Nu är jag här igen

Ibland kan en liten, liten bacill ta hem hela matchen. Jag hade inte en chans. Men nu efter tolv dagar är det jag som kan lyfta min hand i luften och känna mig som en vinnare. Jag förlorade min dröm om en vår på Österlen och fick uppleva något annat. Jag fick ta varje dag på försök. Men nu har den vanliga verkligheten dragit fram solsken, fågelsång och dammråttor ur hörnen.

Visst är det vackert på slätten utanför Hammenhög?

Jag lurar mig själv

Jag lurar mig själv. Ja, det är det som jag gör varje gång jag köper vårblommor fast kylan biter sig kvar. Nu sitter jag här och glor på mina penséer som jag hade hoppats kunna sätta ut under dagen. Men jag tror inte att de kommer att älska de kalla grader som återkommit hit. Det är vackert, gnistrande och friskt men inte anpassat för drömmar om vårblommor.

Drömmar som ingen realist tar på allvar. Men ändå. Vad vore vi utan längtan. Jo, visst ska vi leva här och nu, men det måste finnas drömmar större en en vanlig vardagsmåndag.

Våren är nypudrad

...eller har den tagit en paus? Jag vet i alla fall att det som göms i snön alltid kommer fram. Varje vår önskar jag att vi hade byggt om uthuset så att allt skulle rymmas inne. Glöm det. Göm det.

Gömma sig vill nog socialnämndensordförande i Boden göra efter ett möte med anhöriga till de demenssjuka som bor på Bergbacka. Vad han sa kan du läsa här.

Denna vecka har vi fårtt läsa om hur Carema tar över ett boende för unga människor med Asperger och andra neuropsykiastriska diagnoser och vad som kan hända då. En ung flicka från Stockholm placerades där vid jul. Hon hade många svåra självdestruktiva beteenden och krävde stor omsorg. Trots detta tog hon sitt liv en natt helt ostörd. Läs Nils Johanssons reportage här.

En profil anser vissa, en man med lite dålig smak andra. Nu har förre rektorn för Norrlands entreprenörgymnasiums uppsägning provats i Arbetsdomstolen. Han fick sluta på grund av vad som fanns på hans Facebooksida,men han vann i AD.

Ett teveprogram som jag aldrig har sett men hört talas om är den svenska varianten av Topmodel. Från Norrbotten deltog Victoria Eriksson. Hon berättar om sitt liv och sina drömmar här.

Denna vecka har vi drabbats av flera vårtecken, eller så har äntligen våren klivit fram. Allt beror på hur vi ser på att snön förvinner och den grå tiden kommer fram. Det började med att vi får åka runt över Gäddviksbron om vi ska söderut. Svagisen brer ut sig och den tornar upp sig mot den norddöstra sidan av Bottenviken. Dessutom stängs dem enda isvägen mot Sandön. Nu öppnas farleden.

Kanske är den nypudrade trädgården ett tecken på att vi måste ha tålamod? De kalla graderna en chans att vädra de varma kläderna. Allt är antagligen till det bättre, idag igen.

Med en kudde i handen

Han åker så bra att han har tagit sig in bland dem som får åka finalen i VMkonståkningen, Alexander Majorov. Jag hoppas att allt går så bra som det ska. Men jag kommer inte att våga se utan att ha en kudde i handen. Lycka till.

En ros är en ros

En ros vill jag ge till alla som bryr sig. Till alla som gör det där enkla i vardagen. Till sopsorteraren, till dig som sandar på halkan, till alla som ser när barnen behöver lite hjälp, till dig som tar in posten till grannen, till dig som öppnar porten och släpper in dem som inte kan...ja, ni är många som är värda en ros varje dag.

Det har även världens rikaste direktörer upptäckt. Helt plötsligt när de har vunnit det ,mesta så ger de intervjuer där de hyllar tilltron. Det har läst Tony Judts Illa far landet och längtar tillbaka till ett liv med relationer. Ett uttalande som förvånar är att flera av dem säger att de har vunnit klasskampen. Och förlorat.

Mer än dikten

Får bilder på julrosor som växer på östra sidan av Öland. Mina vilar än under den hårda skaren. Jag får njuta av orkidéerna som blommar för andra gången denna vinter. En sak får jag veta. Ja, att julrosor gillar sand och gärna växer nära havet. Får strössla med sand när solen lyckats smälta bort locket över rabatten.

Gårdagen var häftig. Efter ett riktigt vått regn så kom solen fram. Vid sju glödde himlen och dimman över älven kröp fram.

Verkligen är mer än dikten. En vanlig grå dag.

Bonus

Vissa måndagar är mer vardag än andra. Idag är regnet som får den gamla snön att vittrar en bonus. Inte av samma magnitud som de bonusar som Nordbanken förser sin vd med. Men det är en bonus för oss som väntar på gråvåren.

Klockan fem den femte årstiden

Nu har jag inte en chans. Jag kan inte värja mig mot morgnarna och fåglarnas konsert i i ljuset från öster. Doften från den första koppen med nymalt kaffe och solens gula ljus som letar sig in genom de otvättade fönstren. Nu är det en bästa tid, en egen årstid. Den femte. Det doftar jord i hörnan mot söder och snön sjunker. Drivorna som var tre meter höga för en vecka sen försvinner sakta. Det är inte vår, men snart så.

Planteringsjord. Näring till pelargonierna.

Komihåglistan toppas av drömmen om en ny växtsäsong. Och att sommartiden börjar om en vecka.

De tjänar mest

Idag börjar Grävande journalisters årliga seminarier i Malmö. Där finns Lotta Nilssons och Linda Danhalls texter om Outokumpus utsläpp i Torneå/Hapatanda med bland de fem som kan få årets guldspade. Jag håller tummarna!

Här kan du följa Linda Danhalls blogg om tiden i Malmö.

Carpe Diem skriver tre av NSD:s bloggare om. Fånga dagen skulle vi skriva på svenska. Det är en vacker tanke. Det att vi kan bestämma om att vara här och nu. Det kan vi ibland. Det är otroligt skönt när solen skiner och allt är på gång åt rätt håll. Men någon gång så är det mest grått och grått och då gäller det att fånga det som var så bra eller det fina vi längtar till.

Några som kanske längtar lite tillbaka är de morföräldrar och farföräldrar som gått i morfarsskola. 

Nu ska alla elever få chansen att möta en vuxen på de skolor där den äldre generationen använder en stund av sin tid till att möta de som är yngst.

Denna vecka har det handlat om vem som tjänar mest och vem som är rikast. Dessutom har vi läst en bok om hur vi ska göra för att kunna köpa det finaste huset i stan. Mest tjänar samma människor år från år. Och allra mest tjänar Anders Sundström. Han pendlar varje vecka till Folksam i Stockholm och lyfter en lön på mer än sex miljoner kronor.

Nu ska de enorma maskinerna som används vid malmbrytning servas i Boden. 20 nya jobb. Men i Kalix lägger TallinkSilja ner och 60 jobb försvinner.

Med ett mail fick de anställda veta att deras jobb ska flyttas till Stockholm. De får gärna flytta med.

Då gäller det att studera boken jag tipsade om. Ja, hur man gör för att öka värdet på sitt boende och hur man gör bostadskarriär. Sen börja förhandla om lönen.Hade det varit välbetalda jobb hade de anställda kanske kunnat pendla. Ja, på det sätt som militärer och Anders Sundström gör. Det hade funnits ett val. Frågan är om det finns ett nu.

Hon rör på sig

Ibland kan beundran går över styr. Eller så var det helt rätt. Ja, att jag satte mig och stickade efter ett frimärke som min idol Sonia Delaunay gjorde till den engelska postens hundraårsjubileum. Bilden heter "Rörelse utan slut", det var så hon såg på brevbäringen. Och på konsten.

Nu ställer konstmuséet i Hornbaek Louisiania ut hennes bilder tillsammans med Sophie Taeuber Arp, Hannah Höch, Florence Henri, Claude Cahun och Dora Maar. Har ni hört talas om dessa modernister förr? Kanske har ni hört Sonia Delaunays namn vilket ofta beror på att hennes liv är som en hel spänningsroman.

Hon föddes i tsarens Ryssland 1885, adopterades bort, studerade i Tyskland, gifte sig med en fransk konstnär Robert Delaunay, flydde från Paris med hans konstverk, smugglade allt till Schweiz, hamnade som husvakt på Rivieran. Där satt hon med sladdrigt krigspapper och några torra barnkritor, men konst skapades.

Efter kriget slogs hon för att hennes makes konst skulle få den ära som hon ansåg att den var värd. Det var inte förrän på 1960-talet som hennes bilder blev sedda. Hennes stora genombrott blev utställningen Moskva-Paris  våren 1979. I december samma år dog hon.

Men hennes bilder, kläder, bilar, affischer, manifest, illustrationer, textilier och ideologi lever. Hon och Robert kallade inriktningen som de arbetade efter för orfism. Bilderna vibrerar av hur färgerna är placerade. De har en rörelse utan slut.

Rädda chefer?

Vi satt där på en presskonferens Kurirens medarbetare och jag. Det var nittitalskris och hela Boden skulle förändras. Stora arbetsplatser med välbetalda män lades ner, eller flyttades. Istället skulle kommunen fyllas med telefonförsäljare.

- Vi är vinnare, ansåg folkpartiet. Samtidigt som deras företrädare såg att även om alla helikopterförare började arbeta som säljare på dessa företag skulle Bodens skatteintäkter minska till en tredjedel. Ja, för de högsta lönerna på ett callcenter är och var mindre än en tredjedel av en pilots.

Idag finns inget kvar. Kvar fanns TallinkSiljas callcenter till igår. Ledningen i Stockholm skickade ett mail till de anställda i Kalix  i tisdags kväll och berättade att deras arbetsplats läggs ner.

60 personer som förlorar sina jobb utan att cheferna anser att de behöver möta dem. Efter stark kritik kommer någon och möter personalen idag.

Ett av TallinkSiljass argument är att det är billigare att bedriva biljettförsäljningen i Stockholm, än med trogna medarbetare och låg hyra i Kalix.

Hur då? undrar jag. Och så tänker jag på alla miljoner som skickades till alla dessa företag som öppnade callcenter över hela landet. De behövde inte ens betala för möbler och datorer. Allt fanns på plats. Och massor med arbetslösa välutbildade människor som fick sätta sig och sälja per telefon.

Hur klokt var det att satsa på dessa lågbetalda jobb som kunde plockas till en annan ort med ett penseldrag?

Tomma kontor. Hög arbetslöshet.

Det är vad som finns kvar.

En minut vår

Nu är dagen någon minut längre än natten.

Det är ett av de vårtecken som ingen kan rubba. Ett annat är inköpet av lagret med spolarvätska. Ingen vår utan den. Det går inte att köra många meter utan att rutorna är helt grisiga med stänk.

Nästa steg är när vägar och gator torkat upp. Då är det säkraste vårtecknet att vi längtar efter att tvätta bilarna och stoppa in kupévärmarna tillsammans med sladdarna i uthuset. Ja, får vid den tiden borde vi kunna ta oss dit.

Sen doftar jorden...och med lite tur har det skett till nästa möte med trädgårdsföreningen. Om fyra veckor.

Den nye Lasermannen

Leve Frankrike! brukar presidenten och de kandidater som tävlar om rösterna med honom utropa. Annars har de inte en chans. Men i år är det annorlunda. I år har en våldsam person , liksom Lasermannen i Stockholm, bestämt sig för att mörda både barn och vuxna människor med annorlunda bakgrund.

I går sköt han rakt in på en skolgård med barn och föräldrar. Fyra dog. Tre barn och en lärare. Han valde en judisk skola i Toulouse. Tidigare är det soldater under utbildning med nordafrikanskt, eller karibiskt påbrå som han har dödat.

Ja, han gör som Lasermannen skjuter mot dem som han ser är annorlunda. Ja, han lever i en tid, liksom Lasermannen, där rasistiska åsikter är tillåtna. Där t o m republikens president följer med i Nationella Frontens ledares,Marine Le Pens, fotspår och uttalar hot mot de människor som lever i landet sen årtionden. Han lever på en plats där den Nationella fronten har en stor andel väljare.

Måtte detta klimat förändras.

Det tycker i alla fall Gerard Depardieu. Han säger helt plötsligt inför den nya filmen där han ska gestalta Dominique Strauss Kahn att han inte står ut med franskheten. Han påpekar att franska män och i synnerhet Dominique Strass Kahn är arroganta.

- Il est arrogant, il est suffisant...il est jouable.
( han är arrogant han är självgod han är spelbar)


Jag sitter helt perplex. 


Vad var det han sa? Titta på Kulturnyheterna här. Det börjar ungefär 6 minuter in i sändningen.

Äntligen!

Helgens häftigaste var teaterhögskolans avgångsklass "Fem på nya äventyr, av Herman Lindqvist". En föreställning fylld av ambitioner. De fem som efter tre år kan kalla sig skådespelare har skrivit sin egen pjäs. En skildring av vad politikernas ord egentligen har för betydelse.

Föreställningen börjar med att alla får lära sig hur en fördelning enligt vår regerings koncept kan gå till när vi ska sätta oss i salongen. Varför ska vi som köpt biljetter få det vi väntar oss när någon med mer makt kan ge oss något annat, när de kan sortera oss?

Det vassaste och mest dråpliga är deras vänliga skildring av hur FAS 3 arbetare tvingas till både meningslöst arbete och kränkande coachning med arbetsmarknadsministern Hillevi Engström som publik. Denna scen förklarar allt om hur våra fyra regeringspartier ser på alla lika värde och på hur allvarligt det är att en stor del av arbetsmarknaden betalas av skattebetalarna samtidigt som de som håvar in pengarna hånar de som utsätts för FAS 3. Vänlig? Ja, så gullig som Hillevi Engström är kan man väl inte säga annat?

Det är inte endast samhället utanför teaterhuset som skådespelarna riktar sina strålkastare mot. Från föreställningen "Grabben i graven bredvid" i salongen bredvid citeras det slaskigaste skämtet om kvinnors och ekorrars gemensamma intresse för blanka ollon.

Äntligen, säger jag en elak skildring av var vi har hamnat idag.

Härlig är ...

Hon sjunger Härlig är jorden som en besvärjelse, som ett skydd mot ondska. Tänk det hjälper i sagans värld. Allt som skrämmer och förfärar försvinner. Kvar finns känslans av den gamla psalmens trygga lunk. Det är inte endast i teveserier Härlig är jorden hjälper mot  svarta nätter, en taktfast psalm håller rädslan stången för kvinnor som måste röra sig i en mörklagd stad.

Det berättar Tina när hon kommer hem från sitt sena arbetspass i hemtjänsten. Det berättar Linnea när hon vandrar hem från nattbussen i en tom förort.

Varför fastnar vi för denna psalm som sjungs på begravningar? Ett svar är att alla som vandrar runt och sjunger på en psalm verkar otillräkneliga på dem som inte kan språket. Vi gör oss tokiga i andras ögon för att skrämma dem på flykten. Enkelt och ofarligt. Och rätt humoristiskt.

Om en psalm kan räcka för att ge säkerhet i en saga så räcker den inte för att skydda liv i arresten. Denna vecka kom tingsrättens dom mot de två poliser som hade hand om en diabetessjuk man när han dog i arresten i Luleå. Befälet friades och polismannen fälldes för tjänstefel. Nu har åklagaren överklagat domen. Läs Johan Håkanssons blogg  här.

Sången hjälper inte mot de oseriösa entreprenörer som låter sina anställda arbeta på ett så osäkert sätt att antalet skadade på våra arbetsplatser ökar. Inte hos dem som köper in tjänsterna men hos underleverantörerna. Vi har fått en ny underklass, de som inte försäkras och som inte får ersättning om de skadas.

Nej, mot mardrömmar hjälper inga sånger. Sångerna ger väl snarast drömmar om lycka och kärlek. Drömmar som kan slå in.Läs om Patrik som tror på musikens kraft.

Den trodde jag också på när jag som 21-åring marscherade från den sista metron längs med rue des Plantes i ett mörklagt Paris. På den ena sidan hade jag ett nedlagt järnvägsspår och på den andra sträckte sig ett enormt sjukhusområde. Då var det jag som skrålade Härlig är jorden så att alla stackars grannar vek av.

Åkeröäpplena doftar

I veckan intervjuade jag Birgit Hassler. Hon fyller 70 år. Vårt samtal var ett av de bästa. Hennes kloka svar ger mig ett perspektiv på livet varje dag. Glädjen över att ha fått leva i en tid när allt har gått framåt och framtiden blev bättre för alla och envar.

Läs den här:

Birgit Hassler är gift med Leo som också är läkare. Han kommer från en stor familj och när jag var 20 år mötte jag en av hans bröder med fru. Ibland när man är 20 år är livet alldeles för stort. Det var det en tid för mig och då fick jag se att det finns möjligheter att överleva. Den hösten plockade jag Åkeröäpplen i den gamla trädgården och fick prata av mig om de svåra existentiella frågor som hela tiden dök upp. I det livliga köket där 6 barn och kompisar samlades fanns också en familj från Nordafrika på besök. I januari kom de med säckar fyllda av dadlar, apelsiner och doftande mandlar. Exotiskt. Och hjärtevarmt.

Doften av Åkeröäpplen förflyttar mig till den där hösten när jag var 20 år och vuxenlivet väntade. Jag fick vara en person värd att tas på allvar. Det är en gåva som jag bär med mig. Och gärna delar med mig av.

Sommartid bakom knuten

Vilken härlig dag. Vilken lycka att ljuset tar över och att vi alldeles snart har fler ljusa timmar än natt. Idag är det en vecka kvar.

Sen dröjer det inte många dagar innan vi får sommartid igen. Redan nu är himlen rosa vid fem. Rosa och kall. Sommartemperaturer får vi längta efter. Ska vi möta ljumma vindar i maj, eller till midsommar?

Vem lurar vem?

Varför känner jag mig lurad? Varför känns det som om det finns en grupp välbetalda män som hela tiden utnyttjar vår tilltro och tillit. Det är en fråga som surrar i mitt huvud när jag tittar ut på vårsolen. Det är lite som med den. Ja, att ljuset och värmen från solen lurar oss att tro att det är varmt och skönt ute. Men i själva verket blåser snålvinden och det krävs ordentliga vinterkläder om man ska slippa frysa.

Frysa slipper ledningsgrupperna i våra stora företag och institutioner. De kan orsaka skada utan straffansvar. Hittills har ingen åtalats för att han har sparat på gamla, skolelever eller patienter och skapat sjukdom, liggsår, låg läskunnighet eller sämre vård. De har i stället kunnat lyfta bonus.

Ingen har fått stå till svars för att de ljuger om mutor, felaktiga vapenförsäljningar eller för att de tar ut höga löner när företagen går dåligt. I veckan fick vi veta att de största företagen på börsen handlar med aktier på förhandsinformation som de vanliga pensionsspararna aldrig får tillgång till. Resultatet är att ledningsgrupperna gör sig förmögenheter och att pensionsspararna missar värdeökningarna och får lägre pension.

Då skapas ett underskott. Ett underskott på tillit.

Allt blir svårare. Ja, när ingen kan lita på någon. Då gnisslar det och knakar i allt.

På stranden, i solen med närkontakt

 

Det gäller att hålla andan när det enorma containerfartyget passerar sommarens strand. Tänk vad lätt det är att at sig ut till finaste havsviken på våra isvägar . Tänk vad härligt det skulle vara om det går att komma ut när isen blivit vatten igen.

Strömming med lingon. Solsken och dallrande kristaller i luften. Varje gång är det som om vi får ett kalas och en stor gåva där ute vid Bottenvikens rand. I år finns det en väg som går ut på Sandön. Isen är täckt av djup snö och den har inte kunnat växa till så att de övriga öarna har kunnat få isväg för bilar. 

Varje resa ut till havets horisont påminner mig om att det är inte långt till grannarna. I år är det vid deras långa sandstränder som isen har packat sig efter vinterns stormar. Här i öster ligger vattnet öppet utanför Rödkallen.

Trådkommunikation på riktigt

"Trådtradare" fraktar malmenPAJALA.  En elektrifierad väg med "trådtradare". Sannolikt blir det så malmen från Pajalagruvorna ska transporteras till Svappavaara. Trafikverket tittar just nu på en lösning, rapporterar SVT Nordnytt. Den första juni ska Trafikverket vara klar över hur den tio mil långa vägen mellan Kaunisvaara och Svappavaara ska elektrifieras. - Man kan kalla det trådtradare. Det har funnits på försök i andra delar av Europa. Det finns flera som tittar, inte minst Volvo och Scania är ju väldigt intresserade av att hitta framtidens lastbilar som är fossilfria vilket vi också tycker är bra, säger infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd för Nordnytt. Kostnaden beräknas till cirka en miljard kronor. I Trafikverkets uppdrag ingår också att undersöka möjligheten för att få in privat kapital till projektet. Jag ska skicka en blå anemon till kommunikationsminister Catharina Elmsäter-Svärd den dag en trådväg kommer att fungera mellan Pajala och Svappavara. Är det någon förutom vår kommunikationsminister som tror att en tråd dragen längs med skogsvägar inte behöver tillsyn dygnet runt? Tio mil där långtradarna ska rull dygnet runt med malm som ska lastas på järnvägsvagnar innan den fraktas till Narvik. Ett sårbart system. Ett system som jag undrar om vår minister hade vågat presentera i Stockholm. Ibland får jag för mig att antalet mil till huvudstaden avgör hur vidlyftiga de politiska förslagen blir. Läs kommentarerna till denna futuristiska form av trådkommunikation "in real life" här. Denna vecka har vi, vår ansvarige utgivare och alla läsare diskuterat kommentarerna på webben. Läs Anders Ingvardssons blogg här och se vad olika läsare tycker. Vi lägger ner mycket tid på att läsa alla kommentarer. Och det ska de vara värda. Eller hur? På låtsas är det i alla fall när Hyptnositören spelas in i Norrbotten. Den stora filminspelningen är den dyraste i filmhistorien här. Efter en lunch med köttbullar fick skådespelarna berätta om hur det är att göra en riktigt våldsam thriller i lugnet uppe på Kronan och i Älvsbyn.