Dagmar är dagens fördelsedagsbarn

Underhållningslitteratur. Det var ett fult ord när Dagmar Lange började skriva deckare. Det var så suspekt att hon valde att skriva sina böcker under pseudonym. På bokryggarna står det Maria Lang. Ja, för inte kunde en lektor i svenska skriva något så simpelt.

Men det kunde hon göra varje sommar i Nora. Sen kom årets kriminalhistoria ut till jul samtidigt med hennes tre konkurrenters, Stieg Trenter som hade en frilansfotograf som hjälte, Vic Sunesson som hade en kriminalpolis och HK Rönnblom som skrev tio böcker om en svensk "lord Peter Wimsey".

Marias hjältinna heter Puck, hennes hjältar, Einar och Christer Wijk. De möter olika passionshistorier som leder till ond bråd död. Ja, sexuell attraktion är alltid huvudnumret i  Maria Langs över 40 romaner. Den första, Mördaren ljuger inte ensam, kommer ut 1949. I den är all typ av kärlek närvarande. I den är också hennes älskade Bergslagen en huvudperson. Nästan alltid hamnar familjen Puck och Einar Bure i en stuga, hos en släkting eller på en fest i de djupa skogarna runt Nora. I Maria Langs värld heter denna lilla stad Skoga. Det är en plats där 1800-talet fortfarande finns kvar i de mörka skrymslena och de smala gränderna. Där byggnaderna är genomskinliga för dem som vet att använda rätt blick.

Ja, det är mycket trolldom som lever kvar mellan sidorna när Maria Lang ska höja temperaturen i berättelsen. Det finns dessutom en vilja att lösa upp de knutar och fördomar som hon växt upp med i den lilla staden. I varje intrig finns det någon person som alla förtalar. En människa som hamnat utanför. En misstänkt som förföljs av grannars hån. Kanske ett sätt att berätta om hur svårt det kan vara att vara annorlunda. Det var kanske inte helt enkelt för Dagmar Lange, som idag föddes för hundra år sedan, att i början på 1930-talet  ta sig till Högskolan i Stockholm, för att bli student.

En av hennes allra bästa böcker, En skugga blott, berättar om hur ett gäng med studenter och forskare samlas kring Humanistiska biblioteket vid Stureplan i Stockholm. Här finns ett persongalleri som jag tror gestaltar alla dessa olika känslor som uppstår när allt är nytt och osäkert.

Hon, liksom sina tre konkurrenter, skriver ofta bra miljöbeskrivningar. Deras deckare blir en guide till hur livet levdes på gator och torg för 60 år sedan. Jag brukar ofta vandra mellan de gamla högskolebyggnaderna på höjden ovanför Stadsbiblioteket i Stockholm. Maria Langs beskrivningar av hur det var då när alla studenter trängdes kring Odenplan får mig att se en annan stadsbild. Det gör hon bra. Men varefter Puck och Einar försvinner ur Christer Wijks liv så blir hennes gestaltning av människorna allt tunnare. Om det är någon som är sugen på att försöka läsa deckare från 1949 och framåt så gör det nu. För förra året kom de sex första historierna i en vacker nyutgåva. Och har du tålamod kan du se  tre av dem som filmer producerade av TV4.

Sagoberättaren i Glömminge

Hon sitter på sin gård i Glömminge men vi glömmer henne inte, Barbro Lindgren som i år fick Astrid Lindgrens litteraturpris.Tänk på alla gånger som vi har suttit här i soffan och läst om Max, Den arga bebin och alla andra. Om Astrid Lindgren gav oss en rikare svenska så gav Barbro Lindgren alla barn ett språk tack vare hennes förmåga att upptäcka vad barnen ser varje dag.

Där uppe på vinden finns korgen med alla små Max-böcker med märken av mjölktänder. Alla minnen av när flickorna var små. Öppnar jag en av dem så öppnar jag en dörr till den tid när vi for land och rike kring med lådan med bilderböcker intill våningssängen i vår gamla husvagn. Till de somrar som började med en natt vid sjön i Docksta. Med ett stopp vid niporna vid Ångermanälven. Med kilometer efter kilometer i 80. Raster vid badsjöar, besök hos vänner och släkt och alltid en stund med böckerna innan vi somnade in.

Efter tre, fyra dagar på vägarna längs med ostkusten så kom vi fram. Rullade över bron mot Algutsrum. Tog vägen norrut till korsningen vid Barbro Lindgrens gård där vi svängde österut mot Runsten. Där vid kalkstensstranden sov vi vår första natt på Öland.

Doften av Östersjön, känslan av ett oändligt ljus, byar som Långlöt, Runsberga, Lerkaka och Isgärde kan jag förstå ger Barbro Lindgren ännu fler berättelser.

Nya sånger i rönnarna

Vi ställer fram möblerna på altanen och ställer fram klockan en timme innan vi lägger oss. Nu stundar tidiga morgnar och ljusa kvällar. 

Nya sånger från rönnarna och massor med snösmältning.

Ute i solen lyssnade vi till planen som var på väg mot Kallax och F21. Men läser i NSD om hur planen blir till reservdelar på grund av att ingen förmått stoppa det nya datorsystemet för verkstäderna. Ett system som stoppat leveransen av alla delar i snart två år...

"Hitte på" och Hitta annat

Impression, att leka med ljuset, dagens vardagsjobb vid köksbordet. Det är inte så länge sen vi hade haft sju timmar solsken på tio veckor. Det är nog därför dosen med d-vitamin ger massor med inspiration.

Jag måste ta tllbaka ett av gnällen från igår. Annie Lööfs "hitte på" blev en nyhet som alla talade om. Med rätta. Tack ekot för att ni gjorde ert jobb.

Nu undrar jag när Maud Olofsson tänker stå för att hon gav klartecken till Vattenfall när köpet av Nuon genomfördes. Aldrig har väl så många miljarder av skattebetalarnas pengar förskingrats så fort.

Pengarna är en sak men förskingringen av tilltron i samhället är så mycket mer skadlig för oss. Kan vi inte hysa tilltro till någon av våra institutioner så ramlar hela bygget ihop. Det borde både Annie Lööf och Maud Olofsson begripa.

Koltrasten är det bästa denna dag

Det gäller att ha en skönsjungande koltrast som ingång till bloggen idag när jag tänker gnälla lite grann. Ja, jag blir så där gnällig när professor Lars Calmfors för femtioelfte gången hävdar att ungdomars löner är för höga. Jag kan inte begripa varför han inte istället anser att de som har höjt sina löner och ersättningar med flera hundra procent de senaste åren borde ha begripit att det är till stor skada för samhället.

Professorn begriper inte att ingen kan ens idag både bo och äta med de lägsta lönerna. Är du ung får du räkna med att betala minst sex tusen kronor för att få hyra en etta. Ja, om du inte ha svintur. Då kan du kanske komma över ett andrahandskontrakt på 4.500 kronor.

Men ska du hyra en lägenhet som finns i bostadskön, eller med hjälp av att dina föräldrar borgar och delar ett lån med dig köpa en etta då är det minst 6 000 kronor per månad som gäller. (Banken kräver dessutom att du ska kunna betala 9 000 kronor för att räntan kan ju snabbt höjas.)

Vad får då en vanlig ung person ut efter något år på arbetsmarknaden?

11.000-13.500 efter skatt. Om du har heltid. Och det har inte många unga som jobbar i butik, på restaurang eller inom kommunerna.Lars Calmfors kan ju själv försöka bo och äta - leva på de pengarna.

Mitt i dessa tankar om hur gamla män med höga löner kan sitta och gnälla på ungdomar utan att ha fog för det hör jag hur ekot på radion berättar att Maud Olofsson vägrar komma till en utfrågning i riksdagen. Våra folkvalda vill veta mer om hur hon tänkte när hon lät Vattenfall köpa Nuon och bränna upp miljarderna. Dessutom vill riksdagen veta vilka fler statsråd som var informerade.

Men Maud Olofsson har sagt nej och det stöder hennes efterträdare Annie Lööf. Hon hänvisar till att det inte är ovanligt att fd statsråd låter bli att komma till utskottsförhör. Göran Persson tar hon som ett exempel på vilka som uteblev.

Men reportern gör något helt oväntat hon frågar i riksdagen om det är vanligt att fd statsråd uteblir när konstitutionsutskottet kallar till förhör. Och se, i riksdagen finns det bara en enda notering om att ett fd statsråd uteblivit och det var inte Göran Persson.

Bra jobbat säger jag till ekot. Men sen... nu kommer gnället...i de senare sändningarna har producenten tagit bort inslaget där Annie Lööf påstår att det är vanligt att fd statsråd uteblir och att hon har fel.

Varför då?

 Varför får vi inte höra när Annie Lööf  hittar på?

Heja Sascha!

Idag håller jag tummarna för Alexander när han åker sitt korta program på KonståkningsVM i Japan. Då finns det inte så mycket mer jag kan göra. Ja, förutom att förundras över att inte någon av de artiklar som berättar om Alexanders framsteg nämner att han lever i Luleå och har bott här sen han lärde sig gå. I dessa reportrars tankemodell är det helt avgörande att han är född i Sankt Petersburg.

När hans tränare mamma Irina och pappa Alexander räknas upp tillsammans med Catarina Lindgren som är koreograf och född i Piteå skulle man helt enkelt kunna tro att det är Catarina som bor i Sverige. Men det är fel helt fel. Hon har verkat som koreograf i USA i många år. Det är så konstigt att vi måste poängtera var Alexander är född i stället för att tala om hur han har kämpat i minst 18 år för att nå den position där han är i dag.Och de 18 åren har han tillbringat på isar i Luleå.

Rosen knoppas och gammelsnön försvinner sakta i norr

Natten var frasande kall och ändå så hänger tvätten torr. Då är det vår, eller? Ja, runt huset har vi flera olika årstider. Nere på ängen står S bil på vinterförvaring. Där har snön inte rörts på hela vintern. Och se, det är där islagren ligger tätt och har svårt att smälta.

Det är när jag ser denna gammelsnö som jag förstår att det är svårt för renarna att hitta mat. Men bara ett tiotal meter mot söder knoppar sig Kirunarosen. Helt otroligt att den vågar trots att minusgraderna dyker upp varje natt.  Den ska ju tåla zon 8 och det är väl därför värmen mot söderväggen får just den att vakna allra först.

Det var dagens rapport från våren vid älvens strand. Sol, plusgrader och hopp om snabba framsteg.

Skrämmer fram våren

Idag skrämmer vi fram våren med hjälp av backtimjan och turkiska tulpaner.

Sitta stilltid

Ibland stannar livet upp. Det bara blir och så får jag stillsamt och med tålamod hålla mig helt stilla. Fick ett blodtrycksfall natten mot lördag som fick mig att tippa omkull på mitt högra ben. Ett ben som nu är obrukbart. Får istället välja att sitta på övervåningen och vänta på att foten ska börja funka igen. Trappan verkar livsfarlig ... så med hjälp av familjen kan jag överleva. En kopp te där och en panodil här gör väntan lite mindre lång. Fick tips om att kika in på pintrest nu när jag har tid att fylla. Superkul. Helt beroendeframkallande. 

Bilden är från en nystädad kväll i veckan. Lika stilla som jag borde vara. Vad fyller ni en påtvingad sitta still tid med?

Bloggvännerna i bokhyllan

Jag har grävt i min något ostädade bokhylla efter att jag fått inspiration av Eva S.

Hon är en av mina mest inspirerande bloggvänner. I min bokhylla trängs hennes böcker om Amanda Rönn i Sundsvall med de fina bärböckerna från Östersund och många andra som hon skrivit tillsammans med sina kollegor Annica Wennström och Maria Herngren ofta under pseudonymen Emma Vall.

Nästan längst ner syns Annika Estassys Solviken som  vi som läser hennes blogg har fått vara med om att se växa, från en idé till en utgiven roman. På valborgsmässoafton kommer hennes nästa "Croissants till frukost"ut och den ska jag beställa. Annika är en otroligt medryckande och positiv person. En som alltid har nära till skratt även de dar när hon jobbat så hårt att hon borde vila.

I mitten högst upp finns Jane Moréns Ta parti för barnen. Den har hon sammanställt tillsammans med Ingrid Sillén. Hon skriver otroligt varma berättelser om livet här och nu. Hennes poetiska Ansiktet i händerna om vad som hände när hennes mamma fick en stroke, eller Kaneltimmen om att arbeta i äldrevården är två böcker som finns i min hylla.

Det finns ingen ordningsföljd i detta inlägg som jag har tänkt ut men där uppe till höger står en ungdomsbok, Beskjuten,  som Victor Estby har gett ut tillsammans med Stefan Estby. Victors dagsverser längtar jag efter när jag hämtar min prasslande NSD varje lördag. De är också utgivna i hans bok "Versting" och om du har tur så kommer han tillsammans med sin fru Ulla Olsson till din stad  med deras föreställning. Dessutom har han Och Fred Lane gjort en föreställning med Victors verser och Freds musik.

Jag hittade också Anna Gunnerts fina bok om Gunhild von Gegerfelt, Bjärehalvöns första kvinna som var konstnär. Hon är en kär vän som numera bor i Bjärsjölagård på Österlen. Där ger hon ut Österlen 360 grader tillsammans med Sophia Callmer. Sophias blogg har jag följt i många år och det är en glädje att få se alla hennes bilder från livet i Lövestad. Men hon vänder blad och flyttar österut i april och då får vi veta mera om hur det är där borta vid Brösarps backar.

Nu när jag skriver om olika bloggar med som har plats i min bokhylla vill jag tipsa om en helt ny. Denna vecka började Andrea Lundgren blogga i NSDs webbtidning. Här är en länk till den.

Nu har ni fått massor med lästips och jag har hittat igen den där teaterbiljetten som jag hade gömt. Nu hoppas jag att den fortfarande gäller till valfri föreställning, även om den varit gömd i två år. Det är ett av dagens uppdrag att ta reda på. Ett annat är att träna den andra hjärnhalvan i keramiken på KKV. En bra dag, fylld av optimism.

För evigt optimist

Godmorgon alla vänner idag är det ännu en fin vårvinterdag. Öppnar ett paket som kommit och hittar ett nytt nagellack med namnet "eternal optimist", evig optimist.


Det är det lätt att vara idag!

 Bilderna visar tidig morgon, solig kaffestund vid två, långsam solnedgång vid sex och nystädat köksbord.

Ett dygn med optimala optimistiska vibbar.

Varje öre är intecknat för bästa kvalité

Idag var det en god morgon ända till att jag började läsa om vad Uppdrag granskning har hittat när de har granskat de privata daghemmen som drivs med skattepengar.Företaget heter Hälsans förskolor och erbjuder halvsvält. Det är otroligt att kommuner som för över skattepengar inte kan ställa hårdare krav.

De två ägarna till förskolorna har använt nio kronor per barn och dag till frukost, två mellanmål och lunch. Nio kronor! Det räcker till hårt bröd med vatten istället för frukost och mellanmål. Lunchen räcker inte till alla men det skiter ägarna i. deras mål är att med hjälp av skattepengar skapa 50 förskolor på åtta år. Detta utan att investera pengar från annat håll.

De har för närvarande 500 barn i verksamheten. En verksamhet som genererar 8 miljoner kronor i vinst och som tvingades att stänga en förskola när Nacka granskade säkerheten.

Vad är det som ger företagare en kick när de erbjuder omsorg till barn och gamla? Såriga ändor? Ledsna hungriga blickar? Utarbetad outbildad personal?

Det är helt på tok att vem som helst kan starta en förskola, skola eller ett boende för gamla utan att visa att de kan och vill ge den bästa kvalitén på omsorgen och utbildningen.

Varför kan vissa skolor och förskolor som drivs av de anställda eller en grupp anställda ge god omsorg och en bra utbildning? Det kan man undra och kanske förstå när man ser vad varje barn/äldre tar med sig från den kommunala budgeten. Det finns ingen luft i de skattekronorna. Varje öre är intecknat om verksamheten ska hålla godkänd kvalité.

I de skolor och förskolor som använder alla pengar till barnens bästa så finns det inga vinster att flytta till bankkonton utomlands. Det finns inte en chans att utöka verksamheten utan att investera egna pengar som kommer från annat håll.

Där kostar barnens mat två till tre gånger mer än på Hälsans förskolor , där finns det personal som stannar för att de vet att de kan utföra ett bra jobb.

Vilka är då de två som använder skattepengarna till att bygga upp sitt företag.

Jo här är de med sina uppdrag i politiken och näringslivet:

Förskolläraren Narges Moshiri grundade Hälsans förskola tillsammans med sin man Bijan Fahimi, kommunikationskonsult och huvudägare i Veritas PR & Communications och styreselseledamot i arbetsgivarorganisationerna Svenskt Näringsliv och Almega. Tidigare styrelseledamot i Folkpartiet och ersättare i Riksdagen och Europaparlamentet.

Hur gör du med texterna? Skapar du ett litterärt rum?

Lars Lerins bild "Biblioteket" hör till de finaste jag vet. Här är den på "Kontext" scen inför ett besök av Lars Lerin, som diabild.

(Bilden är inte direkt tydlig och bra men den ger en känsla av hur omfattande denna akvarell är).

Det är en bild som jag drunknar i när jag försöker finna var jag ska titta. Den ger mig en känsla av att vårt vetande borde vara obegränsat. Men det vet vi ju alla att inte ens de böcker som är VIKTIGA alltid påverkar våra politiker och de som har den ekonomiska makten på det sätt som det var tänkt.

Idag när jag öppnade #blogg100 så läste jag Eva Swedenmarks fina inlägg. Hon frågar om vi väljer bort boken i papper mot texten på skärm. Om böcker fortfrande är så viktiga att vi har fulla bokhyllor hemma. Och om vi samlar böckerna i en viss ordning så att vi kan hitta igen dem.

Ja, hur gör vi när det snart finns det mesta att köpa eller låna med hjälp av en läsplatta?

Jag trodde att jag skulle läsa mer på min platta för att det är så praktiskt. Ja, att kanske sex av tio lästa böcker skulle vara böcker på skärm. Men så blev det inte i verkligheten. Jag väljer att läsa på platta när det finns nya intressanta samhällsböcker som den av Åsa Moberg. " Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten..." kunde jag börja läsa mitt i natten efter att ha lånat texten på Elib precis när jag fick lust att läsa den. Dessutom kan jag ligga i mörkret och läsa utan att tända några lampor vilket uppskattas av min make. Han kan inte med att lamporna är tända när han ska sova.

Men om jag får välja så väljer jag böcker i papper. Böcker som jag sen placerar på byråer, på bord och i tillfälliga hyllor. Någon gång per månad plockar jag ihop alla och sätter dem där de ska stå. Vilket alltid innebär att jag måste väga för och emot. Är boken om Tove Jansson bättre att spara än boken om Carl Larsson? Så där är det varje gång. De trångbodda böckerna hamnar efter viktighet i hyllan eller i kassen som ska fara till återvinningen.

Ja, naturligtvis försöker jag att ge bort böcker till dem som vill läsa. Nu senast ansträngde jag mig och lämnade Leif GW Perssons senaste till flera hugade läsare. Men, ingen var tillräckligt förtjust i boken för att vilja ha den kvar i sin hylla. Så nu ligger boken med bilden av Pinocchio i dammet på trappen. Ska den få flytta upp till högarna på byråerna, eller till återvinningen? (Vilket kanske inte förtjuser författaren.)

I köket står kokböckerna i hyllan. De berättar om mitt liv. De äldsta är kladdiga, trasiga och innehåller recept som vi nästan aldrig skulle prova idag. Men i varje bok av Märit Huldt,(Hiram), Anna Bergenström, Catrine Schück, Pernilla Tunberger, Carl Butler och de andra finns det fullt av årsringar. Ja, mat som får mig att återvända till olika speciella händelser. Mat som jag lagade när jag levde någon annanstans, ett annat liv eller bara mat som berättar om en tid som försvann.

Visst är det mycket som påverkar hur vi gör med våra böcker. Vad gör du? Hur läser du?

I rök och aska

En grå husgrund och massor med rök och aska det är vad som återstår efter branden i Grafikens hus i Mariefred, Strängnäs. Men i samma stund som nyheten om branden spreds över landet så formades nya idéer om vad som ska komma nu. Vad ska ersätta denna samling med minst 8 000 grafiska verk och denna samlingspunkt för konstvänner?

Den gamla reklamskylten i emalj finns bara ett stenkast från det nedbrunna Grafikens hus. Ja, det finns försäkringar, men, vem kan ersätta alla dessa bilder, vem kan ersätta all den kunskap som bara försvann?

Carl Fredrik Reuterswärd-samlingen med 500 verk finns inte mer. Jag såg en del av den för tio år sedan på Tommarps kungsgård i Skåne. Det är outhärdligt att tänka på att alla dessa konstverk har blivit till aska.

Det som är hoppfullt är att de som arbetar med Grafikens hus redan idag slår fast att verksamheten ska fortsätta, att sommarens utställning med Helene Billgrens konst kommer att öppnas någon annanstans.

Även om kungsladugården granne med Gripsholms slott var helt fantastisk så kommer en ny plats att skapas med nya lika stora ambitioner. Om inte större.

Vårsmaker, vintervitt och sekelskiftesromantik

Snö och en handfull kalla grader är vad som möter mig på väg upp till dagens prasseltidning. Snön knakar, ett malmtåg dunkar fram bakom skogen och några talgoxar debatterar om de ska våga ta sig fram till fröautomaten. Känslan av att det är Mars månad är återställd.

Ute på farstubron har gårdagens gryta med vårsmak frusit. Den blev en ovanlig succé.

Vill du prova något nytt gör så här:

Lägg en lergryta i vatten.Ta ett kilo högrev. Mal salt, svartpeppar och enbär tillsammans. Gnid in köttet med kryddorna och stek det, helt, på hög värme.

Häll en deciliter rött vin i pannan och flytta över både köttet och vätskan i lergrytan. Sätt ugnen på 100 grader och låt grytan med köttet stå inne i minst tre timmar.

Skär köttet i bitar och lägg ner dem i stekpannan, eller järngrytan, häll över all vätska från lergrytan. Häll i kokande vatten om det behövs för att köttet ska täckas av vätska. Tillsätt buljong efter smak. Låt grytan puttra på låg värme i 30 minuter. Tillsätt en matsked smör med maizena. En dl grädde. Två matskedar svartvinbärsgelé. Låt allt smälta ihop. Lägg i en knippe sparris i bitar.

Servera med Västerbottensostgratinerad potatis, grönsallad och eventuellt ett vin från Rhônedalen.

Det var veckans godaste middag.

Det är väl så man ska göra på söndagar. Summera veckan som gick.

Häftigast: är Peter Sundströms akvareller på Konstgillet i Boden.

Mest dråpligt är det nya kaféet på Norrbottens museum. Här har det skapats en låtsasmiljö med inspiration från sekelskiftet 1800/1900.

Det hade varit kul om de tagit fasta på husets ålder och den bild av Lapporten som finns på väggen. Då hade vi fått uppleva en 1930-tals miljö.

Inte nygjorda kristallkronor, nytillverkade 1700-tals stolar, gardinuppsättningar och tapeter som formgavs på 1880-talet. Då hade rummets form, ljusets fall in genom fönstren och massor av utställningsyta funnits kvar.

Men så här blev pastischen:

Det undrar jag en vecka efter kvinnodagen

Det är bara en vecka sedan alla tidningar i detta avlånga land ansträngde sig som bara den för att berätta hur viktigt det är med jämställdhet, och jämlikhet mellan könen. Men sen glömdes hela deklarationen om hur viktigt det är att sluta se kvinnor som objekt bort.

Helt bort. I alla fall på DN:s redaktion.

Idag berättar Björn af Kleen om klädföretaget Hope och dess grundare Ann Ringstrand när de visar sin kollektion för första gången i Paris. Sju av bilderna visar modeller som på olika sätt förvandlas till den personlighet som de ska vara på catwalken. På den allra största bilden syns ryggen av Ann Ringstrand och en modell som har allt ljus på sig.

I texten får vi veta att de galgar som klädkollektionen skulle hängas på försvunnit i Paristrafiken. I stället har de tvingats hyra galgar för att kunna hänga upp kläderna. Jag undrar då på allvar om det är modellerna som reportern syftar på. För varför finns inte deras namn med vid de bilder där de är huvudpersoner? Varför behandlas de som om de vore en upphängningsanordning?

Det undrar jag en vecka efter årets firande av kvinnodagen.

Var ska vi dansa?

Ja, var vill vi bo? Det undrar jag efter gårdagens genomgång av flyttströmmarna i Sverige. Skulle det vara så att alla som flyttar gör det av egen vilja så kan vi släcka lamporna överallt utom i Stockholms län, och i den lilla förortskommunen Lomma utanför Malmö.

Men så kan det väl inte vara? Ja, att de som flyttar väljer bort alla andra platser i riket. Nej, men många kommuner har glömt att för att människor ska vilja bo där även när de är unga och skapar sin framtid.

Det skriver Jan Nyberg och några andra i en debattartikel. 

Jan Nyberg har under många år slagit larm om att unga kvinnor inte vill bo kvar i Luleå.
De drar.
 Ja, när pengarna satsas på männens leksaker och arenor så finns det inte så stor plats kvar. När Luleå låter SM i konståkning flyttas till Växjö därför att det är "omöjligt" att flytta en elithockeymatch. När isen där konståkarna tränar inte tål kvadrupelhopp, den tjocka isen får hockeykillarna åka på. När universitetet lägger ner de kurser som är kreativa. När Vårdyrkena är så nedvärderade att de som jobbar där tvingas till delade arbetspass.

Då bestämmer sig många för att flytta. I Luleå bor det 85 kvinnor på hundra män i åldersgruppen 20-35 år. I riket är genomsnittet 95/100.

Varför finns inte de arenor som unga kvinnor söker? Varför finns det inte plats för deras steg in i vuxenvärlden? Varför sopas isen för hockeygrabbar men dansgolven ligger orörda sen många år?

Hur tänker vi när vi fortsätter med att satsa vår kraft på att skapa en stad för män?

Fånigt och underbart

Skoterföraren vågar köra på isen nu när det är en kall grad igen

I träden hänger gnistrande isdroppar som stelnat efter nattens regn

Och jag hittar en rostig ros igen

Godmorgon kära läsare. Idag var jag ute på språng redan vid halv sex i morse. Solen färgade hela stranden orange och fåglarna började sin eviga debatt. Det var en enda kall grad och luften smakade vinter.

Regndropparna från i natt dekorerar äppleträden och vinden har mojnat.

Vi verkar ha hamnat i en värld som hämtar näring från 1960-talet än en gång. Denna vecka får vi se två filmer som lutar sig tungt mot femtio år gamla förlagor.

Dels är det den chauvinistiska italienska pastischen "Den stora skönheten", uppbyggd kring Fellinis filmvärld som har premiär, dels en berättelse om M Travers och filmmanuset till Mary Poppins.

Inte revolutionerande precis. Om ni undrar varför jag ger den italienska filmen ett epitet som chauvinistisk så är det vad alla som den sett den säger med få eller många ord. Det är en film gjord med en manlig blick.

Och, det kan ju vara helt ok när filmen skildrar Berlusconis epok. Eller?

Vad det gäller Mary Poppins blir jag helt förförd. Jag har lp-skivan med filmmusiken och spelar den när dammet ska torkas bort och golven torkas. 1964 måste ha varit ett år när jag hade det bra för varje gång som jag sätter igång någon av sångerna så mår jag som en lycklig barnunge. Mins ni Julie Andrews och Dick van Dyke? Minns ni hur filmen var gjord, med tecknade scener som blev verklighet?

Det fanns inga filmstjärnebilder som jag åtrådde mer än de med Mary Poppins när hon flög tillsammans med sin sotare. Nostalgichock skulle väl rubriken vara om någon kollade hur jag kommer att ta emot den nya filmen. Fånigt, ytterligt fånigt men helt underbart

För renarnas skull

Rostrosor...

eller rostiga rosor

Idag tänker jag på de renar som finns längst ut i Luleå skärgård. De finns bortom isrännan där fartygen mellan SSAB och världen sakta tar sig fram. På fel sida.

Nu kommer all rännan att stängas för att Sjöfartsverket hoppas på att de kalla nätter som SMHI lovat oss ska ge en is som håller för tusen rädda renar.

I morse blev jag påmind om vilka starka krafter som  finns i vatten när det fryser till is. Jag hittade min gamla emaljbunke fylld med smältvatten och massor av rostrosor. Hela botten var rundad och emaljen hade skjutit långt över bunkens kant. Så kan det gå när jag glömmer den ute fylld med regnvatten.

Då är det kul att hitta igen en skål med rostiga rosor i fönstret. Ja, kul att leka med orden och kul att se hur länge rosorna är fina. Idag fyller de två veckor.

Tänk att jag sitter här och hoppas på att det blir tillräckligt många kalla grader... för renarnas skull.

Ljuset sjunger efter talgoxens noter

Oj så jag har klagat denna vinter över alla dagar med mörka moln och inga grader alls.  Nu är det en annan tid. Ljuset kommer smygande vid halv fem och stannfåglarna kvittrar. Då kommer ibland lite strofer så där banalt. Här är denna morgons ljuskvitter vid tangentbordet.


 Alla ord är gömda,
alla ord är glömda,
det finns inget,
som kan berätta
om skillnaden.

Endast en frusen liten fågel
som kvittrar i björken
kan få oss att begripa
lyckan inför vårsolen.

Ljusets musik, som
komponeras av
talgoxen tillsammans
med apelsinsolen

En flytt, eller en deportation

Flyttfåglar, ett ord som är fyllt med positiva signaler och alliteration. Fart och flykt, nya vyer och annorlunda upplevelser. Det låter spännande och bra. En flytt till universitetsstaden, en flytt till Europa, en flytt till ett nytt jobb, till en ny kärlek eller till en bättre miljö. Frivilligt utav lust.

Men...

När flytten är ett tvång bestämt av andra finns ingenting bra kvar. Deportation. Det är ett ord som inte har en enda positiv konnotation. Inte för någon oavsett var flytten tar sin början.

Idag är det mycket vanligt att den som flyttar inte gör det för att de har valt sin egen väg. Det är dyra bostäder, färre platser på det närmaste universitetet, arbetslöshet och bostadsbrist som styr. Inte lusten att följa sin egen livsväg.

Vid älvens strand är detta självklart. Ända sedan flyttlassen började rulla på 1960-talet har en stor del av alla unga tvingats flytta söderut. Det har aldrig funnits något val. Nu har detta tvång att ta sig någon annanstans spridit sig till Stockholms län. Det är inte längre självklart att alla kan stanna. Staten har valt att minska antalet studieplatser i länet. Bostäder för unga byggs inte alls. Antalet jobb för nybakade studenter minskar, det mesta försvårar för dem som vill stanna kvar.

Helt plötsligt är det en dålig sak att flytta om det är Stockholms län som dräneras på unga människor. Vi som inte lever där, undrar om insikten om att ingen region mår bra av att de unga tvingas flytta, når ända fram till de som makten har. Det vore nog rätt bra.

Då skulle flyttfåglarnas kvitter en tidig marsmorgon inte få mig att hurves, (rysa och känna att huden är för trång), då skulle alla ord med flytt få mig att le. Jag valde ju att flytta för att uppleva något helt nytt 100 mil norr om det BB där jag är född. Det är inte dåligt, men ibland opraktiskt i och med att kommunikationer och infrastruktur inte hör till de ord som regeringen tycker är sexiga.

Tänk om de tänkte om. Då skulle flytten från Stockholm vara frivillig och positiv, inte ett tvång.

Tvångsflytt, det gillar vi inte vid älvens strand, då går vi ut och protesterar.

Kommer de unga som drabbas i Stockholm gå ut på gator och torg?

Kommer vi att acceptera att alla som är födda efter 1985 ska tillhöra en generation som står utanför;
Bostadsmarknaden

Fasta jobb

och avtalsenliga löner.

Med spår av handens arbete

Återvunnet- från ett krossat krus

Både rosor och glas är återvunna. Rosorna från en vas som sprack och likörglasen från Kupan. Varje gång som jag handlar på Willys så smiter jag in på Kupan för att hitta ett glas till. De är svåra att hitta nu när allt fler gillar att köpa det som redan är använt. De är min kavalkad över svenskt bruksglas under 1900-talet.

Tänk när det fanns massor av glasserviser att välja mellan. Formgivare och hantverkare som i Småland och på Rejmyre skapade våra vardagsglas. Jag talar inte om klirrande kristall utan om handblåsta glas som blev till genom att så mycket kunskap fanns i hyttorna. Nu är det historia. Idag finns många små hyttor som gör konstglas. Massor med fin konst och hantverk, men vardagens lyx med handgjorda glas är helt försvunnen. Utrotad av kvartalskapitalismen. Riskkapitalet ser på handblåst glas som på pappersmassa. Går det inte att rationalisera mer för en högre vinst så lägg ner.

Arbetsintensivt, kunskapsintensivt, traditionsrikt...

Det är inte några positiva egenskaper om man vill tjäna pengar snabbt.

Vi som saknar känslan av handens arbete får leta efter glas och handgjort papper från Lessebo på återvinningen. Snart hittar vi igen något nytt handgjort som vi inte känt. En hytta som gör vackra glas, ett bruk som tillverkar spännande papper. Men nu är det inte stora bolag med ägare som sitter i Stockholm som bestämmer och äger företagen. Det är hantverkare som bygger sitt liv kring allt som är arbetsintensivt, kunskapsintensivt och traditionsrikt. Det är de som tar risken.

Sluta putsa ytan

Jag bara luras. Så här har snön inte fallit på två månader. Det är lätt att göra en bild med hjälp av olika digitala hjälpmedel, men ska det vara lika lätt att låtsas vara det ingen är. Ja, jag tänker på hur olika public service behandlar sina anställda. Soran Ismail får inte åka runt och ha föreställningar och skriva twitter som tar ställning mot rasism och människofientlighet om han skulle vilja fortsätta tala i Sveriges radio. Men en svenskfödd kritiker på Sveriges television twittrar så här på kvinnodagen:

Nalens garderobssnubbe däremot...Huuuuuge vagina.

Det är där som jag får syn på hur olika det är att vara en med nätverk och svensk bakgrund och för en som har kommit hit. Hur vi aldrig kommer ifrån att vår rädsla för dem som inte är som vi hela tiden får oss att ta olika beslut inför samma frågeställning.

Ja, ledningen för public service bara luras. Det är inte så att de strikt håller på att ingen får ha åsikter och ta ställning detta valår om de ska höras och ses. Det beror på.

Det beror på hela tiden.

Beror på vad vi vill se. Hur vi vill förhålla oss till de regler som public service har att följa.

Sluta luras och att putsa ytan. Ett skämt från Soran kan inte skada vårt förtroende för P3, men ett gubbsjukt  ordval ger Sveriges television kanske ett kletigt och sexistiskt ställningstagande.

 

Utan mössa

Frostrosor och iskristyr är två vackra vinterfenomen som jag saknar denna ickevinter som vi har i år. Tygtrycket på bilden gjorde jag en dag när hela fasaden var krispigt frostvit och isblommorna hade slagit ut. Den femte årstiden kallar vi denna tid när polarvintern finns kvar på nätterna och vårsolen värmer upp dagarna.

Men i år finns varken kalla grader eller soliga dagar. Varje gång en väderprognos visas på teve eller läses upp i radion hoppas vi på att få vakna till en blå himmel och frost i träden. Men hur än meteorologerna fyller sina kartor med gula solar i långtidsprognoserna så finns det bara grå moln och nollgradigt kvar när vi är framme vid nästa dag.

Aldrig har jag på 28 vintrar vid älvens strand upplevt så många nollgradiga och solfria dagar. Snön täcker knappt marken. Istället är det is och is där ingen skrapat bort halkan. Broddar på och stavar i händerna hjälper mig att stå på benen. För ska vi ta det positiva med denna icke-vinter är det att de nollgradiga dagarna inbjuder till längre vistelser ute. Med kläder gjorda för riktiga vintertemperaturer är det svårt att frysa. Ja, när det inte blåser kuling som i dag.

Tänk att jag skulle sakna de krispiga morgnarna när termometern visar 20 kalla. Men det gör jag. Denna vinter skrämmer mig. Vad har hänt? Vad gör att vi inte får snö och klara dagar?

Det tänker jag på när jag går till brevlådan för att hämta tidningarna. Utan mössa, utan vantar, utan halsduk, utan vinterjacka i början på mars.

Ovanligt osynliga

Kommer det inga journalister från Norrländskan?, frågade landshövdingen när jag och fotografen klev in till presskonferensen på länsstyrelsen i januari 1986. Han tittade förbi mig, han tittade förbi fotografen Elisabet och så frågade han Anders från konkurrenten om han visste om NSD skulle komma senare.

Jag tappade hakan. Stirrade säkert på den lilla gubben som satt där framme bakom det långa bordet.  Anders från konkurrenten reste sig och sa: De är här. Här är Eva och Elisabet som jobbar på Norrländskan. Sen stängde han dörren och suckade, för hans fotograf var sen och hann inte in innan allt började.

Idag har läser jag att Curt Boström, Norrbottens landshövding mellan 1985 och 1991, har dött. Han arbetade politiskt i många år. Han valdes in i riksdagen 1974 och satt där fram till att han utsågs till landshövding. Han var kommunikationsminister i fyra år mellan 1982 och 1985.

Men jag minns honom mest från den där första presskonferensen när han var helt blind för att en journalist kunde vara kvinna. Han var inte unik, och han är inte unik. Minst två av hans efterträdare har på samma sätt förminskat de kvinnor som funnits på plats.

Jag kommer aldrig att glömma ett föredrag av tre forskare som landshövdingen presenterade 2006. Alla som bjudits in satt i salen och väntade på P O Eriksson,(C), landshövding sedan tre år tillbaka. På podiet stod tre forskare, kvinnor, som utrett olika logistiklösningar för industrin i norra Sverige. Men när landshövdingen kommer ner till podiet frågar han oroligt om inte forskarna ska komma snart. Han ber en av kvinnorna att ta hans rock. Sen får han klart för sig att det är de tre kvinnor som han har tagit för sekreterare som är huvudpersonerna.

Jag kan fortsätta i alla evighet och berätta om liknande situationer i detta gubbtäta län. Hur kvinnor som skapar framtiden i länet och i Sverige förminskas av dem som fortfarande har makten och heter  Anders, Lennart eller Kalle. Det spelar ingen roll vilket parti av de stora som ska välja ledare.

Han väljs före alla kvinnor, för det är så mycket lättare att känna igen en man.

Därför är gårdagens nyhet i Nordnytt helt oväntad. Kan ni gissa vad som har skett? Jo, andelen chefer inom landstinget är ojämställd.

Förra året var 68 procent av cheferna kvinnor, 32 procent män.

En häftig förändring sedan den där januaridagen 1986 när kvinnliga reportrar var så ovanliga att vi var osynliga.

Vi mellanlandar i mellandalen

Vi passerar huvudstan utan att stanna. Så kan man leka med monopols regler. Men det är vanligare att de idéer som diskuteras i kreativa företag utanför huvudstaden har uppkommit på en resa med mellanlandning på Arlanda.

Det är inte Norrmalmstorg, Stureplan och Nytorget som lockar när unga nytänkande människor kliver på planet på Kallax flygplats. Det är Kalifornien,  Austin, New York....som är deras destination.

Stockholm är inte centrum. Stockholm är en plats där de mesta av våra skattepengar satsas för att de två miljoner människor som bor där ska kunna leva under tillräckligt drägliga omständigheter. Det kan vara rätt om vi vill undvika att Stockholmsområdets ojämlika levnadsförutsättningar ska bryta vårt samhälle i två, men det är dyrt för dem som lever någon annanstans.

Idag lever vi vid älvens strand med en järnväg som militären planerade 1888. Tänk Sara Lidmans järnvägsepos. Varje månad står all godstrafik stilla på grund av att det finns ETT spår mellan Umeå och den tredjedel av vårt land som finns i norr. Trafikverket slarvar med underhållet av spåren, järnvägsföretagen slarvar med underhållet av strömavtagarna så att ledningarna skadas och då står alla tåg still.

Vad gör vår regering då? Jo, de tackar nej till EU:s erbjudande om stöd till att bygga ett spår vid kusten mellan Kalix och Umeå, (för alla som inte bor här, en liten del mellan Haparanda och Kalix är nybyggd), men resten finns bara på kartan.

Istället för att öka möjligheterna för dem som lever här att resa och därmed arbeta och studera i halva landet utan problem, i stället för att garantera företagen järnvägstransporter utan stopp så tackar vår regering nej till många miljarder.

Sen satsar samma regering miljoner på att utreda hur restiden mellan Mälardalen och Göteborg ska minskas med 40 minuter. En järnväg som skulle kosta 170 miljarder kronor för 35 mil.

Vad järnvägen mellan Kalix och Umeå skulle kosta? Jo, med EU:s stöd 15 miljarder för 35 mil. Då skulle restiden mellan Luleå och Umeå förkortas med 120 minuter.

Visst är min vän kocken häftig

Snyggaste kokboken nånsin. Innehåller alla recept som vi behöver för att fixa till klassisk fransk husmanskost. Inte en enda bild finns det mellan recepten. Formgivningen av maträtterna lämnar monsieur Pellaprat till kocken.

"Det är med matlagning som med mycket annat - hur enkelt det än är som man vill åstadkomma, så utesluter inte enkelheten kvalité; det är i själva verket lika lätt och billigt(sic!) att göra en sak väl som att göra den slarvigt."

Så här börjar Monsieur Pellaprat sin bok om det han älskar mest. Och jag håller andan när jag använder hans något föråldrade recept. Soppor och grytor är bäst.

Men till ål på bourgognevis sträcker sig inte min nyfikenhet det får någon annan prova.

Maktdans

Kommer ni ihåg hur vi lät Hitler skydda tyskarna i Tjeckien och hur Österrike intogs utan att någon försökte stoppa honom. Han använde samma argument som Putin gör nu när han vill leda dansen. Putin piskar upp rädslan och räcker ut en hjälpande hand, nästa steg, är det bakåt eller framåt mot väpnat krig?

Varför är ingen av de ledare som säger sig vilja värna mänskliga rättigheter på väg för att ta över ledarrollen? Varför låter NATO Putin klampa fram på Krim och skrämma upp ännu fler?

Efter ännu en natt med tankar på A och alla i hennes familj känns det inte som att detta är en dag då våra ledare kan tala om annat än hur de ska få herr Putin att fatta; ja, att ett krig löser ingenting.

Låt honom få ta sina steg bakåt i dansen om makten i Kiev.

Retorik utan kunskap

Idag läser jag morgontidningen från Marieberg och studsar. Peter Wolodarski mumlar om att Göran Persson har rätt- ja den förre ledaren för socialdemokraterna vill också han göra några miljoner på att kunna höja hyror. För enligt honom och Wolodarski har bostadsbristen inget att göra med att det finns för få bostäder, sic!

Nej, deras teori är att hyrorna är för låga! Om bara alla regleringar av hyrorna försvann skulle bostadsbristen försvinna. För då skulle alla bostadsbolag börja bygga lägenheter som hade RÄTT hyra. Då skulle alla borgliga politiker ropa hurra! För där hyrorna blir marknadsanpassade bor inga vanliga människor kvar. Istället skulle de med inkomster över 50 000 kronor per månad kunna efterfråga varsin etta. Vi har ju redan sett att hyrorna idag på de få lägenheter som byggs ligger på 11-12.000 kronor för 35 kvadrat. Fritt från medborgare som röstar till vänster blir det där marknaden sätter priset.

Låt vara att ledarredaktionen lånar sig till enkla vulgärargument, men att en artikel med rubriken "Sakfrågorna drunknar..." som handlar om hur olika partier ställer sig till EU, inför valet i år. Där skriver reportern Karin Eriksson om hur olika politiker debatterar EU. När hon kommer till hur partierna till vänster debatterar påstår hon att de är nationalister. Varför? Jo, för att hennes sakkunskap om vad domen om Laval, företaget som vägrade betala sina anställda enligt svenska kollektivavtal, innebär skriver hon så här: Lex Laval, domen som banade väg för utländsk arbetskraft.

Vänstern i Sverige vill riva upp denna dom som banade väg för att utländsk arbetskraft i Sverige lever under slavliknande förhållanden. Byggnadsarbetare som riskerar sin hälsa när de bygger om svenska familjers hem. Det finns inget i domen som underlättar för arbetskraft från andra eu-länder, men den ger arbetsgivare med bolag utomlands rätten att låta anställda slita utanför de svenska avtalen. Både ROT och RUT ger dessa företag chansen att underbetala sina anställda samtidigt som de tar ut en svensk förhandlad timpenning av sina kunder.

Nej, det var inte en dom som underlättade för utländsk arbetskraft i Sverige, det är en dom som har skapat ett A och ett B-lag på vår arbetsmarknad.

Nej, i DN:S text är det sakkunskapen som drunknar.

Nej, kritiken mot vad EU är får inte ses som adekvat enligt denna reporter istället tar hon till Jasenko Selimovics (FP) brösttoner. Han får berätta om hur kriget i Sarajevo har påverkat hans liv. Ett krig som förstörde och skapade död, elände och motsättningar som lever kvar. Detta vill han förändra genom att Balkanländerna blir medlemmar i EU. Då tror han att krig ska förhindras. Ja, EU är ett fredsprojekt som fått elefantiasis. Vore det så enkelt att alla som får vara med i EU garanteras fred då skulle ju Ukraina kunna röstas in i morgon. Men eftersom att ekonomer som styr enligt Milton Friedmans ultraliberala politik påverkar hur kriser och problem ska lösas kommer risken för konflikt att öka inom EU. Titta på hur alla greker blir allt fattigare, sjukare och maktlösa.

Det är kanske den sakkunskapen vi ska diskutera inför EU-valet. Inte känslor och drömmar. Visst kan vi önska oss att ett medlemskap i EU leder till fred i Europa, men Europa är mycket mer än de 27 stater som styrs från Bryssel.

Det är så konstigt att höra hur politikerna i EU låter bli att stötta Ukrainas folk när de hela tiden i sin retorik talar om fred och mänskliga rättigheter.

Detta var mitt andra inlägg i #blogg100.

Hej! Här är jag.

En av de sju soltimmar som vi haft den senaste månaden

Hej! Idag är det min första dag som bloggare på #blogg100. Jag är med för att jag vill möta fler som skriver och delar med sig. Ni får möta mina tankar från Luleälvens strand, här, där jag lever granne med potatisodlaren. Ett ganska blött och grått liv denna vinter när solen setts 7 timmar sen 1 februari, mot normalt långt över 60 timmar.

Då är det gott att alla fåglar sjunger när jag halkar upp till brevlådan.

Jag gillar att få kommentarer på mina inlägg så gör det; skriv och berätta vad du tycker. Men stå för vem du är. Anonyma kommentarer är inte "my cup of tea".

Nej jag gillar öppenhet och raka inlägg. Min bibel är Erik Wellanders Riktig svenska. Ni vet där förordet börjar med att han skriver: Skriv rakt på sak och sluta använda kanske när du menar att du vet. Jag skriver gärna både och vilket den käre professorn inte skulle ha gillat. Men jag kan inte låta bli att se saker från mer än en sida.

Både och är mitt mantra. Som i att debatten om var Dansens hus ska placeras innehåller både en uppfattning om var utbildningarna ska vara och var dansscenen ska finnas. En kulturpolitisk fråga som idag har blivit en lokaliseringsdebatt. Det är naturligtvis både och. Publiken finns i Luleå och utbildningarna i Piteå. Då är det enkelt att lokalisera de två delarna i Dansens hus. Eller hur?

Stötta dansutbildningarna i Piteå och öppna upp en scen för dans i Luleå. Två goda idéer som nu ligger på is.

Måtte de gå att tina upp snart.

Leve det som finns bakom knuten

Nu har jag hamnat i det gröna sköna igen. Jag som trodde att jag hade tränat bort just den blicken. Men inget grönt går mig förbi nu när den färgen är helt bortglömd och bortgömd där ute.
Resan söderut började med en timmas luftgropar vid Arlanda trots detta blev den en upplevelse för livet. Så här två veckor senare är det den vackra innerliga vigseln i Strängnäs domkyrka som får mig att bli glad. Möten med alla dessa fina vänner och familj, från hela världen.
Uppsala och att få se på riktigt var Signe bor. Vilket fint rum hon har fått till på den lilla ytan. Där på ett hotell vid stationen sov jag i den skönaste sängen som jag sovit i. (ja, jag har blivit urgammal när jag tycker att en skön säng är något att minnas efter en resa med så många fina upplevelser.) De vill jag inte förminska.
Vi for till Bror Hjorts ateljé. Det ska ni också göra.

Vi såg Klara Kristalovas fina bilder och skulpturer men sen klev in i ett rum som bara finns där, orört, sen 1968, när Bror Hjort dog.

Det är något helt speciellt att få ströva mellan skisser, material, fyllda bokhyllor och hans vackra konst. Jag blir rörd när jag ser alla bilder som han gjorde innan altartavlan i Jukkasjärvi började snidas.

Nu har jag två modelleringspinnar i min pennburk som ett minne och som något som jag kan använda. De är så välgjorda och fungerar nästan som små träskulpturer. Det tycker jag var något bra som jag kunde köpa i museishopen.

Ett museiföremål kan man känna sig som så här 57 år efter födseln. Men det tänker jag inte göra. Jag är lycklig och glad över alla fina gratulationer och trevliga uppvaktningar denna vecka. Nu gäller det att vända upp och ner på det vi vet och ta tag i det som finns där bakom.
Vive la kreativité, baklängesgång,  nya perspektiv och nonsenstankar.

Nu överlever hon

Ja, ja, ja nu är det vitt och vinter och grå skyar och som det brukar vara i år. Våren backade tio steg i natt. Istället får jag glädja mig åt små snötussar som har fastnat i alla träden och att alla fåglar samlas kring vår nya fröautomat. Inte dåligt alls.

Igår kom fina vänner och jag fick verkligen en härlig födelsedag. På kvällen lyxade vi med en Norrbottensmeny, löjrom, renfilé och hjortron, på CG:s. Drömgott.

En vinst med att det är råvinter igen är att den fina igelkottsmamman kommer att överleva. Som sagt ett tusen gånger; allt är både och.

Hit och dit-berättande

Författaren Mikarl Niemi skriver en debattartikel om varför han inte vill stötta manustävlingen, som vänder sig till kvinnor, som Tornedalsteatern har utlyst.

Frågan jag ställer mig är varför?

Artikeln var inne i tidningen, NSD, på alla hjärtans dag. Den där dagen som för mig betyder både glädje och patriarkala ålderdomliga seder. Har Mikael Niemi rätt att alla borde få lämna in manus detta nådens år 2014 eller är det så att det är en god idé att locka kvinnor så att de lämnar in sina manus? Det tål att diskuteras, men ganska snart känns det inte gammalmodigt att uppmuntra de kvinnor som kämpar på med sitt skrivande undanskymt, att få en chans att visa vad de gör. Underligt nog är det inte lika svårt för skrivande män att ta fram sina texter i offentligheten. Vilket märks när det är textuppläsningar.

Här tillbringade vi Alla hjärtans dag. I ett hus som både står för barmhärtighet och mörka handlingar. Vi var på ett fantastiskt innerligt bröllop med människor från hela världen. Så för oss är det ett kärleksslott.

(Undrar ni vad det mörka är så gå till Rockelstads hemsida de berättar historien om 1930-talet så bra alldeles själva).

Slottet står också för min häftiga faster. Hon som slog fast att hon ville ha en bal på sin 90-årsdag. Den gick av stapeln här med hela hennes stora familj. Hon ringde och sa till mig att jag skulle strunta i min far som blev vrålirriterad på sin storasyster när hon bjöd in till fest med ett bifogat inbetalningskort. Han tyckte att det var nog att ta sig 12 mil från sitt hem. Hon tyckte att vi skulle ta oss 115 mil. Och det hade vi gjort om inte huset var fullt av influensasjuka.

Min faster var övertygad om att vi ska införa skoluniform, vilket hon hade i skolan på 1920-talet. Hon styrde och ställde på sitt sätt. Vilket inte var helt lätt att följa med i. Men fick hon en god idé så drog hon igång och genomförde den. Jag har flera här hemma. Goda recept, förståndiga yllemössor för nyfödda och andra praktiska ting.

Tänk vad en bild kan få mig att minnas. Så här på min 57:e födelsedag.

Rea på tillit

Jag sitter och funderar över centrum och periferi. Söder om Jävre är det Sverige som har gjort ett rekord-OS, norr därom är medaljerna norrbottniska. På isen svävar Alexander Majorov och representerar Sverige, men i d-hallen är han Sacha och representerar Luleå.

I Skåne slår de första vårblommorna ut när vi vid älvens strand äntligen får lite snö. Men den snö som föll förra veckan är redan historia när vi vaknar denna måndag. Vi ler lyckligt mot vårvintersolen och glömmer gärna att hela västra Europa dränks i regn och stormar. Att de som lever kvar på öarna i Atlanten inte är folkloristiska turistattraktioner utan folk som vill stanna kvar. Leva som människor och inte som servicepersonal.

Vi ser hur makten korrumperar när grindarna till presidentpalatset i Kiev slås upp. När vi får höra nyheter om Telia och Takilent. När nästa utredning om Trafikverket redovisas och den visar att det är först nu som företagen som har hand om spåren ska förebygga att det sker olyckor.

Då läser jag en text om hur företagare i Frankrike klagar på att de inte får nog med beröm. De frågar sig varför de inte hyllas. En annan text berättar om att vissa företag får rätt att delta i ett projekt för att samla kreativitet. Inte alla som har nytta av att finnas på samma plats utan de som passar in i varumärket. En man frågar sig varför ingen tror att en företagare i Frankrike kan ha skapat ett lönsamt företag utan att ha brutit mot lagen. Jag det kan man undra, eller så minns vi hur det har varit sen ekonomin avreglerades.

Hur vi fortsätter att slumpa bort vår tillit och stoppar ner huvudet i sanden.

Fest, festligt och festligare

Hip hurra nu har vi börjat fira min dag. Alldeles för tidigt men det är väl bra. Nu har jag tre hela dagar extra då jag kan glädjas åt tulpaner och trevliga ord. Ibland blir det där att vänner är bortresta ett plus. Nu satsar vi på att äta och festa om en vecka. Det blir ännu en dag att se fram emot. Och se är det Signes dag. Slutet på februari är festligt och början på mars. Undrar hur vi ska fira Signe i Uppsala.