extra makeup när jag går ner mot älven. Vita slingor i håret och vita ögonbryn.

Idag är det Elisabet. Ett av mina tre förnamn efter Görel Elisabeth, min farmor som växte upp i Falun. Hennes pappa var en väktare av mått. Han hade till jobb att se till att alla vikter vägde som de skulle. Det var ett jobb för en man som varit militär.

De var två systrar och en bror. Den ena systern ansågs vän och vacker och hon gifte sig med sin ungdomskärlek. Jag har ett porträtt i en ram som hon har broderat på siden. Detta fina foto med artnoveaubroderi fick hennes blivande man i fästmansgåva.

Min farmor ansågs inte vara lika fästmölik så hon fick vänta. En dag bjöds hon in av sin syster och som en överraskning fanns där Emil. Emil som arbetade åt staten och som bodde i hörnan av Kungsgatan och Sveavägen i ett trähus.

Inte lika fint som syster Annie och hennes man. De bodde ju i stenhus.

Det viktiga med att positionera sig över andra levde dessa systrar med ända till de dog. Det var så viktigt att veta vem som ansågs finast och mindre viktigt att veta vem som var den bästa vännen. De levde med dags-scheman och vecko-scheman och års-scheman. Åh vad de hade gillat att ha en mobil som pep för att påminna dem om nästa punkt på schemat.

Detta liv var inget för deras bror, han stack till Amerika. Men han återvände till Europa när USA gick med i det stora kriget, det första världskriget. Han dog efter bara några dagar och finns begravd på en av de enorma begravningsplatserna i norra Frankrike.

Aldrig, inte en enda gång, hörde jag att min farmor eller hennes syster uttalade hans namn. Ja, nu sitter jag här och vet inte vad han hette. Jag vet att de två systrarna reste till de före detta slagfälten och att de fick hjälp att hitta igen hans grav. Jag vet att min farmor hade en lapp med namnet på gravplatsen och instruktioner om hur man gick till rätt grav. Men den minneslappen försvann.

Den sista gången jag mötte farmor var hon på språng mellan ett möte på Röda Korset och tåget hem. Vi möttes utanför tunnelbanan på Valhallavägen. Jag neg och sa goddag. Hon  tittade på mig och frågade strängt: Vad gör du här?. Jag har inte tid att missa tåget för farfar väntar på maten. Då gjorde jag ovanlig en sak, jag kramade henne, och gick vidare. Vi vände oss om och vinkade, det gjorde vi alltid när vi skildes åt. Bara någon dag senare föll hon och bröt sin höft. Det tillstötte en massa annat och rätt som det var hade hon dött. Men varje 19 november så tänker jag på denna farmor av sin tid. Denna kvinna som först hade sin far som förmyndare, sen Karl Staaff när hennes pappa dog, och sen farfar innan hon blev myndig 1921.

Ironi eller illusion, det får inte vara på riktigt!

Har ni också undrat över om ledningen för Sveriges television lever sina liv i en illusion? Ja, när ni ser reklamen för deras helt absurda program med par som gifter sig när de möter varandra för den första gången? Johan Croneman hoppas förtvivlat,  på att detta teveformat är på skoj. Att det är en ironi över alla realityshower som rullar på de kommersiella kanalerna.

Jag får en känsla av att ledningen för public service känner sig hotade av, att gränserna för vad som görs i kommersiell teve ligger så oändligt långt bort från vad SVT:s tittare kan tänka sig. Hur ska de som sitter där och oroar sig för att public service-teve ska fortsätta att vara relevant i generationer, hitta de nya tittarna?

Med arrangerade äktenskap? Med teveprogram som ger redskap för att förändra och förbättra? Ja, hur ska dessa trendoroliga chefer göra rätt? Genom att skapa världar med låtsasäktenskap och 50-tals moral, eller?

Finns det inte program som kan fängsla, uppröra oss på riktigt istället för att dessa låtsasvärldar?

De bygger varumärken

En tröst i teknikstressen är att jag fick uppleva tre rosa minuter innan natten tog över. Hade ett kul samtal igår som handlade om sol och bad och hur de spanska semesterorterna har höjt sina statusar genom olika EU-projekt. Inte var det någon som ville åka till Mallorca eller Kanarieöarna innan de smarta spanjorerna såg till att placera poolerna med utsikt över havet och satsa på lokal fantastisk mat. Nu reser många med superhöga krav till de platser som förr ansågs dofta billigt surt vin.

Jag känner mig lurad

Ilandsproblemen hopar sig. Gammal dator trött och kraftlös. Utbytt mot en ny. Som enligt butiken Meiamarkt skulle ha ett ramminne på 8 och en hårddisk på 500. Det första skulle betyda snabb och det andra att jag ska kunna spara alla mina bilder.

De lurade mig. Denna dator är snabb, det är helt rätt, men den rymmer inte mina bilder. Den har en ny typ av hårddisk som är helt utmärkt men den är för liten. Så nu känner jag mig lurad. Det blev ju inte enklare utan mer komplicerat.

Jag löste det med att koppla in en extern hårddisk. Nu ska jag jag hitta en genväg så att det blir lika lätt att ha det så här som om datorn hade haft rätt storlek.

Blir det så här för er också när ni ska byta ut tekniken?

Utan bagage från Louis Vuitton

Jag undrar om de som röstade för Schengen och öppna gränser inom EU trodde att att alla som skulle komma skulle ha med sig bagage från Louis Vuitton. Eller hur de tänkte.

Det är väl självklart att de som bara har en Ikeakasse är de som flyttar först när det är ekonomisk kris. Inte är det dom som redan har en plats att leva på som tvingas flytta. Men det tycker inte kommunchefen i Linköping är rätt. Han tycker att att de som tvingas tigga för att överleva ska bli vid sin läst och inte värma sig på Linköpings central. För helst ska de ju vara osynliga.

Det nyhetsinslag på teve som gjort allra störst intryck på mig denna vecka handlar om 29-åriga Mirela Stefanache från Rumänien. Hon tigger i Lycksele utanför Konsum, men det är inte hennes identitet. Hon är Qwan ki do världsstjärna och hon tog två medaljer vid VM i Marocko 2011.

Hon är ett av de barn som bodde på barnhem i Ceausescuregimens Rumänien och hon föll djupt när ekonomin dalade. När hon kom till Lycksele började hon träna med Kampsportklubben. Nu tränar hon så ofta hon kan. Det är kanske Mirela Stefnache som kommer att ta medalj vid nästa VM i karate.

Jag vill hitta igen tilliten

Det finns vissa beslut som vänder upp och ner på tilliten inför framtiden. Det finns vissa beslut som påverkar vår tillit nu.

Ett var när riksbanken höjde räntan till 500 procent för att försvara kronans värde mot dollarn. Effekten blev att hela Sveriges ekonomi föll ihop. Det var som om riksbankens styrelse hade rykt ut det viktigaste kortet ur ett korthus. Idag lever vi med konsekvenserna.

Vi har en politiskt framkallad bostadsbrist, hög arbetslöshet och ett pensionssystem som varken är stabilt eller ger några pensioner som reflekterar vad vi har betalt in.

Ett annat var när Bildtregeringen skapade en ny grundskola 1994. Denna skola premierade dem som klarar av att vara helt självständiga i skolan. De andra kom hopplöst efter.

Ett var när moderaternas nya ledning 2003 valde att kalla sig ett arbetarparti. Då fick vi lära oss ett helt nytt språk. Istället för att se arbete som en väg till försörjning blev det helt plötsligt en sysselsättning. De svagaste av de svaga hamnade som varor till salu för 5000 spänn per månad. Ja, det var inte priset för arbetsgivarna, det är priset skattebetalarna betalar de organisationer som har skapats för att ta emot dessa tusentals tusenlappar. Vad som sker där på plats har inget med ordet försörjning att göra.

Så här jag kan hålla på och räkna upp alla dessa skäl till att tilliten bara försvann. Det är inte kul och gör mig inte glad. Så det gäller att försöka hitta en ljus minut i detta gråa.

Det är dagens uppgift. Att upptäcka det som är värt oavsett nyspråk eller bortkastad tillit..

Kvarglömd sommar och en illusion

Vilken tur att jag har glömt ställa om klockan i bilen tänker jag när jag ser hur solen sakta går ner samtidigt som kyrkklockan slår två. Det känns mycket bättre att tro på att klockan i alla fall har hunnit bli tre.

(En annan sak som jag har glömt i bilen är badkläderna och strandskorna från det sista doppet i augusti. De lockar fram goda vibbar, som  Beach Boys sjöng sommaren 1966. Malin och jag startade fanclub och sjöng med.)

Eva Grelson vid Storsjöns strand  påminde mig om hur vi fram till slutet av januari får ha bråttom varje dag när vi vill hinna ut innan det blir natt igen. En månad och sju dagar kvar är det till Vintersolståndet.

Det är ganska lätt att lura sig själv med olika knep. Vi har upptäckt att den elektroniska termometern visar massor med grader fel. Vad det känns lagom kallt när jag inte vet att det egentligen är 12 grader kallt utan tror att det är sex. Det är nog så här jag ska fortsätta mitt liv, i en illusion om att allt är bättre. Mycket bättre.

Ja, det är ganska bra med vinterluft och apelsinsol och roliga möten lite överallt. Mötte gamla vänner på soptippen, och fick fint besök. Vinterns grytor och köttfärsrätter är räddade. Vi fick chansen att köpa lokalt ekologiskt oxkött. Och så fick vi se en så fin norsk skogskatt. Nu är jag nästan övertygad om att vi ska försöka hitta en vi också.

Novemberfest

Idag är det en högtidsdag i Skåne. Den viktigaste av alla enligt min farfar som kom från  gästgiveriet i Dalby utanför Lund. Han älskade att fira Mårten gås. Pepparkaksdoften från Svartsoppan, den gyllene gåsen med rödkål och så åt de alltid spättekaka som kom i paket från släkten i Skåne.

Jag bor 160 mil längre norrut och det är inte många som begriper min längtan när jag pratar om minnena från dessa middagar. Jag tyckte inte att det var så gott, men det var så speciellt. Vissa tillägg som kastanjepuré och glaserade kastanjer hade jag svårt för. Det är något med konsistensen, det där mjöliga som jag inte gillade som barn. Nu händer det att jag hittar färska kastanjer som vi rostar och äter med smör och salt. Närmare så en gåsamiddag kommer jag inte.

Här är det perfekt novemberväder. Dimma, regn och mörka moln. Men det finns händelser att bli glad för. I den lilla byn Jutis i Arjeplogs kommun så har männen gjort en nakenkalender i åtta år för att samla in pengar till cancerforskningen. De har lyckats få ihop 200 000 kronor. På det nionde året har de tagit med kvinnorna. En av dem som ställer upp naken på bild är Britta Flinkfeldt Jansson, kommunalråd i Arjeplog. Hon hoppas på att årets kalender ska samla in ännu mer pengar.
Så här ser bilden ut.

Det är inte oproblematiskt att ställa upp i ett välgörenhetsprojekt när man är politiker. Vad tycker ni, kan en politiker som är ledande i en kommun ställa upp i byaföreningens kalender?


Det finns en sida av att bo i Europas största vildmark, det är också Europas största vapentestområde. Inför turistsäsongen nästa år har det område som får användas till tester blivit dubbelt så stort. Från vårvintern fram till början av juli får basen i Vidsel stänga av en stor del av det naturområde där turister och företag som anordnar resor vistas under 25 dagar. Problemet är att basen inte behöver berätta i förskott när.

Företagen och de som reser själva kan alltså inte boka en resa till Jokkmokks vildmark för de vet inte om hela området är avstängt just de dagar som de ska vara där.

Så här berättar en av dem som var med på informations mötet.

Det är så himla kul

Ja att kunna skriva i realtid med S i Canterbury och Lena i Gävle. 

En dans med många steg åt höger

Nu tar vi en sväng, ett, två, tre steg åt höger. Vi snurrar förbi alla gränser om opartiskhet. Vi låter alliansen prata om sin budget utan en enda motfråga, utan en enda kommentar från regeringen. Däremot får Åsa Regnér stå till svars för rivningen av de sociala skyddsnäten som pågått de senaste åtta åren. Alla fall,(som var för sig är katastrofer), har skett under den förre regeringens tid. Det har ju bara hunnit gå några veckor sedan denna regering tog över så har inte än, sic, hunnit göra något, varken förbättra eller försämra för de mest utsatta barnen.

Nu vet vi att vi har en barn- och äldre minister som inte vet vad hon ska göra och vi har en opposition som har lösningen på alla våra problem. De ska ju fixa 350 000 jobb och bygga bort hela bostadskön med hjälp av skattesänkningar.

Snälla chefer för P1 skildra gärna de problem som finns och ställ politiker med makt till svars, men ett tips är att ställa bägge sidor inför kritiska frågor.

Röda vallmor på utställning i Boden. De rör vid mig på flera olika sätt. De är ju en symbol för den 9 november när de som deltog i de stora europeiska krigen minns sina döda. Hela november ser vi främst brittiska politiker som noga har nålat fast röda vallmor på sina välskräddade kostymer. Det finns en ironi när de samtidigt tar beslut om nya anfall.

Jag har valt dem som en symbol för "Granne med..." för att de får mig att minnas ljuvliga dagar på Öland.

Missa inte Pias fina trädgård på Bodens konstgille och Bengts måleri.

Ett rop

Jag bara undrar...

Massor med intervjuer görs med Ingvar Carlsson nu när han fyller 80. Men ingen frågar om varför han gick med på att försvara kronan och höja räntan till 500 procent.

Där börjar klyftan vidga sig mellan dom som är vanliga löntagare och dom som har ett överskott. Dom som är rädda för amerikanska riskkapitalister och dom som vill rädda vanliga inkomsttagares ekonomi.

Därför vill jag gärna lyssna till varför socialdemokraterna gick med på Bildtregeringens ekonomiska politik. Eller läsa.

Idag har Riksbanken sänkt räntan till noll procent två år för sent. Kommer bostadsprisernas höjning än en gång få vår ekonomi att implodera? Eller hur har de tänkt?

Deflation, bostadslöshet vilka fler ord ska vi stapla på varandra innan vi tar sats  och försöker förändra.

En timme västerut

I mörkret får jag ett glatt samtal från Canterbury. Livet leker och planer på nya äventyr är på gång hela tiden. Det är lättare att stå ut med november när det ljust klockan halv fem och vantarna kan ligga kvar hemma. Eller hur

Jag vill ha balans

I balans. Ja, det måste jag vara när jag åker tåg eller bil. Jag klarar inte av SJ:s lutande vagnskorgar på X2000-tågen. Nej jag får välja regionaltåg om jag ska åka. Därför är jag riktigt glad idag när jag läser att de nya tågen mellan Stockholm och Göteborg som MTR ska köra kommer att ha vagnkorgar som inte lutar. Tågen kommer att vara tio minuter långsammare än SJ:s. Det föredrar jag.

I natt har jag vaknat flera gånger. Varje gång hör jag en allianspolitiker som säger att hen inte ska rösta mot valfrihet. Vilken valfrihet ropar jag i drömmen. Den att läkare, vårdbolag och skolor kan välja bort de personer som de inte vill ha?

I år är Uppdrag gransknings reportage om detta fenomen nominerat till Stora journalistpriset. Redaktionen visar att valfriheten är en chimär, något som bara finns i teorin.

I och med att det finns etableringsfrihet så finns det mest sjukvård där de friskaste bor. Där vi har den längsta medellivstiden och där inkomsterna är högst. Det är det första hindret för att patienterna ska kunna välja den vård som de vill ha.

Det andra är att där de stora behoven finns och människorna har den kortaste medellivstiden där finns i bästa fall några stafettläkare som inte någon patient har möjlighet att välja bort.

Den plats i Sverige som har flest sjukskrivningsdagar per person är Haparanda. Hit flyttar finländare som vill leva i en finsk miljö, nära Torneå, med finsktalande personal, överallt i samhället. Många av dem som bosätter sig i Haparanda är sjukpensionärer eller pensionärer. De bor i Sverige fast nästan i Finland på grund av att den finska staten dubbelbeskattar alla återvändare med svensk pension. 

De har slitit ut sig, (ofta med dubbla jobb), i Mälardalen, Göteborg, Sandviken/Gävle och på andra platser där industrin har varit i behov av skickliga arbetare. De jobbade så hårt för att både kunna hjälpa till hemma i Finland och för att de skulle kunna bygga ett liv i Finland när konjunkturen vände hemma. 

Nu har de inte råd.

Ska de välja en läkare där de de privata mottagningarna finns på Karlavägen i Stockholm, eller ska de vara glada över att det finns vård överhuvudtaget i Tornedalen? Inte kommer valfriheten att ge dem den vård som de borde få. detta trots att dessa personer hör till dem som betalat mest i skatt under sina verksamma år.

I balans. Ja, det borde även utbudet av vård vara överallt. Det är skattebetalarna som betalar för utbildningarna. Vad ska vi göra för att inte läkarna och vårdbolagen ska välja bort oss?

Två döda

Sören Holmberg tar sats och andas in när han ska svara på reporterns fråga:

-Är detta demokrati?

Han harklar sig och säger till tevekameran:

-Nej, inte som vi definierar demokrati. I ett mellanårsval deltar mindre än hälften av väljarna. Vi hade haft svårt att acceptera ett så lågt valdeltagande.

Han talar om valet i USA som skedde i går, en helt vanlig tisdag. Just det. I USA väljer politikerna att ha val en vanlig arbetsdag. En dag som många inte har råd att ta ledigt.

Det är en av orsakerna till att allt färre röstar i ett val som gäller representanthuset och senaten.

Det är en av orsakerna till min melakoni. En annan är den sorg som jag känner när jag läser om den dubbla dödsolyckan på byggarbetsplatsen i Hjorthagen. De utlänska underleverantörerna har inte velat sluta kollektivavatla med Byggnads och det innebär att det inte har förekommit något förebyggande skyddsarbete. Varken beställaren Fortum eller Arbetsmiljöverket har kontrollerat att arbetsplatsen är säker.

Nu dog två byggnadsarbetare som tvingats jobba skift dygnet runt utan försäkringar på grund av att Svenskt näringsliv slagits för att inget företag ska tvingas följa svenska kollektivavtal. Vår lag som reglerar arbetarskydd är helt urvattnad när företagen väljer att strunta i den.

Hur länge ska familjerna som väntar på svar få vänta på att åklagaren har utrett detta?

Sol och sång på en gång

Godmorgon alla läsare idag vill jag mest sjunga i solen.

Här är en av favoriterna, Godmorning sunshine, ur filmen Hair.

Egentid och livspussel är ord som kräver läxhjälp och RUT-avdrag, eller?

Vinden slog mot fönstret och det var verkligen mörkt tidigt i morse. Ungefär lika mörkt som på ekoredaktionen, kan man tro. Nu är det slut med ojämlikheten när det gäller läxläsning när skolorna tvingas att organisera läxhjälp till alla elever som vill ha stöd. Då gör denna nyhetsredaktion ett inslag om hur chockade läxhjälpsföretagarna är för att de inte blir subventionerade längre.

Dessa offer för regeringens förändringar av reglerna för RUT-avdrag framhåller hur synd det är om dem och att deras anställda kommer att förlora sina timanställningar.

Men inte alla är offer det finns en och annan som tänker fortsätta med att erbjuda läxhjälp till dem som har råd.

Jag undrar över denna medelklassångest över att ta hand om det där vanliga i livet. Varför är det omöjligt att läsa läxor, tvätta kläder, städa och vara med barnen? Varför finns det så många saker som är viktigare?

Ja, det är tight att hinna med hela livet för alla föräldrar. Ja, det är inte alltid kul att vara bunden av barnens tider. Vi har ett val när vi väljer att bli föräldrar inte senare.

Jag är i mormorsåldern. Många av mina vänner är en del av barnbarnens liv. En stor del är schemalagda varje vecka. De njuter av att ha en eftermiddag eller två per vecka när de är med sina barnbarn, men inte alla uppskattar att vara bundna varje gång ett möte, en afterwork, en resa, en träning dyker upp. De ställer upp i alla väder, för när de hade barn så fanns det ingen som hjälpte dem.

Det är fantastiskt kul med barn när man är extra förälder och väldigt bra för själen. Vad tycker ni, är det svårare nu, att ta hand om sina barn?

Vissa ord var mer ovanliga när mina barn var små i krisens 90-tal. Ett är egentid, ett annat livspussel. Dessa två ord tror jag är helt obsoleta, utan innehåll, om verkligheten får bestämma över språket.

 
Inte ville jag missa att upptäcka saker tillsammans med barnen.  De fick följa med. De har varit med och hjälpt till med att stoppa brev i kuvert inför olika fester och möten, de har sett konst, lyssnat till olika konserter och lagat mat till olika middagar. Vi tänkte inte på, att det fanns någon annan möjlighet än, att vara tillsammans.

I helgen delade SJ ut massor med bonustid

Nu har allt vänt. Vinden kommer från söder och blötsnön trummade mot taket och fönsterrutorna i natt. I dag är det inget som gnistrar, inget som knastrar, nu är det plaskvått igen.

Vi har haft en fantastisk allhelgona med 80-års firande och hantverksmässa. Och då har vi träffat på flera personer som väntade på vänner och familj som valde tåget.

Den första som vi fick ett meddelande från är Gun. Hon tog tåget mot Luleå efter en rundresa i södra Sverige. Men när hon kom till Stockholms central hade hennes tåg mot Umeå redan dragit iväg. Istället fick hon vänta på nattåget och sova sig fram genom norra Sverige. Ja, sova förresten. När hon vaknade borde tåget redan varit framme i Luleå, men då var de sju timmar försenade. Sammanlagt tog resan 12 timmar längre tid än planerat.

Resa nummer två gjordes av en familj med vänner och barn mellan Uppsala och Lycksele. De började resan med att vara en timme sena från Uppsala. När de kom till Sundsvall hade tåget mot Umeå redan gått. Där fick de ta en buss. Den rymde inte alla så en del fick åka taxi. Då upptäckte personalen att bagaget var i bussen, så att taxibilarna och bussen fick mötas på vägen för att alla skulle få sitt bagage. I Umeå hade tåget mot Lycksele naturligtvis redan avgått. De fick ta en försenad taxi med en chaufför som efter en stund berättade att de måste åka tillbaka till Umeå för att han bara kunde tanka där. Sen åkte de mot fjällen igen och då satt de livrädda i en bil som for fram och tillbaka över vägen. Ett älgmöte senare släpptes de av mycket sena på OKQ8stationen i Lycksele. Chauffören hittade inte till stationen.

Sen undrar vi varför flygtrafiken ökar.

Gun hade kunnat resa till Luleå från Västergötland på tre timmar med flyg och resan Uppsala- Lycksele tar två timmar.

Ska vi bara satsa på att tågresor mellan Stockholm och Göteborg/Malmö ska fungera?

Jag vågar inte satsa på att ta tåget söderut nästa gång. Resan tar tio timmar och det är nog länge för mig utan alla möjliga och omöjliga förseningar.

Gastronomiska summor

Jag kan inte låta bli att ta en bild av älven när den vibrerar blå mellan stränderna. Jag tror att det är apelsinsolen som ger denna härliga blå färg.

Idag har jag suttit här och skrattat högt åt vissa felsägningar. Idag hörde jag hur det gick fort, alldeles för fort när storleken på utgifterna blev: Gastronomiska summor.

Det gillar jag. Det är dyrt med god mat Eller hur?

Låt oss njuta både av gastronomi och vackra höstdagar.

Fjäskiga bilder

Det var nästan förbjudet att fotografera det som bara var när jag började som reporter. Skulle en bild bli vacker av misstag då ropade bildchefen "Löken" från sitt skrivbord:

-Vilket djävla fjäskknäpp!

Då var den bilden död. Och jag stod där med rodnande kinder.

Nu gör jag som jag vill. Nu kastar jag mig ut när himlen lockar. Jag njuter av alla konstiga moln och häftiga färger. Jag tar bild efter bild och tänker att det är fler som gillar att se de där vackra sekunderna och minuterna innan dagen tar över.

Jag är övertygad om att vi behöver stanna upp en stund och bara titta. Att vara här och nu och närvarande, kan vara bra när vi går här och balanserar mellan höst och vinter, mellan krispig frost och blött regn.

Nästan julafton

Det kom ett paket från Österlen och Maria. Finaste keramiken och finaste kläderna.

I backspegeln fanns den vackraste solen.

Vintertid

Mörker och underkylt regn. Vilken omsvängning.

Han dog igår kväll

Nu har det hänt igen. En dödsolycka på SSAB i Luleå. En truckförare kolliderade med ett tåg. Han dog igår kväll.

Men jag är säker på att alla som lyssnar på riksmedia och läser så kallade rikstidningar inte har en aning om detta. Först nu hör jag att ekot berättar om att det skett.


Ja, så är det idag när antalet journalister som arbetar med nyheter minskar med flera hundra för varje månad som går. Det ska bli väldigt spännande att se hur de med makt kommer att förhålla sig till att det inte ens finns reportrar som kan skriva hyllningsartiklar kvar.

Det är allvarligt att det inte finns plats för dödsolyckor som sker på arbetsplatser, men att vi får läsa massor om det som inte kräver politiska och andra förändringar. Att vilket "kul" material som helst kommer in för att fylla sidorna. Det syns tydligt när man tittar på vad som läses mest på nätet.

En kvinna som voltar med bilen och klarar livet är mer intressant en en gästarbetare som förlorar livet långt bort från Södermalm.

Rönnarna fortsätter dansa

De håller takten men nu är det i solens sken.

Rumba dansas av herr och fru Rönn

Idag dansar rönnarna rumba och skakar på de bärklasar som finns kvar.

Vi som tar skydd i köket undrar; ska ljuset eller det lila mörkret vinna?

Fortsättning följer...

En kopp fylld med längtan

När vi kliver in i Arcushallen går det inte att se skogen för alla träden som man säger. Hela mässhallen är packad med bord fyllda med prylar. Överallt står det klädställ och mitt i allt detta ska vi försöka hitta det vi hade tänkt oss. Glöm planerna.

Det första som jag fastnar för är två julgranspynt i glas. Lika som dem min mormor hade. Kan inte låta bli. Sen hittar jag handgjorda glas från Bornholm. Två likörglas till min eklektiska samling som används till tussilagovaser. En helt omöjlig karamellskål och en stengodsskål från 60-talet. Inget kostar mer än en tjuga.

Så står den där efter att jag har tagit mig igenom halva ytan med bord. Koppen som får mig att minnas somrarna med husvagn. Då på 90-talet var det helt speciellt att komma fram till Ikea i Sundsvall dag 2 till lunch. Kolla in allt som var nytt inför sommaren och beta av listan med vad vi tyckte vi behövde.

Gammaldags fällbara solstolar med tyg, plastbord som också var förvaring för leksaker, handdukar med solar och en hel servis med färgglada muggar. De höll den sommaren. Sen gick de i kras. På väg till Vasa året därpå fanns det bara skärvor när vi öppnade skåpen.

Nu sitter jag här och minns. Midsommar i Fågelsundet, sommardagar på Öland, språngmatcher över det enorma torget i Karlskrona efter två busiga tjejer som tog chansen efter långa timmar i bilen, sena bad i Öresund, doften av backtimjan när vi la oss ner och tittade på stjärnhimlen mitt ute bland ingenting. Då var det lätt att leva i nuet, då var det bara att vara där just då. Det längtar jag efter när jag dricker mitt te i koppen som fick mig att flytta till den tid när det fanns lite mer framtid och mindre oro. Detta trots att lågkonjunkturen låg som en våt filt över hela landet.

De fick hundratals miljoner och seglade omkring

Iphone dödade Nokia och Ipad dödade skogsindustrin säger de finska makthavarna denna dag när Nokia försvinner som varumärke på mobiler.

Men vad var det som skedde?

Jag tror att ledningen på Nokia liksom ledningen på Ericson var sig själva nog. De lyssnade inte på dem som förstod att de måste utveckla en egen smartphone som skulle slå Iphone. De anställda kunde inte nå dem som bestämde och de som satt där högst upp märkte inte vad som skedde. I ett företagsklimat där bägge ledningarna susade fram med högar av mellanchefer mellan dem och verkligheten kunde det liksom bara gå på ett sätt.

Vad gör pappersindustrin nu, när tidningar och magasin flyttar in på läsplattor? Utvecklar smarta kartonger/kuvert till alla varor som vi beställer på nätet? Anställer utvecklare som får kunderna att förstå vitsen med att slå in, dekorera, skapa nya miljöer med hjälp av papper?

Jag vet inget och jag har ingen insyn. Men ska vi ha användning för all skog som gått till tidningar så borde något hända. Kanske ska satsningen ske på träfasader som skimrar i våra städer? Eller ska vi göra energi av pellets? Finns en chans att rädda träindustrin?

Det vi vet är att får företagens ledningar sitta ostörda så händer ingenting.

Rosa drama

Det är rätt häftigt när jag tittar upp och ser detta drama en vanlig torsdag.  Snövarning eller är det så att vi får soligt?

Jag lyckas på något vis lura mig själv

Åh, vad jag längtar efter dofter och ljus. Efter alla Bonjour, madame och síl vous plaït. Ja, efter att får vara en bland massor med andra. Det kommer över mig när jag går ut och svanarna är så långt borta att jag inte hör deras debatt, när halkan på gården och vinden i träden får mig att huttra.

Tänk om, jag kunde får ta en tur till närmaste bageri och får välja ut den allra mörkaste baguetten, eller den mest glänsande briochen. Få känna doften av de nybakade croissonterna och sjunka ner på ett kafé med en ångande het café crème. Nysa av dieselavgaserna och lukten av mörk tobak.

Här får jag nöja mig med en burk med deg. Sätta ugnen på 200 grader och vänta en kvart på ett substitut. I alla fall denna morgon när jag inte orkar ställa till med en tredubbelt vikt deg.

Doften är rätt okej och sylten från la belle France förhöjer smaken. Jag lyckas på något sätt lura mig själv.

Rädslan föder krav

Vad finns det för argument för att vi ska tro på att det finns ubåtar längs med den svenska kusten som inte kommer från ett Natoland?

Den främmande mannen var en skärgårdsfiskare, bilden av "ubåten"var tagen på en annan plats en annan tid, de helikoptrar som är helt avgörande för att undersöka vad som finns i vattnet, finns på ett flygmuseum vid Göteborg, det finns en nederländsk ubåt vid kusten, så här kan vi räkna upp allt som inte är vad det synes vara.

Igår pratade en man om budgetubåtar, i en annan tid pratade man om psykologiskt försvar. Kunskapen om att alla ubåtsjakter från och med U137, hösten 1981, fick den svenska befolkningen att bli ordentligt rädda. Rädslan föder krav på ännu mer försvar. Och om hökarna får bestämma blir vi medlemmar i Nato, helst igår.

Frågan är vilket som skapar mest fara, rädslan, medlemskapet i Nato eller de enorma neddragningarna inom försvaret?

Eller skulle vi kunna mötas inom de internationella samarbeten som vi har haft? Alla dessa samövningar mellan Ryssland och Partnerskap för fred?

Då tar vi fram en sonar och lyssnar noga

Sonar är ordet som återbrukas. Sist jag hörde talas om denna manick som skulle lyssna in främmande ubåtar så satt jag i midnattssolen i Törehamn. Varje kväll strax före midnatt hörde vi att försvaret sköt och varje gång lät det på olika sätt. Sjunkbomber sa någon, granater en annan, alla var i alla fall övertygade om att ubåten, eller ubåtarna skulle tvingas upp till ytan.

Men det kom inte fram någon ubåt alls. Istället spred någon officer en skröna. Historien om den blödande mannen i dykardräkt. Liza Marklund skrev efter ett samtal med en person som påstod sig veta att den skadade hade talat ryska. Vår chefredaktör och ansvarige utgivare, Lars Lindberg, publicerade efter kollar som inte direkt gav annat än inga kommentarer.

Vi satt där i hamnen och hatade myggen som angrep oss överallt. Då kom jag på att vi borde testa myggmedel i händelselöshetens öga. Sagt och gjort. Alla sorter köptes in. Sen luktade hela hamnen Djungelolja och det nya medlet Nobba. Superstarkt. Alla som hade läderskor fick se hur de ändrade färg om vi sprejade direkt på skorna för att rädda fötterna från bett.

De flesta av myggmedlen som funkade är förbjudna idag. De är alldeles för giftiga. Men det är fortfarande tillåtet att spekulera om det kommer in ubåtar i våra skärgårdar. Då tar vi fram en sonar och lyssnar noga. Vad vi hör? Ja, det är en öppen fråga.

Vi har hamnat i en mjuk driva

Igår var det kvällen innan. Aftonen, när vi alla visste och väntade på att snön skulle börja falla och lägga sig över allt, som tussar av änglahår.

Då diskuterade minst 100 svanar mitt på älven om de skulle stanna kvar. De låg där och simmade lojt i en enda lång rad. Det var 15 grader varmare än när vi klev ut på morgonen. Det var nästan ljumt.

På bara fyra timmar har världen förbytts. Nu är det småfåglar som flyger omkring. Tur att vi fyllde på med frön och att vi hann plocka ihop det sista av sommaren. Vi har hamnat i en mjuk driva.

Lyxsemestrar på returen

Kriminalvårdsstyrelsen ska fortsätta enligt de gamla reglerna och låta sin personal stanna i Dubai eller Europa på lyxhotell och flyga affärsklass efter de har utvisat människor med chartrat plan. Hans Lagerlöf som är chef har svårt att bedöma om det är rimligt att returbiljetterna kostar 28 000 kronor per person.

Var fanns revisorerna?

Hur kan de statliga myndigheterna ha gått från millimeterstyrning av absolut allt till att slänga bort skattepengar på lyxhotell och extremdyra flygbiljetter? Vad hände? När började cheferna på Kriminalvårdsstyrelsen tycka att statens kassa kan behandlas som deras egen privata? Det är ju inte första gången som missförhållanden på denna myndighet uppdagas. Senast var det mutor och felaktiga upphandlingar när de skulle se till att fängelser blev utbyggda, nybyggda eller renoverade.

Varför säljer de ut vår tillit till att vi tillsammans kan utveckla och förbättra?

Det är är bara för sorgligt.

En annan del av vårt samhälle som har förlorat en stor del av vår tillit är skolan. Dels har den före detta utbildningsministern Jan Björklund under de senaste tio åren påstått att skolan är urusel samtidigt som han har regerat åtta av dessa år. Dessutom var den läroplan som han kritiserat beslutad och antagen av Bildtregeringen. När alla utredare kom fram till att det är organiseringen av skolorna i friskolor och kommunala skolor som ger ett allt sämre resultat händer ingenting. Istället införs en ny läroplan som hämtar sin förebild i en förgången tid.

En av de mer aktiva debattörerna Magnus Henreksson har länge försvarat att Wallenberg, Emilsson och de andra ska kunna tjäna pengar på skolsystemet, men han föreslår ofta förändringar som inte påverkar dessa storägare av skolor.

Idag är hans förslag ett som andra också tagit fram. Att alla centrala prov ska rättas på andra skolor än den där eleverna går. Då skulle betygen bli mer neutrala och inte påverkas av att vissa skolor tjänar mer pengar om de ger högre betyg. Men han har inga förslag som gäller hur skattepengarna ska användas i skolorna bara att det ska krävas ett kapital på minst ett års omkostnader för att få starta en skola. Vad hjälper det mot att riskkapitalister lånar upp pengar för att tömma skolorna på skattepengar genom olika räntekaruseller?

Intressant är att följa Magnus Henrekssons olika förslag för att skydda de stora kapitalägarnas skolinvesteringar. Undrar vad han tar upp nästa gång?

Jag vill bara svära och skrika när jag hör detta

Ljuset fastnar på de små kristaller som dansar i den kalla morgonluften. Kalla vindar, iskallt klimat.

Då hör jag genom dörren hur P1 berättar att Saab har gett 30 miljoner till ett företag som sätter maskiner som skapar radiovågor i ett rum som bot mot HIV i Sydafrika.

Många smittade slutade ta sina bromsmediciner och dog.

Detta brott mot människorna i Sydafrika har ingen fått stå till svars för. Varken Saabs ledning, Investor, eller familjen Wallenberg. Det är ju de som har tjänat miljoner på JAS-affären.

Motköpen som Saab lovade folket i Sydafrika blev till en liten liten tumme. Här uppe fick LKAB ta emot malmvagnar som aldrig gick att använda. De var så dåliga att LKAB vägrade att lämna en enda kvar som museiföremål på Järnvägsmuséet.

Men detta dödade ingen. Vad kallar man en företagsledning som låter företagets pengar sponsra kvacksalveri som leder till döden för patienterna? Vilket klimat sprider familjen Wallenberg i Sydafrika? Marcus Wallenberg är styrelseordförande. De största ägarna är:
Investor AB - 30,0%
Wallenbergstiftelserna - 8,7%
Swedbank Robur fonder - 5,5%
SHB fonder - 3,2%
Övriga aktieägare - 52,6%

Senaste årsredovisningen:

Omsättning	▲ 24,01 miljarder SEK Orderstock: ▼ 34,151 miljarder SEK
Rörelseresultat	▼ 2,032 miljarder SEK
Vinst efter skatt	▼ 1,539 miljarder SEK
Tillgångar	▼ 29,679 miljarder SEK
Eget kapital	▲ 14,097 miljarder SEK

Massor med skratt

Jag tror aldrig att jag har skrattat så som idag när oheliga allianser skriker ut sin ångest inför att behöva landa på Arlanda. Pigge Werkelin häver ur sig en prognos om att det kommer att ta 1 1/2 - 2 timmar längre att flyga de fyra milen till Arlanda och ta tåget som tar 20 minuter. När resan från Bromma tar minst en halv timme. Vargen kommer utstöter moderater, socialdemokrater när Stockholms nya ledning vill bebygga detta område med 50 000 bostäder. Stoppa flygbullret som stör hela stan. På avgångstavlan kan vi se att det inte är så många flyg som berörs. Mitt på dan är det uppehåll i tre timmar.

Hur Rapport presenterar att flygplatsen i Bromma ska stängas?

Stockholms nya ledning HOTAR med att stänga Bromma!!!

Upprustning

Det är som om de tar på sig samma rustning. Ett skydd mot chansen att lyssna och förändras.

Nu står de där i led bakom varandra och håller fram sina sköldar helt utan egna argument. Det spelar ingen roll på vilken sida; alla har bestämt sig. Ingen vill rubbas i sin tro.

Det finns inget både och. Bara en rädsla för att förlora sin position. Det är sorgligt.

.

Iskalla erbjudanden och omtänksamma förslag

Den där motsättningen mellan iskalla erbjudanden och omtänksamma förslag har jag tänkt på idag. Jag var ofta ute och träffade människor som deltog i olika utbildningar och praktikplatser. Det var den djupaste krisen sedan 1930-talet och de gamla byggnaderna på LV7:s område upprustades till skollokaler för vuxna. Luftvärnssoldater ersattes med kunskapslyftet.

Alla var positivt förvånade över vilken bra utbildning de fick. De kände att de räknades och att de skulle få en framtid när konjunkturen vände.

Men hur har det varit de senaste åtta åren? Berättelsen som alliansen har burit på har bara innehållit hot mot dem som behöver stöd och hjälp för att komma vidare.

Så för fyra år sedan valdes en ny ordförande i det socialdemokratiska partiet. En person som bar med sig samma hopp och samma berättelse som partiet hade 1994, att de som har behov av hjälp och stöd har samma värde som alla andra. Redan efter några månader störde den inställningen så många att han fick försvinna från makten och Juholt var historia.

Redan då var vi många som undrade varför han inte passade in i partiets maktsfär. Daniel Suhonen som skrev talen blev så besviken att han började med att ifrågasätta vad som höll på att ske, sen samlade han på sig allt material som han fick. Nu har han gett ut boken om partiledningen som inte ville ha sin valde ordförande.

Och snabbt positionerar sig de olika tyckarna runt makten.

För mig som bara ser på och lyssnar är historien mer komplicerad. Vi vinglar. Är vi beredda att lyfta dem som behöver en andra chans?

Trådarna sjunger

En tunn ton vibrerar när Mikael Lindgren stiger fram och berättar om himlaharpans trådar som leder till Gud.

Vi har samlats på Västerbottensteatern i Skellefteå för att vara med och hylla PO Enquist, 80 år. Trådarna, eller mer prosaiskt rötterna till Sjöbotten, utbyn i Hjoggböle, där pojken lever i det gröna huset, tillsammans med sin mor och hennes far, 25 meter från bönehuset, har aldrig slitits av. En utflykt till Danmark, en vandring tillsammans med August Strindberg och en avresa till Uppsala och ett liv söderut, kan inte bryta hans starka känsla för barndomens landskap.

I taket hänger en gren från en ståtlig fura, på scenen får vi lyssna till hans bild av styrka.

"Stå rak i motvinden, så kan du också stå rak i hård medvind".

En direkt översättning av vårt ångermanländska omkväde.

"Det gäller att vara kvistfri för då håller livet."

Ja, det gäller att hålla livet ut. Nog så viktigt när en stor del av dagarna är förbrukade.

Mitt bland alla olika texter så finns hans första drama med, "Tribadernas natt". En föreställning som hade premiär på Dramaten för 39 år sedan. På den första föreställningen satt jag där i salongen med min far. Min far som i alla lägen hela sitt liv hade August Strindberg som sin största idol. Och här kommer en debuterande dramatiker och låter denna titan använda könsord och prata om sex. Där under texten finns en berättelse om lesbisk kärlek. Jag som var 18 förstod varken undertexten eller vitsen med att männen i dramat hela tiden ville vara värst, störst och vackrast. Så vi var bägge överens, skådespelarna var bra, men texten förstod vi oss inte på.

Idag hade ingen 18-åring missförstått detta drama, idag hade diskussionen varit självklar. Och det märks när scenen om vem som har den största kuken spelas som en av de längre akterna.

Oavsett ålder så applåderas det.

Jag vill åka till Rinkeby

Frank Gehry gör gång på gång de mest häftiga byggnader som står som glänsande skulpturer runt om vår värld. Den här i Bilbao har till exempel skapat en ny turistström mot Baskien.

I Stockholm vill Nobelstiftelsen bygga ett annat glänsande hus för att skapa ett minnesmärke över alla dessa pris som delats ut. Men platsen där de vill placera denna byggnad är trång och redan bebyggd.

Mitt förslag är att lyssna på alla dessa litteraturpristagare när de i varje nobelintervju berättar om att de allra mest minnesvärda med nobelveckan i Stockholm var mötet med Rinkebyskolans elever.

Bygg ett monument över alla landvinningar som har prisats, alla författarskap som vi har fått lära känna på Järvafältet. Det finns ingen annan plats i hela Sverige som passar så bra.

Det finns plats för en monumental byggnad som rymmer alla möjligheter att få uppleva de experiment och den forskning som lett fram till priserna.

Det är en plats som behöver en ny verksamhet som ger en identitet.

Varje nytt kvarter i Stockholm får ju nya fantasinamn. Nu skulle ett av stans mest nedsablade områden bli till Nobels vetenskapspark, eller om vi ska följa den nya traditionen, Nobel Science parc. De blå tunnelbanetågen kan döpas efter alla författare och deras verk. Stationerna längs med linjen kan dekoreras med olika pristagare och deras vetenskapliga landvinningar. För att resan på en kvart inte ska kännas lång kan alla få tillgång till berättelsen om Alfred Nobel genom en app i mobilerna.

Om det funkar? Naturligtvis. Runt Paris har fransmännen placerat olika nya attraktioner och höjt statusen på gamla nedslitna kvarter.

Jag vill skulle vilja se en annan placering som ger lika många vinster.

Missa inte filmen om Vladislav

"Jag stannar tiden" är dokumentärfilmaren Gunilla Breskys långsflmsdebut. En film som berättar historien om en av de filmfotografer som stod bakom kameran under det andra världskriget i Sovjet. Med hjälp av Vladislav Mikoshas filmer och hans dagbok får vi uppleva hur kriget slår sönder människor, byggnader och fotografens tro på Stalin.

Genom ett samtal 2008 får Gunilla Bresky ett tips om att hon ska fara till Gemma Firsova Mikosha nästa gång hon är i Moskva. Hon far dit och får möta en av Sovjets mest kända filmstjärnor och änkan efter en av de mest hyllade dokumentärfilmarna.

På väg hem läser hon filmarens memoarer som änkan lämnat över och hon förstår att hans historia måste bli en film. Nu sex år senare har hennes vackra poetiska berättelse om kriget och dess fotograf visats över hela världen på olika filmfestivaler. Det är en dokumentär som vunnit priser och uppskattning överallt.

Filmen berättar Vladislav Mikoshas historia från tonårens drömmar, tiden i filmskolan, hur han placeras i Sevastopol som marinens fotograf i juni 1941 när Hitler angriper Sovjet. Det är hans egna ord lästa av Jonas Karlsson och Gemma Firsovas röst som ger förklaringarna till de gripande bilderna från hans kamera.

Gunilla Bresky har tagit vara på alla fantastiska detaljer som hon finner i sitt sökande efter vem den poetiska fotografen var. Jag tänker inte berätta om de mest fantastiska. Men efter kriget är han en  av dem som fortsätter med att skildra Sovjet dokumentärt. Det är han som följer med Chrustjov till USA när de besöker Kennedys.

Får du chansen missa inte denna vackra film. Jag sitter här med minnet av vad hans mamma sa den dag han for till fronten på Krim. "Titta upp på himlen stjärnklara dagar min son. Se på Karlavagnen, Stora Björn. Det kommer jag att göra."

Kanske var det denna omtanke som fick honom att överleva alla krigets hemska dagar.

(Den sänds på SVT i maj.)

Vem lovar en järnväg?

Igår kom beslutet. Gruvan i Kaunisvaara ska läggas i malpåse. Det innebär att 1 500 jobb hotas i en kommun med 6 000 invånare. Tänk er att 500 000 personer i Storstockholm varslades en vanlig tisdag i oktober. Vad skulle hända då?

Att näringsministern Mikael Damberg(s) säger att vi ska fortsätta bygga på vägen som krävs för att verksamheten ska kunna starta igen?

Att landsbygdsministern Sven Erik Bucht (s) inte har ett enda förslag på åtgärder?

Att statsministern är helt tyst?

Är det någon som tror att tilliten i samhället ökar när alla politiker undviker att tala med sina väljare? Ja, för de som lever i Pajala är socialdemokratins väljare. Var ska de vända sig i nästa val?

Det är en sak. Den stora förlusten av tillit. Den andra är att alla som känner till gruvverksamhet vet en sak. Logistiken är allt. Ska en gruva överleva måste transporterna vara billiga och säkra. Gruvan i Kaunis är ett dagbrott så malmen där kostar mindre mycket mindre att bryta än i Kirunas djupa gruvor, men, transporterna från LKAB:s gruvor och Bolidens gruvor i Malmfälten går som tåget. Malmen och pelletsen från de gamla gruvorna transporteras med tåg till en bråkdel av kostnaden  om vi jämför med landsvägstransporterna från Kaunisvaaragruvan till Svappavaara.

I Narvik och i Luleå töms malmvagnarna från LKAB under gång. De stannar inte ens när de är framme. De bara rullar vidare tillbaka till gruvorna. Samtidigt måste malmen från Kaunis tömmas ur vagnarna med maskiner. Och lastats på båtar med maskiner.

Skulle gruvan i Kaunis får ett spår till Svappavaara så att malmen skulle kunna fraktas direkt ner till hamnen i Narvik så skulle malmpriserna kunna variera och sjunka utan att gruvan lades ner.

Vilken minister kommer att lova en framtid för gruvan med hjälp av en järnväg? Då skulle utvecklingen i Pajala vara trygg och väljarna kunna känna tillit.

Hamnar allt i papperskorgen?

De har det svårt och hårt på Svenskt näringsliv och Företagarna, nu när deras argument smulas ner till intet. Nu gäller det att ta fram tyck synd om mig kapitalet. Ja, inte tyck synd om alla medborgare som drabbats av de ultraliberala lagarna som styr skattefinansierade skolor och vårdföretag. Nej, nu är det de stackars ägarna som ska få oss att ta fram våra näsdukar.

Det finns bara en som talar om de medborgare som tvingas bo på vårdhem drivna ägda av riskkapitalbolag. Den förre socialministern Göran Hägglund tar till brösttoner när han påstår att valfriheten och kvalitén kommer att försvinna. Men den har ju aldrig funnits! Inte ens i de två av 290 kommuner som har det som regel har de äldre som flyttar till vårdboende kunnat välja. Det finns ju inga tomma platser att välja på.

Istället är det som på alla andra platser att de som behöver vård dygnet runt får flytta till det första rummet som blir ledigt. Och tackar du nej så hamnar du långt bak i kön.

Dessutom är det så att när kommunerna låter riskkapitalägda bolag driva och äga vårdhemmen så fylls kön på med äldre från hela regionen. Närhet till de kvarter där de bott kan de flesta glömma. Det blir en tillbakagång till den tid när det var landstingen som drev äldrevården och medborgarna kunde hamna lite var som helst inom landstinget.

Vi får hoppas att utredningen lyckas ta fram ett förslag som får en majoritet i riksdagen. Djävulen bor i detaljerna. Det är ju möjligt att vår statsminister tänker sig att begrava utredningen om hur reglerna för skattefinansierade företag ska ändras i ett runt arkiv om 18 månader.

En viktig sak som ingen tog upp igår är att insynen i hur skattepengarna används inte utreds. Det tycker jag vore helt avgörande. Det är ju det enda som kan säkra att pengarna används till eleverna och till vårdtagarna. Mer offentlighetsprincip på alla platser där skattebetalarna står för fiolerna skulle förhindra vissa former av missbruk av skattepengarna. Det skulle kunna stoppa semesterresor, överdrivna representationsresor och annat som i och med aktiebolagsformen bara synas av en revisor.

Framför allt skulle det bli en hämsko om alla som har en privat skola och ett privat vårdföretag vet att alla medborgare kan kräva ut underlagen som visar var pengarna används.

Äntligen

Idag kom överenskommelsen som förhoppningsvis gör att våra skattepengar används till annat än vinstuttag. Som gör att ingen kommer att starta en skola eller ett välfärdsförerag för att i första hand plocka ut vinst till skatteparadis med hjälp av våra skattepengar. Istället hoppas regeringen på att de som ska använda skattepengar i skolor och inom vården ska driva utbildning och vård som prioritet nummer ett.

Men då ser jag hur en företagare som driver två boenden för äldre klagar. Hon förstår inte varför hon inte kan låta bli att ta ut lön för att senare ta ut vinst ur vårdboendena.

Har alla som affärsidé inom denna skattefinansierade företagssektor att låta bli att betala sociala avgifter och inkomstskatt för ägarna? 

Eller vad var det hon menade? 

För hon gjorde ju ingen vinst, hon kunde ju inte betala ut sin lön, eller var det skatteplanering? Det fick vi tyvärr inte veta. Så vi kunde inte på något sätt avgöra om denna företagare skulle påverkad av de nya reglerna.

Sen kom ett obegripligt inslag om det är möjligt att begränsa vinstuttag ur skattefinansierade företag. Det kan ju inte vara så svårt om de får alla bidragen i efterskott och bara de pengar som utbildningen eller vården kostat...

Mlle Julie - French Paradise ft. Mió & Sebastian; Visst är de fina, grabbarna från Sax och maskin

Rönnbärsundran

Hur var det nu igen? Rikligt med  rönnbär ger en snörik vinter säger den ena och den andra påstår att det blir en snöfattig vinter som kommer att vara kall. Men jag blir bara snurrig.

Rönnbären ger i alla fall en glödande vacker höst och massor med besök av alla olika fåglar som är på väg söderut. För nu känns det som om det är höst och inte sensommar.

Jag är fortfarande helt uppfylld av vår workshop med Britta Marakatt Labba. Sjutton par händer som arbetade med fria tyglar. Nål, tråd, tyg av alla de slag och massor med fria bilder. Härligt att få upptäcka så många olika temperament och bildval.