Växlande vindar

Lady Mary Clive

 Vacker som en dag. Rik som få. På ytan levde hon ett sagoliv. Titlar, slott och baler. Men...
när jag läser om Lady Mary Clive död efter ett 102 år långt liv är det de vassa hörnen och de brustna löftena om lycka som varit hennes liv.

Marys liv bestämdes av Winston Churchill. Ja, det var när han var minister under första världskriget och beslutade att ett regemente med unga män skulle inta Galipoli 1915. Trots att allt talade för att alla brittiska soldaterna skulle dö om de gick vidare, beordrade Winston Churchill att de skulle gå mot en säker död.

Mary som var sju år förlorade sin pappa i slaget och sin mamma i sorg. Hon och hennes syskon fick växa upp på familjens olika egendomar utan någon kontakt med sin mor. Modern kunde inte väckas till liv, berättade hennes syskon.

Mary arbetade som skribent och blev anställd som journalist på 1930-talet. Hon gav ut flera biografier och skrev om sin familj. Hennes mest kända bok "Brought up and brought out" beskriver livet som ung överklassflicka i England och på Irland under 1920-talet. "Vi fick lära oss att skämmas. Att gå omkring med skam", berättar hon. Ingen av syskonen fick någon omvårdnad och de fick klä sig i vad som fanns i förråden sedan tidigare generationer.

Hon mötte sin man i den yra av fester och resor som hon deltog i som societetsreporter på 1930-talet. Meysay Clive var lantadel från Heresford och lika intresserad som sin unga fru av att skriva sin familjs historia. Men det andra världskriget bröt ut och soldaten Clive dog i slaget om Nordafrika 1943.

Mary var nu en ung krigsänka med barn att försörja precis som sin mor.


Hennes svåger skrev i sin dagbok inför Marys 80-årsdag: Jag hoppas att hon inte ställer sig och diskar 100tals tallrikar som förr. Något som berättar om den gästfrihet och den kraft som Mary var känd för. Vid sin död 22 år senare var hon ensam kvar i sin generation.

Tycker ni också att det är skillnad?

Ibland finns det saker som man hoppas inte ska hända. Saker som man vet kommer att hända. Saker som man kan räkna ut av erfarenhet. Idag öppnade jag min tidning på morgonen och suckade och sa Jaha, nu har det hänt...igen. Egentligen så är det något som jag inte borde berätta. Ja, för det gäller en chef. En kvinna som arbetat sig igenom flera höga positioner. Hon är en mycket bestämd person som gör allt efter sitt eget huvud.
I veckans nummer av Veckans Affärer går hennes nuvarande arbetskamrater ut och säger att hon styr deras arbete med hjälp av hot. På två år har 25 procent av de anställda slutat.

Hon har börjat sin karriär här i länet. Varit revisor för ett bolag som anställde henne som VD. Hon arbetade i en organisation styrd av politiker efter det. Sen flyttades hon till en statlig arbetsplats där hon fick sitta och vänta på ett annat jobb. Flyttade till Stockholm där hon blev direktör inom landstinget. Något hände för rätt som det var hamnade hon på en Lobbyorganisation.

Det är där personalen säger att de är rädda.

Varför får vi sällan veta detta om män. Män som är dåliga chefer får nästan aldrig stå till svars på samma sätt som kvinnor. Varför får vi inte veta varför männen byts ut. Men om kvinnor läcker det ofta som ett såll. Jag säger inte att det är fel att dåligt ledarskap diskuteras. Jag säger bara att  mäns usla chefskap ska diskuteras lika öppet som kvinnors.

Tidvis soligt vid norra Norrlandskusten

Vi brukar slå vad. Ja, om solen i norra Norrland kommer med i väderleksprognosen. Det låter lite gnälligt. Men det är rätt ofta meteorologerna inte hinner med.

Ja, att de sammanfattar vädret norr om Örnsköldsvik. De berättar om hur vädret förändras var 20 mil ända till de kommer till landets mitt. Då sammanfattas fjäll, skog, malmfälten och kusten till norra Norrland. Där kan prognosen vara att temperaturen blir mellan plus fem och minus tio. Det blir molnigt och viss nederbörd i norr.

Chansen är inte stor om jag satsar på att solen här ska nämnas i nästa prognos. Men i morse då rörde sig molnen över kartan och en gul sol strålande mellan Skellefteå och Haparanda. Meteorologen han log och sa:

Tidvis soligt vid norra Norrlandskusten

Rosen är avklädd

Nu syns hela Rosa pimpinella folia poppius. Det var ett tag sen sist.

I år har våren hunnit längre

Laleh - Live tomorrow Onsdags-Laleh

Dimmvitt

Inbäddad i det vita. 

Den kalla luften,  möter markens ljumma yta.  Isen ruttnar. Fukten omfamnar kala träd, knoppande buskar och det gula fjolårs gräset.

Den blå timmen infaller klockan halv fyra.

Vi får vakna till vitheten.

Naturen mönstrar

I morse var det kalla grader igen. Fukten i dimman hade målat denna fina bild på en plåt.

Vad det är;

en korall,
grenar som rör sig i vinden,
ett askmoln,
en hjärna,
spår i sanden,
ett rabarberblad,
ett hjärta,
ett floddelta,
vintergatan...

Kalla grader och dimma tillsammans med slumpen ger mig chansen att se. Att titta efter.
Sucken över kylan, kommer av sig, när naturen skapar konstverk.

På min dörr

Eller hur?

Dagens Laleh Bjuröklubb

Tänk dig frisk och lycklig

Barbara Ehrenreich har åter hittat ett fenomen att skriva om. Lycklighetskulten. Jag blev alldeles lycklig när jag läser att hon har tagit sig an att gå igenom de lögner som sprids i kyrkor, företag och inom den alternativa vården.

Hon är journalisten som i ett halvår levde av de låglönejobb som gör livet outhärdligt för 25 procent av de som arbetar i USA. Hon städade medelklasshem med fuskmetoder, stekte hamburgare och stod i barer. Hade flera jobb för att kunna betala hyran på de sjaskiga rum som hon knappt hade råd med. Bodde i mögliga husvagnar och på lägenhetshotell.

Lika sjaskig är lögnen om att vi kan tänka positivt och därför bli friska från cancer, slippa fattigdom och vinna kärleken. Barbara Ehrenreich mötte den när hon fick bröstcancer. Hon upptäckte att hon skulle gosa med mjukisdjur, tänka på att cellgifter kan ge en bättre hy och tänka positivt. Annars...ja, annars var det väl hennes eget fel om hon inte blev frisk?

Läs mer i DN. Boken kommer på svenska i höst.

Laleh - Han tuggar kex (aukustisk)

Busplanteringar

Ler stort när jag läser DN:s kulturdel från igår.
(Den ska till pappersinsamlingen, enligt vårt sophämtningsmanual, och jag kunde inte låta bli att se om jag missat nå't igår.)

Lenas skriver om busplantering. Och då mår jag genast som den lilla flicka jag var 1965. Då när mormor Signe och jag började busplantera på Stiernhielmsvägen. Vi satte olika kärnor i krukor och väntade på resultat. Både apelsinkärnorna och äpplena kom upp. Krukorna fick stå i fönstret i ett helt år innan vi grävde gropar i rabatterna och satte ut de små plantorna.


På Stienhielmsvägen 29 frodades tre äppelträd och ett litet apelsinträd över sommaren. På hösten fick de en hög med löv över sig. Och nästa vår (1967) hällde vi kaffesump runt de 30 centimeter höga plantorna. De klarade sig och när vintern kom så blev det både grenar och löv till skydd. Några små plantor med andra äppelsorter fick också sova under lövtäcket.


På våren 1969 önskade sig min mamma ett frukträd till hennes nya gräsplätt. Då kunde mormor Signe och jag stolt plantera vårt största träd med äpplen. Nu är det 41 år gammalt och växer över alla gränser.

Vårt äppelprojekt gav mormor Signe och mig en lust att plantera mera. Vi sådde i hennes köksfönster och bar ut plantor lite var som helst i backen mot Holmia. Fanns det en plätt med jord då satte vi en lite pensé eller ringblomma till lyst.

Busplantering idag är att plantera växter som man kan äta. Bärbuskar, fruktträd och potatis i allmänna parker. Häng med och sätt en krusbärsbuske. Plantera ett päronträd och så en äng med dill och persilja. Sätt sallad i olika färger.

Det blir finare än när berberisbuskarna står där på rad och sticker.

Udda koppar med värmande vänlighet

Ett kafé med härliga udda koppar och otroligt goda kakor är Evas KONSTiga Kafé i Norra Sunderbyn. Här finns ett växthus fyllt med sommarblommor, drömmar och vänlighet. På den ombonade verandan möts spännande föreläsare och gäster varje vecka på sommaren. I den nybyggda ateljén med luft och ljus håller Eva konstutbildningar. Här kan alla få möta olika konstnärliga intryck och prova på.

(Mer om udda koppar kan du läsa hos Eva S.)

Längst in finns det ljusa gröna rummet där konstnärer ställer ut sina bilder och verk. Varje sommar sedan 2006 har jag fått chansen att visa min bilder och uppleva olika konstnärers världar.

Denna vecka börjar allt grönska. Den första sådden har blivit plantor och solen värmer . Då får vi komma och dricka den första koppen kaffe. Eva var modell i ett bildprojekt som jag gjorde det är därför hon har sitt attribut, penseln, mellan tänderna. Mitt attribut på kaféet är Stig Lindbergs kopp Salix. Den med pilbladen.

Ljuset, luften... det är en härlig söndag

Jag tappade lusten.
Ja, lusten att ta bilder när den blöta vårsnön kom. Mina ögon längtar så intensivt efter grönt.
Min hjärna efter doften av jord.
Men jag får inte bestämma.
Då får jag besluta att det nya vinterbleka
är ljus, luft och frihet.

Är alla överens?


Då tar jag ordförandeklubban och slår för ett gemensamt beslut.

Denna söndag är härlig.

Change in the UK

För första gången i Storbritanniens historia har Liberalerna nått över 30 % i en väljarundersökning. Nu har Labour och Tories lika stor andel av väljarnas röster enligt den senaste och största undersökningen.

Undrar om det kommer att bli förändring.


En valfråga är vårt friskolesystem.

Nu åker svenska skolföretag till London och debatterar om vikten av valfrihet. För vem kan man undra. Och det gör medelklassen. De har idag en skolsystem med olika huvudmän för skolorna. Och ett helt privat.

Bristen på skolor, bristen på bra skolor kräver att något förändras. Det är alla helt överens om. Men de flesta från höger till vänster ser inte fördelar av att stora skolföretag skapar skolor med vinstmaximering som drivkraft.

Får Britterna en delad majoritet i valet, och får de svenska friskolor?

Överraskning

Det sitter sommardäck på mlle Renault. Nu ska hon tvättas.

Det är 25 dagar mellan bilderna

Snön faller och det är tidigt på morgonen. Den kvarglömda cykeln håller på att försvinna, och med den tron på att snön ska smälta i år igen. Vilken tur att det gick så fort när de varma graderna stannade kvar över natten. Nu finns det hopp om både krokus och cykelturer.

Idag har jag fått en lektion. Ja, i hur våra soptunnor ska vara placerade. Precis som de stod i onsdags innan kommunen flyttade dem.

På Renhållningsbolaget är det en man som tycker att det är bra att sopåkarna lämnar soporna kvar. Nu när kommunen satt en lapp på tunnorna och flyttat dem fel.

Då kommer vi som lämnar sopor att göra rätt nästa gång.


Var soporna ska förvaras till nästa gång kan han inte svara på.

I många år har vi sorterat våra sopor i 8 olika fraktioner. Det är en hel vetenskap. Renhållningen hämtar kompost och brännbart. De andra sex; plåt, glas, papper, tidningspapper, kartong och plast  får alla ta till återvinningen. De som ingen bil har får be sina grannar. Vår närmaste returstation finns sex kilometer bort.

Jag hade hoppats att alla kommuner skulle ta efter Helsingborg. Där är det återvinningsbolagen som hämtar retursoporna hemma hos folk. Då kan alla sortera och de mesta hamnar där det ska.

Det vore bra, ja mycket bättre än idag.

Laleh - Snö

Undervärmd snö

Först kom de varma graderna, sen kom snön. Vad kallar man den snön? Undervärmd! Undervärmd snö till skillnad från underkylt regn?

Nu ser vi trädkronan

Hej! Sävstaholm! Nu syns du igen. Det är bara en månad kvar till att dina fina doftande blommor lyser upp de grå grenarna.

Det är tolv år sen vi planterade dig. Då hade vi otur - både du och jag. För den 29 januari precis ett halvår efter att du kom i jorden så kom rekordkylan. Minus 46 grader i ett dygn.

Det är därför du har en död stam i mitten. Det året var det lite snö, så all kyla torkade ut din krona. Idag är det sidoskotten som fanns under snön som lever. Och de ger fina äpplen varje höst.

De svarta prickarna på snön är tyvärr inte vulkanaska. Molnet har dragit bort från oss i norr. Lite synd var det att vi aldrig fick se hur askan ser ut. Istället kom minusgraderna tillbaka. Kalla grader. Hellre ett vårregn än fler grader under noll.

Asktorsdag?

Var är askmolnet?

I morse när jag började arbeta läste jag om hur vulkanutbrotten på Island har släppt ut stora askmoln. Aska som nu finns över norra och västra Sverige. Inga flygplan norr om Umeå, ingen flygtrafik i Norge. I Storbritannien ska alla flygplaster stängas om man får tro prognoserna.

Naturens krafter. Men helt osynligt.

Ingenstans finns några tecken på att hela lufthavet är fyllt av aska. Solen strålar, himlen lyser blå och alla morgonfåglarna har konsert. Ingen tyst vår.

I eftermiddag ska vi får se askan på marken i snön om det går som meteorologerna tror.

En gång förut har vi haft ett moln av partiklar som vi fick ner på marken. Då var det en storm i Sahara som var så stark att de tunnaste och lättaste sandkornen for ända till älvens strand innan de sjönk ner mot marken. Gult blev det överallt.

Nu väntar vi på svarta askflagor.

Fiskbullar

Igår fick ett av orden i mitt reservat nytt liv. På teven lagade en kock Gäddqueneller i vitvinssås. Jag mindes min granne Margareta, som visade mig hur man gör, då på 80-talet. Då när alla kallade fiskbullar för queneller. Margareta tog fiskfärs och gjorde stora bullar. Sen serverade hon dem med broccoli och mousselinesås. Vitt, grönt och gult. Luftiga bollar, med nästan krispig broccoli och den lite syrliga såsen. Alla konsistenser, färger och smaker ska finnas och gifta sig med varandra, sa Margareta.

Det tipset gäller all matlagning.

Sparrisfest en vanlig onsdag

Sparris en gång till. Nu var det L och E som fick smaka på den goda färska. Denna gång passade jag mig för att frossa. Lagom är bäst även när det gäller färsk sparris. Onsdagsglädje räcker långt när man får njuta av god mat och gott sällskap.

Vi tinar fram

Det är så i april. Både gräset och vi människor tinar fram under snön. Nu kommer mina grannar vandrande förbi på morgonen. Här kommer skoleleverna cyklande och helt plötsligt känns det som om vi bor i en by.

Det är Linnea som passerar på väg till vår bil. Idag när solen skiner och det är varma grader redan klockan fem på morgonen då är allt mycket lättare. Det är svårt att minnas hur det var de där januarimorgnarna. De där  tidiga morgnarna när jag tog på mig dubbla yllelager och klev ut med kameran och fotade.

I förra veckan satt vi här vid söderväggen i snön. Nu börjar knopparna på Kirunarosen att svälla. Snabba puckar. Så är det här i april.

Tisdagsglädje

Vissa dagar bara är. De är trevliga och soliga. Glada och fyllda med tid att få allt gjort. Dessutom innehåller de fina lunchsallader hos E och lite duggregn på snöresterna. Dagar som behövs. Helt vanliga tisdagar.

Skupturalt

Porten till en tankesmedja

Jag gillar portar i jugendstil. I Helsingfors och Tallin finns hur många som helst. I Stockholm finns några få. Den här finns i Drottninggatsbacken. Bakom den satt Agora en tankesmedja, förr, tillsammans med Arena-gruppen.

Himla fint.

Nu ska jag lika långsökt som i en nyhetssändning berätta om något annat som var fint. Och det var sparrismiddagen med jordgubbar och glass. Jag fick träffa mina vänner M, H och G och äta vårmat. Släpade 2 kilo sparris upp för backen och två liter jordgubbar. Kunde inte motstå grönsaksförsäljarna på Hötorget.  De lockade med vit sparris, grön sparris och två liter jordgubbar till priset av en.

Fina minnen.

En länk från Expressen

Lars: Tycker du att Janne Josefsson är en duktig journalist?
Blondinbella: Han är en duktig på att dödgräva men inte duktig på attt vara en bra journalist enligt mig. Eftersom han inte vet vad etik eller moral betyder. Jag tycker inte heller att han passar som programledare för Debatt eftersom han visar alldeles för mycket av sina egna åsikter. Då ska han hellre syssla med sin smutskastning någon annanstans.. Men såklart, jag måster erkänna att han är bertylidgt snällare i Debatt än han var i Uppdrag granskning!
Det bara fanns där på Expressens kultursida. Varför vet jag inte. Men jag tyckte att vi alla skulle få veta vad hon tycker. Damen som åker på gratisresor till Nice med Norwegian och äter på det sexstjärniga hotellet Negresco på flygbolagets bekostnad. Dessutom råder hon sina unga läsare att äta där, för även om det kostar mycket pengar får man vad man betalar för...

Svenskt näringsliv är skrämda

Jämlikshetsanden, läs Stefan Fölsters påhopp och Richard Wilkinssons svar.

Astropojken, Städtanten och Fönsterputsararne

Alla som läst min blogg ett tag kommer knappt att tro mig, ja, det är nästan inte troligt, men igår när jag satt i Observatorielunden fick jag lyssna till detta:

"Den första som kom kallade jag Astropojken. Du vet han var en så'n där nörd. Sen kom Fönsterputsararne och Städtanten."

Det sitter två svartklädda kvinnor med enorma solglasögon vid bordet framför oss på Observatoriets kafé.

"Astropojken bar på en hink och massor av slitna bomullstrasor. Städtanten hade en enorm burk med Vim och Fönsterputsararne bar på en ranglig stege."

Jag hade beställt storstädning i sex timmar för 8 000 spänn, det är ju fyra år sen sist. De skulle klara av att städa allt och rengöra mina två ugnar , det är150 kvm, och minst två fönster i varje rum.

Astropojken började torka och skura av listerna längs med väggarna med sina slitna trasor. Städtanten smorde in köket och ugnarna med Vim.

Fönsterputsararne han tog sin vingliga stege och skurade fönster på fönster. Men helt plötslig var klockan två. Då glänste fönsterna, men listerna var fortfarande smutsiga och i köket var det alldeles vitt av torkad Vim. Städtanten sa: Hejdå!, och gick. Astropojken tog sina trasor och hinken och bad mig ringa företaget om jag inte var nöjd. Fönstren glänste, så Arne, han kunde gå utan att skämmas.

Men hade ni inte gjort en plan, gått igenom lägenheten och beräknat hur lång tid en städning tar? Kvinnan som lyssnat är helt förvånad över med vilken slapphet hennes väninna beställt städningen.

Nej. Jag hade ingen lust att städa klart så jag fick Lisas polska att städa i fyra timmar till. Då märkte jag att golven inte blir fina. Hon dammsög, skurade och bonade men jag såg inget resultat. Golven de får vi slipa. Men polskan hon fick inte betalt för tiden med golven.

Jag trodde att jag skulle få skatteavdrag för den stora städningen, men. jag tar ut så lite lön här att jag inte får dra av hela beloppet. Låter det mesta av pengarna från firman hamna på Jersey för att slippa betala skatt till Sverige. Nu har jag anställt polskan fyra timmar i veckan för 450 kronor. Det är prisvärt.

Jag, säger den andra kvinnan, kan inte tänka mig att släppa in städare i mitt hem om jag inte är hemma. Så vi städar det mesta själv. Det är bara fönstren som vi låter en firma tvätta. Det är samma firma som tar fönstren på Palles kontor så där tar han notan. Du vet väl att städfirmorna anställer bidragsfolk, såna som kommer från Samhall, fängelser, långtidsarbetslöshet och annat. Det är så de gör sina vinster, betalar bara några kronor per anställd resten står staten för.

Jag satt och lyssnade. Tänkte på Astropojken och hans arbetskamrater. Vilke värde har dom?

Ett avsked

På återseende vill jag ropa när Ulriksdal försvinner i fjärran. Nu är vi på väg till vår swimmingpool. Helt ny och naturligt konstruerad eligt S som badade upp till knäna när hon kom hem i fredagsnatt. Gången har sjunkigt ihop- Jenny lär känna igen sig. Jag hoppas på att mina finska stövlar finns i bilen. J hoppas på att hans ben räcker över vår nya lyxartikel.

Fylld av stora och små mästerverk

När jag vandrar omkring så fylls hela jag av alla intryck. Jag känner i hela kroppen hur glädjen över all fin konst ger mig en speciell lycka.

Nu sitter jag här i köket vid Odenplan, och minns vad  jag såg.

Här är en bild från den första utställningen jag såg. Keramiska praktpokaler där både formen och glasyren är påträngande på nära håll. På avstånd är de fulländade och blicken glider mycket lättare över det skulpturala. Häftigt. Finns på Götgatan/Åsögatan.

En eftermiddag gled S, J och jag runt på Moderna. Lee Lozano med sina vibrerande teckningar gjorde mig glad.

Den permanenta samlingen var omhängd. Nu fick Matisseeleverna hänga tillsammans med sin lärare. Vera Nilsson och Siri Derkert vara grannar på samma vägg. Och ja, det är mycket mer spännande.

I huset intill fick vi se Greta Magnusson Grossmans design och arkitektur. En liten kondenserad retroperspektiv. Sevärd.

En annan eftermiddag strosade H, J och jag runt Nationalmuseum. Stina Wirséns fina teckningar vann kampen om min blick. Rubens? Bah, säger jag. Teckningarna från muséets samlingar tillsammans med Stinas klara linje. Gå dit och njut. Det är dessutom muséets gratisutställning.

Sollefteås Kerstin

När man skjuter arbetare är en av de bästa skildringarna av livet jag läst. Nu får vi inte läsa nytt av Kerstin Thorvall mer. Hon dog 84 år gammal, säger rösten på radionyheterna.

Leve Kerstin. Leve hennes mod. Leve hennes oevre som fransmännen hade uttryckt det.

Hon var så mycket. Hon berättade om sitt liv i ungdomsböcker när jag var tonåring. Hon skrev romaner som upprörde många men som gav mig hopp. Som Kerstin, på ett metaforiskst sätt, ville både jag och många av mina kompisar bli, när vi talade om livet innan vi valt väg. Hon var av samma generation som våra mammor men flyttade sig hela tiden mellan generationerna. Vi kände igen oss i hennes uppror.

Hennes teckningar. Hennes språk. Vilken tur att vi har allt kvar.

I korsningen Bondegatan/Södermannagatan

Jag höll mormor i handen

Igår vandrade jag i eftermiddagsdiset på Bondegatan, Blekingegatan, Södermannagatan och i kvarteren runt Sofia. Det var många år sedan jag hade en stund över för att ensam vandra där både min mormor och min mamma levde sina liv fram till 1939. Hela släkten bodde här.

Jag har några minnen lika dimmiga som vädret från besök hos släktingar. Hur mormlor pekade på ett hus som finns i korsningen Bondegatan/Södermannagatan och berättade med en rysning att där bodde morfars familj. Där satt den gamla svärmodern och bestämde att min söta mormor inte fick gifta sig i en ljus klänning. Min mamma var ju född. Istället fick hon som 23-åring klä sig i mörkbrunt och gå till prästen och gifta sig ...ja, hon sa med en rysning, i lönn. Inte en enda av hennes syskon var med.

Det var gamlamormor och sen var det min morfars "malliga" systrar. Malliga kallade mormor dem och det gör min morbror ännu idag. Han brukar berätta hur de skröt om vilka titlar personer hade som handlade i deras butiker. Lisa hade ingen butik hon var husföreståndarinna hos en ensam man. Han blev far till hennes andra barn och de gifte sig på äldre da´r. Hon bodde på Södermannagtan.

Ella hade hattbutik på Västerlångatan. Hon levde på Svenvintapparesgränd och dit flyttade min mamma efter kriget. Ester hade butik med sin man på Kåkbrinken. Elsa med sin man på Norrlandsgatan. De bodde kvar i Sofia om jag minns rätt. Med näsan upp i vädret, så beskriver både min morbror dem och Lisas son dem. Viktigt med utanpåverk. Men trångt och snålt bakom ytterdörren.

Det som de generöst delade med sig av var det hyrda sommarhuset - en verkstad utanför alla kollos på Barnens ö. Dit åkte alla. Och idag har halva mammas släkt olika sommarvisten på Väddö. Alla dessa minnen och fragment kommer över mig när jag långsamt strosar runt.
Lisas två barn Nita och Svante var min extra moster och morbror. Nu finns de inte mer. Men jag kan höra deras glada röster och känna deras omtänksamhet.
Lustigt vad en oplanerad promenad kan väcka till liv. Mitt liv före jag fanns till.

Upphittat

Ett vårtecken vid Sofia kyrka.

Vilsamt

Vilsam våreftermiddag vid Blasieholmskajen. Diset döljer Sofia men Katarinas kupol pekarut riktningen mot söder.

Min slöjdlärare

Här står min lärare i syslöjd. Då hette hon Lena Ahlandsberg. Hon bodde i höghus och vi tyckte att hon var det bästa som fanns. Vi fick möta alla olika former av textila bilder och prova på att sy, brodera, färga, väva. Hon ville att vi skulle upptäcka, lära oss och njuta av textilens möjligheter. Den tuffaste killen i klassen kom till sysalen med en cigarett i handen. Hem gick han med svart garn två stickor och eget mönster på en tröja med en döskalle på.
Silket som jag sydde blå skyar med ligger gömt i min sylåda än. Lena hon träffade sin Gösta och far mellan sina fyra hem, Vaxholm, Strängnäs, Härjedalen och Provence har oaser för den kreativa Lena Linderholm.

Bergsviol från Afrika

Den doftar som den finaste sommarvind
den lyser som en rosa liten strålkastare
ett fynd för blomsternostalgiker
och det är jag.

Kondenserat kaffe

Börjar morgonen med att brygga kondenserat kaffe. Fem generösa mått Zoegas intensiva till tre koppar kaffe. Inte riktigt som jag tänkt mig. Det är som om jag är strömförsörjd resten av veckan. Hjärnan fick en knock och startade i 110.
Nästa kopp blir mer utspädd.
Jag är så glad efter igår med Trädgårdsmässa, härliga möten med människor och små bergsvioler. I en hörna längst in bland alla stora kreatörer och utställare fann jag en passionerad pomolog. Hans specialité är ryska äppelträd. Nu har jag fått se och hälsa på 30 kusiner till mina tre envetna hemma vid älvens strand. Jag har fått fina tips om vad de behöver för att vilja sätta blom. Spasiba Leif Blomqvist från Österbotten, nu ska vi lyckas Tsarens äpple och jag.

Ingen utsikt

Första gången vi kom hit så ropade ungarna Ingen utsikt. Det är bara hus. Jag tittar på gården, husen och känner mig på ett barnsligt vis hemma. Tittar efter kastanjer och grönt gräs. Ännu har inget slagit ut och blivit grönt. Men solen strålar över Gustav Vasas ärgade gröna kupol.

Hemlig trädgård

Här sitter jag och drömmer.
Tittar ut.
Tänker på den festliga middagen på Grill igår. S, J och jag spelade borttappade landsortsbor, (vilket var i övernsstämmelse med verkligheten), och klev in på krogen som nästan alltid är full. Och tänk för några vilsekomna nordbor fanns ett bord i den italienska avdelningen. S föreslog att vi skulle pröva alla sorters grillat kött. Och det gjorde vi. Jag klarade inte av att äta allt. Lamm, oxe, vildgris, kyckling, röror och såser.
Jag är mätt än.
Jag drömmer om sagoträdgården där uppe på taket.
Varje gång jag ser ut genom fönstret så vill jag flyga upp på min kvast och se vad som döljer sig. Finns det växter som lyser upp takaltanen året runt?
Jag vill nog inte veta, vill undra, vara nyfiken och hitta på. Min hemliga trädgård som jag delar med en okänd person.

Sega ettor och nollor

Idag har vi trög, trögare, trögast datorkommunikation. Jag ger upp. Och hoppas på att kopparledningen fungerar bättre i eftermiddag.

Upphittad blomma

Det här är en av de fina bilder som jag har fått av Maria. Ibland om våren när jag saknar anemona nemorosa den vanliga vitsippan skickar hon en till mig. Den här växte utanför Strängnäs. I min rabatt finns två dubbla vitsippor gömda under den meterhöga snön. De gläder mig när de kommer fram i slutet på maj.

Upphittade ord

Varje gång jag tittar i ett skåp i mitt hipp-som- happstädade kök hittar jag helt bortglömda ting. Idag fann jag en lite ask med kylskåpspoesi. Kommer ni ihåg när vi som ville vara lite kulturella tog med oss dessa små ord. Ja, när vi blev hembjudna till våra vänner fick de en låda i plexiglas fylld med platsbitar med ord. Istället för blommor, sa vi. Ord som aldrig vissnar. En lek på den vita kylskåpsdörren. En uppmaning att använda mitt språk. Barnen älskade att använda orden som byggstenar. Hela kylskåpsdörren blev ett slott.
Vi renoverade inte. Vi byggde världar med hjälp av magnetiska ord.

Här snöar det inte!!! Här smälter vintern och tant tö är på besök.

Varma grader och ljusa mjuka moln. Snön sjunker ihop och vi ser solen gå ner över Boden. Idag ser det ut som våren kommer att vara här snart. När vi skottar händer något mystiskt, det är vatten längst ner mot marken. Är det varmare där? Ja, jag vet inte. Det andra mystiska som hände här idag var att två böcker föll ur bokhyllan när jag stod fem meter bort. Vibrerar jag så mycket att böckerna bara ramlar, eller är det övernaturligt? Inte vet jag något om det heller. Jag vet bara att vi avslutade påsken i Gammelstad hos M med supergod fisk. Det var en värdig avslutning av en ovanligt fin helg. (Förra året frös vi inne hela påsken och såg nio filmer. Och jag stickade en pläd när filmerna gick dag som natt. I år hade det varit helt annorlunda.)

Tidningsfri dag i Sverige

Vi såg Audrey Hepburn i "Frukost på Tiffanys" igår som avslutning på en riktigt avkopplande dag. I morse när jag öppnade the Guardian på nätet läser jag att Audrey Hepburn vinner alla omröstningar som bästa filmstjärna genom tiderna när kvinnorna röstar. Männen väljer Ursula Andress.

Britterna vaknar till nyheten att Torys vill tillåta Bed and Breakfastägare att sätta upp skyltar med "No Gays". Homofobin är helt naturlig menar flera av de ledande politikerna. De kan inte se kopplingen till skyltarna i Sydafrika med "No blacks" under apartheidtiden.

I Sydafrika har landets med hatade högerextremist mördats av två anställda. Mr Terre-Blanche, "Vit jord" vägrade att betala ut lönen. Den ynka lön som han gav sina jordbruksarbetare (bara en femtedel av vad som är minimilön) och då slutade bråket med att två anställda 16 år och 20 år gamla slog ihjäl den gamle rasisten. Terre-Blanche fängslades till och med under apartheidtiden för att han ville skapa ett helvitt land med svarta slavar.

I Frankrike är dagens största rubrik att Påven missade chansen att försona sig med offren för prästernas pedofili. Diskussionerna om celibatet som möjlig levnadsregel i framtiden har blivit allt mer ifrågasättande. Många av filosoferna och akademikerna inom den katolska kyrkan vill att prästerna ska få ha familj.

Men för mig som finns här vid snöhögar och smältvatten är bilden från skogarna i Devon med oändliga klungor med blåsippor det jag minns mest från dagens tidningsläsande.
  

Snabba skotrar, helikoptrar och vintagefilm

En lång påskdag i solen. Skuggorna från björkarna gör nya mönster efter solens gång. Först hör vi fåglarna. Tystnaden.
Ett mullrer kommer från norr och högt upp i skyn hovrar en Alouette. Ni vet en så'n där helikopter i glas.
Då ser vi skotrar på isen som far fram fortare än tanken.
Tystnaden återvänder då och då. Men den tid då vi alla for på våra skidor ner till pimpelhålen på påsken den finns inte mer.
Idag är skidåkare sällsynta. Två kom förbi på ängen och de hade hört svanar vid älven.
Vi grillade för första gången på altanen.
Solade, drack varma drycker och planerade middan.
Avslutade allt med "Breakfast at Tiffanys". Den är bättre än jag kunde minnas.

Sol klockan halv åtta

Rapportsignaturen hörs genom fönstret när jag kliver ut och njuter av kvällssolen. Gråsparvarna har sin egen melodi. Värmande. Både kvällssolens ljus och fåglarnas sång. Den femte årstiden är på väg att ta slut. Nu när ljuset tar över.

Det som göms i snö

Igår syntes skottkärran för första gången på länge. Ibland när jag glömmer saker i trädgården över vintern blir det en överraskning var när snön faller ihop. Det är lite hipp som happ här vid älvens strand när den första snön bäddar in trädgården.

Trängsel i solföntret

Nu vet jag varför det var flera år sedan vi sådde frön på vårvintern. De har en förmåga att ta plats. Tur att tevagnen finns kvar så att plantorna kan stå i det största fönstret. Nu står 36 veka solrosplantor och får kraft, hoppas både jag och A.